TEST: Bowers & Wilkins 705 S3

När jag testade stativhögtalaren Bowers & Wilkins 705 S2 Signature förra året var jag först lite skeptisk. Priset hade gått upp med 50 procent jämfört med grundversionen 705 S2, som redan var en väldigt komplett och kapabel högtalare. Det visade sig dock att de små men viktiga förbättringarna i Signature-versionens delningsfilter, och dess styvare kabinett, kunde ta oss ännu närmare musikens hjärta. Bättre dynamik och mindre förvrängning gav högre upplösning och mer trovärdighet.

Den mest uppenbara förbättringen var dock att Signature-modellen kom i nya påkostade utföranden. Högtalaren såg fantastisk ut i ebenholts och lite senare kom den i en unik, djupblå färg som B&W kallade för Midnight Blue. Allt innebar att det vattnades om munnen och att man kände att man verkligen fick lite extra för de extra pengarna.

B&W 705 S3 närmar sig 800-serien

Nu är det äntligen dags för S3-versionen. Den mest uppenbara förändringen från den ursprungliga S2 är frontplattan. Den har nu blivit böjd, där den tidigare var platt. En krökt front orsakar mindre diffraktion, det vill säga ljudvågor som färdas i olika riktningar längs frontplattan och krockar med varandra på väg ut mot kanten. Detta skapar både utsläckningar och förstärkningar av olika frekvenser, och orsakar ojämnheter i återgivningen.

Tyvärr får vi inte samma färgalternativ som S2 Signature, men förutom blank svart och matt vitt har vi fått en ny träfärg, nämligen en (i mina ögon) mer elegant mockafärg, medan S2 kom i en mer rödaktig Rosenut.

Längre diskantrör

Det igenkännliga Nautilus-diskanthuset ovanpå kabinettet har förlängts sedan sist och är fräst i ett stycke. Det är också mer effektivt frånkopplat från högtalarkabinettet, allt för att minimera förvrängning ytterligare.

Som ett direkt resultat av den böjda fronten sitter mellanbasen i en ny, akustiskt död aluminiumkapsel, som sticker ut från kabinettet och får högtalaren mer än någonsin att påminna om sin dyrare släkting 805. Fast det är klart, 805 D4, som den senaste modellen heter, har en baffel som kröker sig hela vägen bak på kabinettet i en nästan perfekt droppform. Ett sådant kabinett är mycket dyrare och inte förenligt med 700-seriens prislappar. Även om vi också här definitivt befinner oss i entusiastklassen.

Ingen av de ändringar som har gjorts syns i specifikationerna, som är identiska med föregångarens. 88 dB i känslighet, avrullning vid 50 Hz i basen men hela 28 kHz i diskanten är samma som tidigare.

Så låter Bowers & Wilkins 705 S3

Jag har alltid gillat 700-seriens ärliga och superöppna återgivning. Och där 705 S2 Signature var eminent i alla discipliner utom djupbas så tar S3 det ännu ett snäpp längre mot perfektion – utan att förlora själen på vägen.

När Nidarosdomens flickkör tar huvudrollen i Kim André Arnesens Tuvayhun och låten Song for Justice, streamad från Roon via Hegel H190, är ​​ljudbilden grandios. Man kan nästan inte tro att allt skapas av två enkla högtalare, placerade cirka en meter från bakväggen och med längre utrymme till sidoväggarna. Jag pratar inte i första hand om fysik och kontroll, utan holografin. Diskanten är distinkt och oförvrängd, kören svävar liksom som ett hologram i luften framför mig.

Det är svårt att höra var den nedre diskanten går över i mellanregistret, för övergången mellan de två elementen är så sömlös att allt låter som om det kommer från samma punkt.

Pianotonernas utklingning i Ludovico Einaudis Night är eminent och transienterna från xylofonen i bakgrunden levereras blixtsnabbt. Allt är så helgjutet och när crescendot byggs upp från runt 02:30 in i låten sitter jag bara och gapar. En mer perfekt återgivning hör verkligen till sällsyntheterna och man inser att här har B&W inte lämnat något åt ​​slumpen.

Bättre än S2 Signature

Jag hade väldigt snarlika erfarenheter med S2 Signature. Laura Marlings röst på den ljuvliga kontrabasdrivna balladen Soothing stack ut från musiken, planterad i mitten, med anslagen på kontrabasen som raspade skönt längs den bandlösa halsen. En högtalarstjärna på (nästan) alla sätt.

S3 har en ännu högre upplösning. Det är egentligen samma ljud som jag minns, fast med en ännu mer distinkt sångröst och en större rymd runt musiken. Det är inte alls som natt och dag, och jag skulle vara försiktig med att hävda att alla S2 Signature-ägare borde uppgradera. Det är subtilt, men ändå viktigt.

Tunn bas

Om man överhuvudtaget ska kunna anklaga högtalarna för något så är det när man sätter på elektropop eller annan musik med lite saftiga basrytmer. För även om bastonerna verkligen är fantastiska, med klanglager ovanpå klanglager i en komplex ljudbild, så saknar högtalarna helt någon ”partypuckel”. Kombinera detta med att de rullar av redan vid 50 Hz, så är det uppenbart att detta inte är några baskanoner.

Många kommer att hävda att högtalarna saknar punch, och jag är nog en av dem. På väldigt mycket av den musik jag normalt lyssnar på föredrar jag den saftigare basen från till exempel Dynaudio Evoke 20. Även KEF R3, som dessutom har kommit i en ny Meta-version, har en mer underhållande bas – även om de faktiskt rullar av tidigare på papperet. Båda är också mer lättdrivna. Precis som sina föregångare kräver 705 S3 en hel del ström från förstärkaren för att bastransienterna ska komma fram ordentligt.

Diskanten ställer krav

En annan sak man får se upp med är att den annars så fantastiska diskanten ställer krav på kvalitet från både ljudkälla och förstärkare, men även inspelning. Det finns ett antal poplåtar som jag älskar att lyssna på, men som känns en smula skarpa genom 705 S3. Det kan man egentligen inte riktigt lasta högtalaren för, det är bara så det är med kvalitetsprodukter som avslöjar varje detalj – och då även svagheter. Diskanten är fortfarande lite förstärkt här jämfört med andra ärliga högtalare och då blir det bara desto mer avslöjande om någon länk i kedjan saknar upplösning i toppen.

Rekommenderade förstärkare

Jag fick ett riktigt bra resultat med Hegel H190 och högtalarna växte med uppgiften om man kopplade in ännu bättre saker.

Jag ska inte gå så långt som att rekommendera den betydligt dyrare Naim New Classic-serien till de här, eftersom prisförhållandet blir alldeles för skevt. Jag säger bara att haksläppet var stort, och Naims lite rundare diskant tämjde också sibilanter en del, utan att det gick ut över holografin, vilket klädde högtalarna väl. Av samma anledning kan jag nästan garantera att Naim Nait XS 3 skulle vara en drömmatchning, i en tid när även Supernait 3 också börjar bli överdrivet dyr för dessa högtalare. Signalkälla tillkommer ju också.

I den andra änden tycker jag att Bluesound Powernode i sin senaste version är en spännande liten krabat. Den kostar bara en tredjedel av högtalarna, har mer muskler än man tror, och den lite varma klangen klär högtalarna väl. Då ingår även streaming i priset. Ett hett tips, om du tycker att du har lagt mer än tillräckligt med pengar på enbart högtalarna. Jag kan däremot inte säga samma sak om Sonos Amp, som är för svag och har för grå klang för att göra de här högtalarna rättvisa.

 

Slutsats

Bowers & Wilkins har förnyat 700-serien ännu en gång och den största stativmodellen, 705 S3, är ett bevis på att det går att förbättra något som nästan var perfekt tidigare.

Även jämfört med Signature-modellen av föregångaren är ljudbilden ännu luftigare, öppnare och friare. Instrumenten får så mycket utrymme runt sig att det nästan är svårt att tro. Man kan säga att högtalarna kanske är lite väl ivriga i toppen, men med en sådan här helhet får man bara ställa högre krav på kvaliteten på ljudkällan och musiken.

Inte heller den här gången är basen bland de mest slagkraftiga eller ”roliga”, men däremot väldigt ärlig och avslöjande. De här högtalarna är som skapta för att sprida gåshud under aktivt lyssnande, och kan även användas av proffs för att mixa med om man vill ha något annorlunda – och mycket snyggare – än ett par studiomonitorer.

Jag önskar att B&W erbjöd samma utföranden som S2 Signature-modellen, men det sparar de kanske till en kommande S3 Signature.