TEST: DALI Kore

DALI Kore är en helt extraordinär högtalare, som låter fantastiskt. Så enkelt kan det sägas.

Man skulle kunna invända att det är självklart att de låter bra, när priset är samma som för en tysk lyxbil. Men för att förstå hur ett par högtalare kan kosta lika mycket som ett par DALI Kore måste vi åka tillbaka till highend-mässan i München.

– DALI Kore representerar en pånyttfödelse för design, elektroakustik, ingenjörskonst, tillverkning och musikalitet.

Det sa Lars Worre under presentationen av DALI Kore i München i maj 2022.

De enorma högtalarna stod parkerade i ett alldeles för litet rum, Lars Worre kunde enkelt ha gömt sig bakom en av högtalarna. I stället berättade han villigt att utvecklingen av högtalarna hade tagit flera år och att allting började med att han och hans team ville se hur långt DALI kunde ta sina grundprinciper utan att kompromissa med någon av dem.

Enkelt uttryckt: Om DALI höll fast vid sina egna principer för högtalarkonstruktion, skulle de kunna göra en högtalare som spelade högre, djupare, bredare och med mycket lägre förvrängning än tidigare?

DALI har försökt en gång förut. 2008 började de arbeta med en ny modell, ett flaggskepp som skulle innehålla hela deras kunskap, tagen till det mest extrema. En prototyp gjordes tre år senare och fick namnet Eminent ME9. Tyvärr sattes den aldrig i produktion på grund av det ekonomiska världsläget, men projektet gav värdefull kunskap som senare skulle komma väl till pass.

Nya Kore bygger vidare på ME9, med två baselement – ett längst upp och ett längst ned – och mellanregister, diskant och banddiskant i mitten av ett massivt kabinett med en böjd front. Jag säger massivt eftersom Kore inte är i närheten av lika slimmad som ME9 – och väger närmare 150 kilo.

Egen möbelfabrik

Det är viktigt att betona att DALI Kore inte på något sätt är en större upplaga av något som DALI har konstruerat tidigare. Det är en helt unik modell som tronar allra längst upp i hierarkin, som även om den har väldigt mycket av DALIs DNA på utsidan och insidan, är konstruerad från grunden, men naturligtvis inspirerad av ME9-projektet från 2011.

Prislappen innebär att Kore spelar i en klass med oerhört celebert sällskap. Sonus Faber Lilium är den eleganta italienska utmanaren, Maestro Utopia EVO från franska Focal och amerikanska Magico M2 är två andra högtalare som kan jämföras med Kore.

De kräver sin plats i rummet och de kräver en hel del för att komma på plats. Tre personer behövdes för att få ut dem ur de enorma lådorna de levererades i. Lyckligtvis levererades högtalarna med hjul monterade, så att de kunde rullas på plats. När man väl har hittat den optimala positionen kan man sänka ner de kraftiga fötterna på undersidan och ta bort hjulen.

Kore tornar upp sig i rummet och den tjusiga Ammara-faneren sträcker sig från sidorna och runt den böjda baksidan av de 167 cm höga och 59 cm djupa högtalarna. DALI har köpt en gammal möbelfabrik för att kunna tillverka sina egna kabinett och där byggs även Kore. De är gjorda av ett stycke 28 mm laminerad björk och en 4 mm kompositpanel, på vilken hantverkarna monterar den 30 mm tjocka böjda baffeln, även den i laminerad björk.

4,5-vägs basreflexkonstruktion

Att läsa igenom högtalarens white paper är som att göra en virtuell resa in i Lars Worres och hans teams huvuden. Där tankar kring hur konstruktionen ska fungera manifesteras i konkreta lösningar för membran, upphängning, delningsfilter, dämpning och formen på baffeln och de material som används i kabelterminalerna.

De två 11,5-tums baselementen har – vilket kännare läger märke till – DALIs SMC (Soft Magnetic Compound)-teknik, men är unika för Kore. Detsamma gäller det nya 7 tum stora mellanregisterelementet, samt DALIs signatur, den välkända EVO-K hybriddiskanten som består av en 35 mm-dome och en 10 x 55 mm-banddiskant.

