ES80 är en 4-vägshögtalare. Den är bestyckad med ett mellanregisterelement och två baselement, och diskantregistret delas mellan två element. Den ena tar över där den andra slutar vid 12 kHz. Det gör högtalaren kapabel att sträcka sig längre upp i övertonerna (40 kHz) och innebär dessutom att varje högtalarelement belastas mindre. Det svåra är att få alla element att arbeta tillsammans tidsmässigt. Gör de inte det så sker det på bekostnad av dynamiken och både ljudbildens storlek och definition.

Ljudet
Det är definitivt roligt att lyssna på ES80. Storbandsjazz får ett driv och ett engagemang som är något utöver det vanliga. Saxofonen släpps lös mer av de här högtalarna än av de flesta andra. Det känns nästan som om saxofonisten blåser oss rakt i örat. På gott och ont. Det är nämligen inte någon helt naturlig ljudbild som JBL målar upp. Kontrabasen låter lite monoton och ”plastig”. Inte hela klangstrukturen kommer fram, så man känner inte klangen från kontrabasens stora klanglåda. Cymbalerna är lite brutala och nästan aggressiva. Man skulle kunna säga att det hörs att JBL har smaksatt ljudet. Vi hör inte lika många detaljer som med B&W, Tannoy eller Monitor Audio.

När det spelas popmusik är det uppenbart att högtalarna har ett givet bruksområde. Basrytmerna är stentuffa för att komma från kabinett med så beskedliga mått. ES80 ligger inte mycket efter de större konkurrenterna från DALI och Patos, och på många sätt låter de ännu mer engagerande, tack vare en stramare bas och ett mer livligt mellanregister. Bertine Zetlitz röst kommer närmare lyssnaren samtidigt som basrytmerna smäller till rappare och med en ordentlig punch. Skojiga högtalare, alltså, som favoriserar popmusik. Vi kan också tänka oss att de fungerar ypperligt i en hemmabioanläggning!

Också i detta test: