Recension: Peter Pan & Wendy

De senaste åren har Walt Disney Studios upprepade gånger gjort en guldgruva av att förvandla sina animerade klassiker till live action-spelfilmer.

Filmer som Lejonkungen, Mulan, Berättelsen om Askungen, Aladdin och Skönheten och odjuret har alla blivit enorma kassasuccéer, så det är inte så konstigt att underhållningsjätten fortsätter att ge full gas för sådana projekt.

Flera av filmerna har tillfört något nytt och fått en spännande/fascinerande form som långfilm, men Disney (och regissören Robert Zemeckis) missade grovt med förra årets nyinspelning av Pinocchio. Där slutade det faktiskt med att de tog bort mycket av det äventyrliga och unika som den fantastiska tecknade filmen bjöd på.

I dag är det premiär på Disney+ för nyinspelningen av klassikern Peter Pan (1953), den här gången serverad i en lätt moderniserad version, med en mångkulturell ensemble och en betydligt mörkare bakgrund.

 

Sagan (från skotska J.M. Barries böcker) om pojken som inte ville bli stor har berättats många gånger på film tidigare, men ingen lika minnesvärd som Disneys animerade bragd från 1950-talet. Natthimlen över London mot slutet av 1800-talet har nog aldrig framstått som mer magisk. Och om du inte fängslades av sagovärlden med exotiska sjöjungfrur, älvor, flygande barn, arga indianer och sliskiga pirater – då har du förmodligen redan förlorat barnet i dig.

Liveversionen, som nu gör debut på Disney+, följer den animerade filmen nästan till punkt och pricka. Några nya (väl fungerande) sånger har lagts till och enskilda scener har bytts ut eller förlängts. Samtidigt har regissören (och manusförfattaren) David Lowery (Peter och draken Elliott, The Green Knight) valt en mycket mörkare och mer vuxen ton. Vilket passar berättelsen väl.

Tidsmässigt befinner vi oss fortfarande i slutet av den viktorianska eran, när den älvlika pojken Peter Pan (Alexander Molony) söker upp rikemansbarnen Wendy (Ever Anderson), John och Michael London. Den barnslige och lätt naive Peter tar dem till den drömlika sagovärlden i riktning mot ”den andra stjärnan till höger”. Finurligt nog använder de denna gång självaste Big Ben som portalen till Neverland.

Inför premiären har det varit en hel del debatt kring skådespelarna, som har synnerligen blandat etniskt ursprung – vilket man förmodligen inte kunde se särskilt mycket av på Londons gator 1885. Historiskt nog får vi också se den första Disneyfilmen med en skådespelare som har Downs syndrom, Noah M. Matofsky (som en av ”The Lost Boys”).

På papperet kan valet av skådespelare verka en smula beräknande och långsökt politiskt korrekt, men det är inget man tänker på när man ser filmen. Hela ensemblen smälter in sömlöst i berättelsen och miljön.

Då skulle det ha verkat betydligt mer märkligt, och konstruerat, om handlingen utspelade sig mitt i London (med hänsyn till tidsramen) i stället på en fantasiö. Med undantag för eldiga Tiger Lilly (Alyssa Wapanatâhk) har indianerna tyvärr fått en långt mer tillbakadragen roll i långfilmsversionen.

Både unge och lite anonyme Molony och förtjusande karismatiska Anderson imponerar i huvudrollerna som Peter och Wendy, men man tvivlar aldrig på vem som är filmens verkliga stjärna: Jude Law som den ojämförlige piratkaptenen Captain Hook.

Det är bakgrundsberättelsen om Hook och hans relation till Peter Pan som är filmens dramaturgiska drivkraft – och på den här nivån tillför liveversionen faktiskt något genuint, och intressant, till berättelsen. Lägg därtill att Law är sagolikt, hårfint balanserat galen som den maniske men samtidigt häftige och komplexe Hook, så låter vi oss svepas med till ett läckert sagoland.

Lowry har toppat sitt team med de bästa inom datoranimation, specialeffekter, fotografi och kulisser – Peter Pan & Wendy ser verkligen sagolikt läcker ut!

Den fruktade krokodilen har visserligen växt oproportionellt mycket, men det är den lite odefinierbara magin som växer fram i grönskan, buskaget, ljussättningen och atmosfären som suger in oss i berättelsen. Stora delar av filmen är gjord på idylliska Färöarna.

70 år efter den animerade premiären bevisar Disney att Barries starka historia fortfarande har något att berätta för oss och är relevant för vår egen tid – för både de yngsta av oss och de som befinner sig mitt i livet. 4 starka stjärnor till en evergreen historia som absolut förtjänar ett återbesök.