Baselementen är monterade i två separata och identiska 72-literskammare, med två böjda basreflexportar som mynnar ut i två öppningar på baksidan.

Lars Worre kallar delningsfiltret för ett soft crossover, eftersom delningsfrekvenserna på 390, 2 100 och 12 000 Hz görs flackare än normalt.

Frekvensomfånget anges till 26 Hz – 34 kHz.

SMC-element och EVO-K

En ovanlig högtalare har naturligtvis ovanliga element. EVO-K-hybriden har vi redan nämnt, men baselementet förtjänar mer uppmärksamhet. Men först det 35 mm stora dome-membranet i hybriddiskanten som inte har oljekylning eftersom det inte är nödvändigt men framför allt för att oljan dämpar elementets respons.

Det hade fungerat illa tillsammans med det lättare och blixtsnabba bandelementet. Men hur är det med baselementen?

De får mycket mer energi än diskanterna och måste dimensioneras för att klara effekten och samtidigt inte gå sönder när de ska leverera lågfrekvent energi under 30 Hz.

Samtidigt måste energin släppas ut ur högtalaren och inte försvinna på vägen eller drunkna i kabinettsresonanser. De två separata kamrarna som baselementen är monterade i är dämpade och förstärkta för att elementen ska kunna göra sitt jobb så bra som möjligt. Elementen är byggda med DALIs SMC-material, med två talspolar i ett förlängt magnetgap.

DALI hävdar att de löser ett problem som är vanligt för baselement som ska leverera mycket energi vid låga frekvenser samt och förhindrar att förvrängning uppstår när elementen pressas. På samma gång bevaras linjariteten oavsett ljudtryck och basåtergivningen blir ännu mer exakt.

Detsamma gäller mellanregisterelementet, även om det inte rör sig i närheten av lika mycket, och inte alls går lika djupt, som baselementen. Membranen är gjorda som en sandwich med fibermembran på en vaxkakeformad kärna och det yttre lagret har en präglad krökning som ger bättre styvhet.

Mäktig ljudbild

DALIs white paper är betydligt mer omfattande och för den som vill dyka djupt in i högtalarens innersta hemligheter finns det en ytterst detaljerad beskrivning av Kore-högtalarnas teknik på DALIs hemsida.

Men vi måste prata om ljudet som kommer från något så enormt och kostsamt som ett par DALI Kore. De är som sagt inte unika i vare sig storlek eller pris, även om det inte är många högtalare runt miljonen som har lika mycket tekniskt intressant att berätta som Kore.

Men som alla vet hjälper det inte om ljudet som kommer ur dem inte får dig att trilla baklänges av förtjusning.

Man förväntar sig givetvis att högtalare av den här storleken levererar en ljudbild som matchar, att de med lätthet når realistiska ljudtryck och att fysiska prestanda, speciellt i basen, naturligtvis är i en klass för sig. Så är det definitivt här.

Det är nog det första man lägger märke till när volymen skruvas upp, alltså hur oerhört oansträngt och lätt allting känns. Arild Andersens kontrabas har kanske aldrig återgivits så stadigt. Uttrycket ”som om musikerna står i rummet framför dig” har sällan varit mer korrekt.

Efter att ha knuffat runt högtalarna på hjul för att hitta den optimala placeringen i testrummet togs hjulen bort och de massiva spikarna sänktes ner i golvet. Det ”jordade” högtalarna, som levererade en magnifik ljudbild där kontrabasen fick två snäpp skarpare fokus och balansen med slagverket blev påtagligt bättre.

Känsligheten på 88 dB, plus det faktum att impedansen aldrig sjunker under 3,2 ohm, gör att man kan driva Kore med en bra 50-watts förstärkare. Men man bör gå upp i tungviktsklassen för att få ordentlig kontroll. Vi använde den 300 watt starka McIntosh MA9500, samt nya H30A från Hegel som kan lämna upp till 1100 watt i 8 ohm.

