Recension: Rabbit Hole, säsong 1

Thrillerserien 24 (2001–2010) gjorde Kiefer Sutherland (vars far då var en betydligt mer känd skådespelare) till en stjärna, i en tid när TV-serier fortfarande var något man såg ett avsnitt i veckan på linjära kanaler.

Nu har den rutinerade och något åldrade skådespelaren slagit sig ihop med Paramount (och SkyShowtime) och gjort en ny thrillerserie – definitivt med drag av 24, men med en mer dagsaktuell och mycket mer lekfull form.

 

Vi möter först en desillusionerad och förtvivlad John Weir (Sutherland), som håller på att bekänna sina synder (vi anar att listan är lång) för en katolsk präst och samtidigt ger utlopp för sin frustration över situationen han befinner sig i. Innan mer av handlingen avslöjas hoppar vi tre veckor tillbaka i tiden.

Weir jobbar som oberoende ”fixare” och hyperintelligent big data-kille. Hans opererar definitivt i lagens gråzoner, där han tar emot uppdrag från mäktiga företagsledare som vill försvaga och/eller svärta ner en konkurrent. Gärna genom ”fake news” eller direkt manipulerad information. Weir och hans brokiga gäng nördar tjänar stora pengar på sysselsättningen – ständigt med en övernitisk FBI-agent, Jo Madi (Enid Graham), i hälarna.

Men framgång kan stiga människor åt huvudet, och därifrån är vägen kort till hybris. När Weir stöter på sin före detta partner, som nu arbetar med artificiell intelligens, big data-bearbetning och tunga algoritmiska beräkningar, går Weir med på ett sista uppdrag. Visserligen lite som en tjänst, men definitivt mest på grund av det feta arvodet.

Två konkurrerande företag ligger i öppen fejd och ett lömskt övertagande (utlöst av kursmanipulation) kan vara nära förestående. Weirs jobb är att skaffa fram konstruerade ”bevis” för att det ena företaget aktivt konspirerar med skattemyndigheterna. Weir & Co levererar varorna – men sedan går allt åt helvete.

Naturligtvis har Weir en traumatisk barndom bakom sig, precis som han naturligtvis är en misslyckad före detta make och far. Hans livserfarenhet har gjort honom en smula paranoid och han ser konspirationer och ondskefulla avsikter i allt och alla. Och vem i hela friden är egentligen den gåtfulla femme fatale Hailey (Meta Golding) och vilka är hennes avsikter?

Weir utger sig för att vara en duktig människokännare, en skicklig manipulatör med förmågan att avslöja vilken lögn som helst. Toppa det med en blixtrande intelligens, samt en skvätt (berättigad?) paranoia så har du en protagonist på speed, som en outtröttlig Duracell-kanin. En karaktär som kan trötta ut både skådespelaren och oss tittare.

Persongalleriet är överdrivet karikerat och hybridlösningen mellan nervpirrande spänning och sarkastisk, lättsam (lite töntig) humor fungerar inte alltid bra. Men så kommer den gamle ringräven Charles Dance in i bilden, och hans skönt komplexa karaktär och fantastiska skådespeleri lyfter Rabbit Hole flera snäpp.

Dynamiken, tonen, käftandet och det eleganta, lekfulla samspelet mellan Sutherland och gentlemannaskådespelaren Dance (Game of Thrones) är helt enkelt underbart. Britten tillför finess och elegant humor till en serie som tar sin förvirrande thrillerhandling på lite för stort allvar.

Knorren med algoritmer och de stora teknikföretagen som vet mer om dig än du gör (!) är en fascinerande vinkel. Även om den inte tillför så mycket nytt så belyser den återigen hur big data kan missbrukas för att manipulera en hel nation (som i fallet med Brexit) och ändra utgången av val (Trump). Högaktuellt!

Konspirationer bakom varje hörn, massinsamling av data och efterföljande manipulation – och manusförfattarnas ständiga ”det här hade du inte räknat med”-överraskningar – är seriens röda tråd. Men det hade inte fungerat med halvhjärtade och formelartade karaktärer. Även om Weirs bakgrund inte precis är originell så ger den karaktären tyngd och gör den mellanmänskligt intressant. Hans paranoida egenheter gör honom intressant och hans många absurda gömställen, med fler rekvisita gömda i väggarna än Trump har hemliga dokument gömda i Mar-a-Lago, är härligt subtil humor.

Rabbit Hole har blivit en serie som (oftast) på ett lyckat sätt kombinerar blåsningsfilmer (à la Ocean’s Eleven) med klassiska spionelement (à la The Conversation), toppat med lekfulla actionscener (à la Mission: Impossible). Det finns drag av The Game här också – men det finns gränser för hur många ”otroliga” vändningar man kan servera utan att de mister sin udd. Sutherland gör vad han gör bäst (inte särskilt nydanande), men det är Dance som är seriens verkliga stjärna.

Inte våldsamt originell eller banbrytande, men manusförfattarnas bitande ironi och skarpa sarkasm lyfter serien till fyra välförtjänta stjärnor. Rabbit Hole har potential att utvecklas till något riktigt bra.

Serien har premiär på SkyShowtime den 31 mars, då de två första avsnitten släpps. Sedan följer ett nytt avsnitt varje vecka. Recensionen bygger på de första fyra (av åtta) avsnitten.