TEST: Bowers & Wilkins 702 S3

Ända sedan 801 debuterade 1979 har den legendariska 800-serien från Bowers & Wilkins varit synonymt med några av de bästa highend-högtalarena. De mindre modellerna är oftast bara nedskalade versioner av flaggskeppet 801, med samma teknik i mindre kabinett och med färre element.

Men till och med den minsta, stativhögtalaren 805 D4, är ganska dyr. Vill man ha en lite större golvmodell, som 804 D4, hoppar priset genast upp och blir sexsiffrigt.

Lyckligtvis finns det en lösning som sparar pengar och som ändå ger mycket av 800-seriens magi: Bowers & Wilkins nya 700-serie.

Den består av sju modeller, från en liten bokhyllemodell till de här. toppmodellen 702 S3. Som namnet antyder har vi med tredje generationens 700-serie att göra, där mycket av tekniken är hämtad från den senaste generationens 800-serie.

Det visar sig vara ett genidrag.

De gamla 600-kabinetten som inhyste den förra generationens 700-serie duger inte längre. Därför är den mest synliga skillnaden mellan S2- och S3-generationen de nya kabinetten, som har blivit smalare och har en böjd baffel för mer enhetlig spridning av ljudvågorna. Kabinetten är styvare än tidigare och huserar nya högtalarelement, där mycket av tekniken är hämtad direkt från flaggskeppen i 800-serien.

Bland annat har det nya mellanregistret i 700-serien samma membranupphängning – Biomimetic Suspension – som Bowers & Wilkins använder i 800 D4-serien. Det nya elementet har också samma FST-frontupphängning som håller det grå Continuum-kompositmembranet på plats.

Färre resonanser och mindre förvrängning

Diskantelementet på toppen är monterat i ett ännu längre rör. Som är fräst ur ett stycke aluminium. Det ska bidra till att minska förvrängning ytterligare jämfört med den förra diskanten, och bättre frikoppling från kabinettet ska eliminera resonanser.

Diskanthögtalaren använder B&W:s berömda kolmembran, men nya ventilerade talspolar och bättre magneter har höjt den övre gränsfrekvensen till 33 kHz och gett diskanten en mer linjär frekvensrespons än tidigare.

På den golvstående 702 S3, som vi testar här, är basreflexporten flyttad från baksidan till undersidan av högtalarna. Det gör högtalarna lättare att placera, eftersom man inte behöver ta hänsyn till den lågfrekventa energin som kommer ut från en bakmonterad port.

Den slimmade 702 S3 har även fått en ny och stabilare plattform med justerbara spikes i storlek M10. De dubbla kabelterminalerna på baksidan sitter långt ner på kabinettet. Som kan levereras i svart eller vit lack. Eller i en fanerad variant i färgen Mocha.

Bättre basrespons

De mindre 704 S3 och 703 S3 är också trevägs golvmodeller i 700-serien, med samma förbättringar som vi hittar i 702 S3. Men här får man tre 165 mm-baselement med B&W:s Aerofoil-membran som är gjorda i en konvex formad sandwich med tre lager för bättre styvhet och mindre förvrängning. Det kommer utan tvekan att ge mer energi i basregistret – och 702 S3 går också djupare i basen än sina mindre släktingar.

B&W:s ingenjörer anger frekvensgången i basregistret ner till 46 Hz i ett vanligt rum, men högtalarna är avstämda till ett frekvensomfång som ska kunna återge frekvenser ner till 28 Hz. Under optimala förhållanden, förstås.

Öppen ljudbild och fyllig klang

Våra testexemplar hade blank, svart lack, och med de grå elementen som sticker ut ur den böjda fronten ser de dyrare ut än de är. Raketröret som rymmer diskanten på toppen pekar nästan rakt mot våra ansikten när vi sitter i Ekornes-fåtöljerna i testrummet. De kraftiga spikarna höjer högtalarna till strax över metern, så de som sitter i en låg soffa kommer att märka att diskanten pekar lite ovanför deras huvuden.

