En av Nordens största seriesuccéer är det faktiska norska statliga NRK som ligger bakom.

Med lanseringen 2019 av dramaserien om det hedonistiska livet bland Oslos finanselit prickade NRK og Øystein Karlsen helt rätt. Exit blev genast en stor succé.

I dag släpps den tredje och avslutande säsongen.

Från verkligheten

Seriens skapare har intervjuat ett “grabbgäng” om deras hedonistiska lyxtillvaro och skrivit ett dramatiserat manus baserat på deras berättelser.

Manuset bygger huvudsakligen på verkliga personer, allt började enligt en artikel i DN med att en kollega till kompisgänget berättade att han hade klienter som ville berätta om sina dubbelliv.

Baserat på intervjuer med fyra unga, lovande finansvalpar har Øystein Karlsen skrivit och regisserat ett slags norsk/nordisk mix av Wall Street, Billions och The Wolf of Wall Street.

 

Från början var det inte planerat med mer än en säsong, men framgången gjorde uppföljare oundvikliga. Andra säsongen (2021) gick i samma fotspår, fortfarande med stort underhållningsvärde.

Men i den tredje säsongen verkar det som om serieskapare och regissör Karlsen har fått slut på originella idéer, delvis går på tomgång och upprepar gamla framgångsrecept.

Uppgörelsens (dystra) timme är slagen

När vi senast lämnade grabbgänget hade (tydligen…) den lätt manodepressive William (Pål Sverre Hagen) hoppat i sjön och tackat för sig. I Oslo sitter treklövern Adam (Simon J. Berger), Henrik (Tobias Santelmann) och Jeppe (Jon Øigarden) och kämpar med sina inre demoner, samtidigt som de betraktar sig själva i backspegeln.

Jeppe slits sönder mentalt av en döende pappa, ackompanjerad av en iskall mamma. Vi får se en brutalt stark scen där Jeppe säger ett sista farväl till sitt köttsliga ursprung. Nu vill han ha en fresh start och vill skilja sig från sin fru – en del av ”frigörandet” blir att göra sin fru ”tillgänglig” för hennes gamla älskare.

Samtidigt kämpar Tobias fortfarande på hemmabana och gör sitt bästa för att driva bort sin exfru (och starkt oönskade barnskara). Livet ser inte precis ljusare ut när kroniska hälsoproblem gör entré. Det visar sig att allt faktiskt inte går att lösa med platinaversionen av American Express.

Den största psykopaten av dem alla, Adam, är den som går till det mest extrema för att undkomma ett allt större tomrum i själen – ett gapande, skrikande hål som han desperat försöker fylla med hårt festande, mängder av kokain, sprit och prostituerade. Men inte ens två tvillingporrskådespelerskor kan fylla hans mentala tomrum – andra ”tomrum” däremot …

Hämnd och förnedring

Adams misshandlade exfru, Hermine (Kittelsen) har fått en kristallklar mission i livet: skaffa en förmögenhet, skaffa ett barn och se under tiden till att Adams liv blir så miserabelt som möjligt. Men blir hämnden verkligen så ljuv?

Den bortgångne Williams exfru lever däremot nästan precis som förut. Shoppar kläder, skor och plastikkirurgi, under tiden som hon tröstdricker från morgon till kväll. Både hennes sociala status och mentala oro får en rejäl knäck när banken stänger tillgången till Williams konton. In på banan som räddare (?) kommer det härliga radarparet Beskow (Rolf Lassgård) och hans torped (Jesper Christensen).

På Spaniens solkust njuter den sansade, lite deppiga före detta hummerfiskaren Pål (Anders Baasmo) livets sorglösa dagar. Han anlitades av William för att tvätta pengar. När William dödförklarades har mannen från huvudnäringen funnit sig väl tillrätta som superrik och privilegierad. Synd bara att karaktären nu är helt ointressant, föga trovärdig och rent ut sagt tråkig. Karlsen försöker säga något om att makt korrumperar och att rikedom förblindar– men det fungerar helt enkelt inte. Pål får alldeles för mycket speltid i den avslutande säsongen.

En annan karaktär som irriterar mer än underhåller är den närmast besatta polisutredaren Hartmann (Frank Kjosås). Här exponeras vi för ett flagrant icke-trovärdigt polisarbete. Det är visserligen intressant att man kan köpa sig fri från lagen, men tyvärr klarar inte Karlsen att skriva en bra parallellhistoria om det.

”Green is good”

Passande nog är det kryptovaluta och ”grön omställning” som är i fokus för finansvalparnas eskapader den här gången, och vi får en snabb introduktion till de galna överföringarna man kan få från staten så länge man klistrar en ”grön” etikett på sitt projekt.

Allt från vindkraftsparker och solceller till batterifabriker med oklar ägarstruktur och kopplingar till skatteparadis blir finansvärldens nya lekplats – allt i princip finansierat av skattepengar från vanligt folk.

Med det sagt så ligger gängets ekonomiska satsningar ständigt i bakgrunden den här säsongen, det är hedonismen som får fritt spelrum när kokain, party, sex och alla tänkbara excesser ideligen når nya höjder. Det verkar nästan som om Karlsen medvetet har skruvat upp chockfaktorn ett par extra snäpp för att kompensera för en tunnare historia än tidigare säsonger.

Den underliggande moralen verkar vara att pengar och ekonomisk framgång inte kan köpa lycka. I Jeppes, Henriks, Adams och Williams fall är det snarare tvärtom. De stirrar alla fyra, på sina egna sätt, ner i en tom avgrund under tiden som de på de mesta dekadenta sätt försöker fly undan tomheten.

Med Gordon Gekkos (Wall Street) mantra, ”Greed is good” har gänget länge levt sina blaséartade, tomma liv. Ett liv där livskvalitet mäts i antalet miljoner på kontot, där pengar är Gud och de är översteprästerna. Nu är det uppenbarligen dags att göra upp räkningen, men det blir inte nödvändigtvis mer underhållande med 50 prostituerade och en utsvävande globetrottertillvaro.

Infekterad cocktail

I de rikas lekstuga får mångmiljonärernas tillvaro allt mer smolk i gläddebägaren, och deras enda reaktion är att gasa på ännu mer. Karlsen serverar oss en inflammerad cocktail av girighet, narcissism, cynism och låt gå-attityd. Ibland fortfarande riktigt underhållande, men det blir för mycket upprepningar av tidigare eskapader.

Rent tekniskt tillhör Exit fortfarande elitklassen, med utmärkt foto, klippning och skönt dekadenta kulisser.

Det förträffliga soundtracket spelar fortfarande en viktig roll, men lite för ofta hör vi Tim S. McConnells The Man I Am – så småningom blir det lite insisterande dunkelt. Seriens kvaliteter stärks dock avsevärt av genomgående stabilt och fascinerande skådespeleri, inte minst från Øigarden, Santelmann och Christensen.

 

Ett mörkt sinne, hämnd och självdestruktion kan vara kul, men för Exit-gänget räcker det med tre säsonger av inblick i de superförmögnas förskräckliga lekstuga. 4 svaga stjärnor.

Exit har hittills sålts till fler än 50 länder och är superpopulär i Sverige och de andra norska grannländerna. Säsong 3 har premiär på SVT 1 april, då släpps ett avsnitt i veckan.

Recensionen är baserad på alla avsnitt.