Med så mycket kraft till förfogande går det att spela på konsertvolym och inbilla sig att man sitter på första raden och lyssnar på Arild Andersens Groups Affirmation. Kantslagen på virveltrumman smäller till så hårt att man hoppar till och varje trampning på bastrummans pedal lägger tyngd bakom slagen så att känns i magen.

På samma gång är det aldrig obehagligt, för även när man spelar högt är det ingenting som låter hårt eller skarpt. Musiken flödar ut i rummet utan ansträngning och jag har aldrig hört kontrabas återges bättre än av Kore.

Det är inte bara Arild Andersens bas som kommer ut bra ur ett par Kore.

Födelsekyrkan i Betlehem var skådeplatsen för en inspelning som Kirkelig Kulturverksted gjorde 1992. Albumet Rosa från Betlehem släpptes som en julskiva, med Sondre Bratland på sång. Bakom honom stod Paolo Vinaccia på slagverk, Knut Reiersrud på gitarr och Iver Kleive på keyboard, samt Suheil Khoury på flöjt och en palestinsk barnkör från Ramallah. Inspelningarna är så fulla av atmosfär och klang att de flesta högtalare klarar av att återge det, men det krävs något alldeles speciellt för att fånga vad som händer på gatan utanför. Det lyckades Alf Christian Hvidsteens mikrofoner med trots att inspelningarna gjordes nattetid. Kore-högtalarna tar fram tonala nyanser, bakgrundsljud och detaljer utan ansträngning.

Samtidigt rullar de lägsta tonerna från kyrkans orgel under huden, jag har aldrig hört så många nyanser i Bratlands sångröst med någon annan högtalare. Kore maskerar ingenting men de skyfflar inte in detaljer i rummet heller.

Högtalarna levererar inte bara en mäktig ljudbild, de gör det med en naturlig lätthet, befriad från färgningar och betoningar. Pianoklang, till exempel. Bland det svåraste som finns att återge korrekt. Det saknas alltid något. Men inte här. Tvärtom. Det finns mer fyllighet i klangen, framför allt längst ned, och man kan höra hur Jan Gunnar Hoff jobbar med pedalerna på albumet Home, och inte minst hur pianot återges med kristallklar klang i en bred och djup ljudbild med en kolsvart bakgrund. Med Hegel H30A är fokus knivskarpt. De högsta pianotonerna svävar viktlöst framför högtalarna och stråkar återges med kirurgisk precision.

Med MA9500 är pianot och stråkarna varmare och kontrabasen känns fylligare men inte lika väldefinierad som med H30A. Om inte annat så bevisar det att Kore avslöjar att förstärkare låter annorlunda och att det spelar roll vad man kopplar in till de guldpläterade mässingsterminalerna på baksidan.

Man kan ha kul med Kore också. The Hard Way med Khalid och PNAU är 3 minuter och 3 sekunder av förförisk r&b-pop. Om du sätter på den låten på nästa förfest så garanterar jag att stämningen går genom taket. Kore levererar musiken med en energi och tyngd som man inte kan undvika att bli smittad av. Lyssnar man sedan på The Hard Way på en anläggning med andra högtalare än Kore så undrar man vad det är för fel på ljudet.

Slutsats

De enorma DALI-högtalarna kan anklagas för att ha en enorm prislapp, och jag håller med om att det är mycket pengar. Men inte att de är dyra. Alternativen i den här prisklassen är inte många, även om de är väldigt bra. Det som främst talar för ett par DALI Kore är hur gudomlig musiken låter, oavsett om man spelar högt eller lågt – men när man spelar högt får man ännu mer av det som finns i inspelningen. Utan att det någonsin låter skevt eller illa.

Man kan alltid önska sig mer. Lite luftigare diskant, ännu djupare bas – eller en annan färg på kabinettet, för den delen. Men man kan knappast hitta en mer homogen, balanserad, öppen, transparent och detaljerad högtalare än DALI Kore.