Första intrycket när vi packar upp Basic 510 är att den verkar vara en gedigen högtalare där pengarna har lagts där de gör mest nytta för ljudet. Kabinettet verkar kanske lite grått och trist i sin traditionella vinylfinish, men det går inte att klaga på byggkvaliteten. Basic-serien byggs faktiskt på samma fabrik som en rad andra, exklusivare högtalare, och har gedigna biwiring-terminaler samt basportar som är tillräckligt stora för att husdjur ska kunna försvinna i kabinettet. Men det är enkelt att skrämma ut dem igen!

Ljudet
Patos-ljudet gör definitivt inte skam på det tuffa utseendet. Högtalarna har en ordentlig punch i basen och kan spela mycket högt utan tecken på förvrängning. Den hårtslående men samtidigt behagliga klangkaraktären passar perfekt till bastung popmusik. Och även om 510 mk2 trivs bättre med party och underhållning än klockren precision så gör de ett bra jobb med de flesta musikstilar.

Basåtergivningen är som sagt tämligen häftig. Den sträcker sig djupt nog för att få med allting bortsett från de allra djupaste orgeltonerna, och är tillräckligt kraftig för att det ska knaka i golvplankorna. Speciellt delikat och finkänsligt är den däremot inte. Basen kan bli lite otydlig emellanåt och skiljer inte speciellt väl på olika bastoner. Snabba fingrar på en kontrabas kan få en monoton prägel.

Patos låter fint i de övre oktaverna också, och har ett fräscht mellanregister som gör att både manliga och kvinnliga röster kommer fram ordentligt. Musiken låter aldrig instängd. I krävande pianospel kan mellanregistret dock upplevas som väl tunt och försiktigt i förhållande till den bastanta basen. Det märks på att de ljusare pianotangenterna är tunna och saknar attack jämfört med de mörkare. Man för många är det nog viktigare att det går att spela högt utan att ljudet blir för ljust eller skär i öronen.

Också i detta test: