Recension: Queen Charlotte – A Bridgerton Story

Lagom till kröningen av kung Charles III serverar Netflix, lämpligt nog, en spinoff-serie från Bridgerton-universumet.

I två säsonger har vi njutit av societeten i 1800-talets London, med alla intriger, socialt skvaller, skandaler, social klättring – och massor av högljudda, färgglada kostymer, överdådiga peruker, yppiga urringningar och vågat sex.

Plötsligt blev kostymdrama populärt, modernt, coolt och hippt!

Baserat på romanserien av Julia Quinn har serieskaparen Shonda Rhimes (som också är medmanusförfattare) skapat ett härligt, färgstarkt (!), pulserande och fängslande universum. Men där Bridgerton-serien oförskämt spelade på intensiva sexscener, en pikant intrig och fräcka repliker, tar den en ny narrativ vändning med historien om drottning Charlotte.

 

Kröningen av den ”excentriske” kungen

På tidslinjen befinner vi oss några decennier innan handlingen utspelar sig i Bridgerton, närmare bestämt i nådens år 1761, strax före kröningen av (den verkliga) kung George III (Corey Mylchreest).

Efter en uttömd skattkammare (dränerad av krig) och ett spirande uppror i de amerikanska kolonierna (fullskaligt krig bröt ut 1775), letar änkedrottning Augusta (Michelle Fairley, Game of Thrones) desperat efter en lämplig hustru till sin asociala, nördiga son – och en rättmätig arvinge till den brittiska tronen.

Valet faller på den unga Charlotte av Mecklenburg-Strelitz (Indien Amarteifio). Som brukligt på den tiden ingick hennes proaktive bror, bakom 17-åringens rygg, ett förlovningsavtal med det brittiska kungahuset, vilket också säkrade dem en militär allianspartner.

Mycket motvilligt, i en snäv korsett med juveler, spetsar och valben, sätter sig Charlotte i vagnen som ska ta henne till London – och till en kung hon aldrig har träffat förut. Där mäts och vägs hon som det ”avelsdjur” hennes roll är.

Ett ”färgblint” samhälle

En av de mest fascinerande sakerna med Bridgerton var seriens befriande skildring av ett ”färgblint” London, 1813. Naturligtvis helt historiskt felaktigt, men serien kom undan med det just för att den inte gjorde någon poäng av det. I Queen Charlotte får vi förklaringen till hur samhället skulle kunna utvecklas i den riktningen. Tyvärr tar det bort lite av ”magin” från berättelsen.

Ett färgstarkt samhälle är inte huvudberättelsen i spin-off-serien, utan snarare det som har format den kraftfulla och beslutsamma drottning som vi har lärt känna i Bridgerton (Golda Rosheuvel). Hennes dramatiska resa, med ett särskilt ”komplicerat” förhållande till sin make, en man som i historieböckerna kallas ”den galne kungen”, är seriens drivkraft.

Dessutom fokuserar serien på kvinnornas underordnade roll i slutet av 1700-talet, deras ställning i överklassen som ”barnfödarmaskiner” och deras brist på självförtroende. Ibland överdrivet konstruerat, men tillräckligt subtilt berättat för att serien ska undvika ”woke”- etiketten.

Iskall smekmånad

Efter det överdådiga bröllopet vill kung George plötsligt inte ha något med sin unga brud att göra. De lever åtskilda, träffas knappt och till och med ”äktenskapliga plikter” läggs på is. Detta får änkedrottningen, hovet och parlamentet att tvivla på om det ”stora experimentet” verkligen kan bära frukt.

I stället för att gå till sängs med sin eldiga hustru är George upptagen av sitt enorma teleskop, vetenskapliga framsteg och att odla sin egen mat. Han är inte heller bekväm i sociala sammanhang. Japp, här är det mycket som påminner om dagens kung Charles III.

Till hovets och hovmännens stora förtret håller det glamorösa äktenskapet på att utvecklas till ett hat-hat-förhållande. Men vad är det maken inte vill att Charlotte ska få veta?

Strålande ensemble

Unga Amarteifio är utmärkt i rollen som den envisa tonårsbruden som hamnar i en helt annan livssituation än hon trodde. Vi har sett henne tidigare i bland annat Evermoor och Sex Education, men här spelar hon en mycket mer komplex roll. Hennes känsliga balansgång mellan osäker och förtvivlad, till självsäker och målmedveten är mitt i prick.

Vi saknar lite av den fräckare dialogen som har definierat Bridgerton-serien, något som den unga, kaxiga lady Danbury (en skön Arsema Thomas) har fått ensamt ansvar för. Liksom sin äldre motsvarighet (Adjoa Andoh) är hon en frisk fläkt. En kvinna med skinn på näsan, som bryter mot normer och regler och inte drar sig för skandaler. Hela tiden med sin egen familjs framtid, och position, som drivkraft. Hennes upprepade sängkammareskapader med den (mycket) äldre mannen blir så småningom överdrivet karikerade och upprepande.

Så småningom hamnar kungens galenskap och läkarens morbida ”kur” mer i bakgrunden, och det är de tre (fyra) företagsamma kvinnorna drottning Charlotte, lady Danbury och lady Bridgerton (samt änkedrottningen) som driver handlingen, och samhällsutvecklingen framåt – männen blir bara statister. Oavsett om vi befinner oss år 1761 eller 1815.

De drar i trådarna, ser till att deras söner får fruar och arvingar och förhandlar fram avtal och allianser.

Och om det inte precis (under smekmånadsperioden) är en blommande romans mellan den tvångsgifta tyska barnbruden och den ”excentriske” kungen, så har deras knektar, Brimsley och Reynolds, fått rollen som säsongens sötaste par. Lite konstruerat, men för det mesta roligt.

Skönhetsfläckar

Tyvärr lägger serien för mycket tid på att upprepa sig. Med jämna mellanrum måste tidigare scener förtydligas/förklaras, utan att den ”nya” versionen kommer med mycket nytt. . Det blir för omständligt och nästan cirkulärt.

Det läggs också konstlat mycket tid på att hålla kungens galenskap hemlig. ”Alla” vet att kung George III var mentalt på samma nivå som The Mad Hatter (Alice i Underlandet), han har också konsekvent hållit sig inlåst i sin kammare under de två första säsongerna av Bridgerton.

PS! Om du vill se en historiskt korrekt film om kungen, se den fantastiska The Madness of King George (1994) med Nigel Hawthorne i huvudrollen.

En serie med djup och substans – bakom all glamour

Även om Queen Charlotte till sitt yttre är lika glamorös och pompös har den blivit en mycket mer sofistikerad och realistisk (även om den inte alls är historiskt korrekt!) dramaserie än sitt urpsrung, Bridgerton.

Samtidigt har den lyckats behålla den lätt äventyrliga, överdådiga och lättsinniga humorn. Den har blivit en serie med mer tyngd, som tar upp frågor som fördomar/okunnighet om psykisk hälsa, rasism, kvinnors rättigheter och samhällets fördelar – utan att det uppfattas som moraliserande.

Med en något stramare regi, kortare speltid och en tydligare dramaturgisk utveckling så hade serien nosat på toppbetygen. Men den är ändå, trots sina uppenbara brister, definitivt en underhållande och fascinerande serie som vi rekommenderar. 4 starka stjärnor.

Queen Charlotte hade premiär på Netflix den 4 maj. Recensionen är baserad på hela säsongen.