Jag föredrog att vinkla in högtalarna mot mig, eftersom det ofta fungerar bäst i vårt relativt väldämpade testrum. Det gjorde det med 702 S3 också, som ställdes 80 cm ut från bakväggen och kopplades till Hegels livliga H95, som med sina 60 energiska watt effekt inte hade några problem att driva högtalarna.

B&W anger känsligheten till 90 dB, impedansen till 8 ohm nominellt och aldrig under 3,1 ohm, vilket är behagligt för de flesta förstärkare.

Även om H95 inte hade några problem med 702 S3 blev det naturligtvis ännu mer energi, framför allt i basen, när de massiva Hegel H30A kopplades in. 2 x 300 watt – eller 1 x 1100 watt när man kör dem i mono – gör något åt ​​kontrollen över högtalarna, vilket små förstärkare inte lyckas lika bra med.

Men vad som än drev högtalarna var det ingen tvekan om att B&W:s nya 700-serie är ett bra kliv upp i ljudkvalitet jämfört med sina föregångare. Hittills har vi bara testat de små 705 S3, och de här, men även de väldigt fina 702 S2 Signature får se sig besegrade av det mer raffinerade och öppna ljudet i tredje generationens 700-serie.

Men visst, om man utgår från 702 S2 Signature så finns det tydliga likheter mellan den och 702 S3. Det finns dock ett tydligare fokus i den nya versionen, speciellt i diskanten där jag tycker att S3-versionen är öppnare och luftigare. Det finns mer atmosfär i inspelningen med Sondre Bratlands O Sanctissima, inspelad i Födelsekyrkan i Betlehem.

Klangen vibrerar mer i rummet och det finns mer djup i inspelningen. Men den allmänna klangkaraktären är snarlik. Denna förnyade öppenhet som 702 S3 har släpper igenom fler nyanser och klangfärger. I basen betyder det att Arild Andersens kontrabas både låter fylligare och bättre definierad. Plockandet på strängar är tydligare i ljudbilden och slagverk har ännu mer tyngd, speciellt bastrummor. De känns mer fysiska än med Signature-versionen.

Den största skillnaden mot föregångarena, inklusive Signature-versionen, är hur lätt och oansträngd högtalarnas dynamiska kontrast är. Speciellt när man spelar högt. Vilket 702 S3 gör med nöje. Den lilla H95-förstärkaren har inte samma baskontroll som H30A när man skruvar upp volymen, men har man tillräckligt med vridmoment fyller man enkelt ett stort rum med ljud från de här högtalarna.

Mellanregistret är suveränt fokuserat, och gitarrer och piano saknar inget av den värme som ger klangen realism. Vissa sångröster kan uppfattas som lite torra – somliga skulle säga neutrala – men det skiner inte på samma sätt i mellanregistret som det kan göra från en KEF-högtalare med ett nyare UNI-Q-element.

Konkurrenter

Vilket leder oss fram till konkurrenterna. KEF R7 Meta kommer faktiskt närmare den mindre 703 S3, eftersom den direkta rivalen är den större R11 Meta. Som vi inte har testat. Men vi har testat Audiovector QR7, som är roligare med bland annat rock. De oerhört välgjorda Sonus faber Sonetto VIII är ett spännande alternativ med kraftfull bas och en härligt varm klang. Men de kan låta lite torrare och mer återhållsamma när man till exempel spelar högt. PMC Twenty5.24i går djupare i basen och är lite mindre och lättare att placera, men de åstadkommer inte samma skala som B&W-högtalarna.

Slutsats

B&W:s nya 702 S3 har gått upp mycket i pris och det är inte säkert att ägare av den förra generationen – inklusive Signature-versionen – tycker att det är intressant att uppgradera till S3. Men många av de som har äldre 700-högtalare, eller äldre högtalare i allmänhet, kommer att hitta en ovanligt balanserad och välljudande musikförmedlare i 702 S3. Tillsammans med en seriös förstärkare, och en oklanderlig signalkälla, är jag säker på att det kommer att dröja många år innan lusten att uppgradera visar sig igen. Det enda vi hade kunnat önska oss är att B&W hade byggt 702 S3 i samma läckra kabinettutförande som Signature-versionen.