Recension: Perry Mason, säsong 2

Det har snart gått tre år sedan HBO återupplivade den klassiska deckarserien Perry Mason. Men i stället för att modernisera serien, och låta den utspelas i modern tid, valde lyckligtvis streamingjätten att placera crime noir precis där det hör hemma: mitt i det mörka, sömniga 1930-talets USA.

Den ursprungliga serien gick som fast veckounderhållning, ett avsnitt primetime på lördagskvällar på CBS mellan 1957 och 1966. Med utgångspunkt i den amerikanska författaren, och advokaten (!), Erle Stanley Gardners böcker följer vi den rättfärdige privatdetektiven Perry Mason (Matthew Rhys, The Americans), i en historisk era som präglas av den stora depressionen i USA.

På LA:s dystra bakgator, fyllda av bedrägerier, otrohet, mord – och till suggestiva jazzrytmer – jagar Mason och hans partner Della oförtrutet efter sanningen och försöker hjälpa den ”lille mannen” i kampen mot Goliat.

Handlingen utspelas 1932, bara ett par månader efter det förra mordfallet. Della Street (Juliet Rylance) har nu blivit en permanent partner men detektivbyrån är inte direkt någon ekonomisk succé, så när familjen med två fattiga mexikanska pojkar knackar på dörren avvisar Mason dem instinktivt. Fast så var det den där gnagande känslan för rättvisa …

Den slemmige sonen till en framstående LA-entreprenör har kallblodigt mördats och vittnen placerar de unga bröderna Mateo (Peter Mendoza) och Rafael (Fabrizio Guido) på platsen. Till Mason hävdar pojkarna att de inte vet någonting om mordet, men problemen tornar upp sig när Mason plötsligt får tag i mordvapnet.

https://youtu.be/VkM_TNfB-gA

 

Nya serieskapare är Jack Amiel och Michael Begler (The Knick), de har återskapat noir-känslan och det nostalgiska 1930-talet på ett exemplariskt sätt. Allt från stämningen, kostymerna, den dunkla och softade belysningen, ner till minsta rekvisita och skinande blanka bilar, påminner oss om mellankrigstidens USA. Nyinspelningen av serien är trogen originalet, men har betydligt mer substans och djup.

Med hjälp av sin lojala detektiv Drake (Chris Chalk) nystas det invecklade mordmysteriet upp, lager för lager, och fler och fler nyanser kommer fram. Men ju närmare Mason kommer sanningen, desto större moralisk kval utsätts han för. Rättvisa måste skipas, men vad händer om det inte är till hans klienters fördel?

Den lätt sömnige Matthew Rhys är som gjord för rollen som den sanningssökande detektiven – fysiskt så långt ifrån originalet Mason man kan komma, men en desto bättre och mer nyanserad karaktärsskådespelare. Hans vapendragare Della, med sitt ”förbjudna” kärleksliv, blir en fascinerande och kompletterande del i hans liv och arbete.

Alltid stabila Shea Whigham (Boardwalk Empire), Masons kontakt med den undre världen, ser ut som om han kommer från 30-talet, medan Katherine Waterston (Alien: Covenant) glänser som seriens förföriska femme fatale. Dessutom dyker Sean Astin upp i en liten, helt intetsägande, biroll. Hope Davis gör däremot ännu en utmärkt rolltolkning och lyfter fram de etiska utmaningarna.

Tyvärr är det tekniska utförandet och den träffsäkra atmosfären snäppet bättre än själva handlingen. Vi serveras ibland lite trögt material och spänningsnivån och dramaturgin haltar. Det är helt enkelt för lite som händer för att motivera en speltid på närmare sju timmar. Serien skulle ha tjänat på att klippas ner till sex avsnitt, så som den är klippt nu står den och stampar lite för ofta.

Under alla omständigheter är uppföljaren ett snäpp bättre än förra säsongen och de som gillar fängslande rättegångsdrama kan med gott samvete bänka sig framför TV:n! 4 stabila, häftigt nostalgiska stjärnor.

Den andra säsongen av Perry Mason har premiär på HBO Max den 6 mars, med ett nytt avsnitt varje vecka. Recensionen är baserad på alla åtta avsnitt.