KEF brukar ofta nämnas i samma veva som Tannoy och B&W, och är en av världens största högtalartillverkare. De är också kända för att göra bra ifrån sig, oavsett om det handlar om billiga surroundhögtalare – till exempel de lysande KHT3005 (årets surroundhögtalare 2006) – eller prestigetunga projekt som High End-modellen Muon – omtalad som en av världens avgjort bästa högtalare.

Prismässigt placerar sig den nya XQ-serien klart i den övre mellanklassen. Men kanske finns det ändå hopp om att dess prestanda doftar High End? Kvalitetsintrycket av XQ40 är åtminstone förstklassigt. Vårt testexemplar har ett svart och läckert mahognyutförande men det går också att välja lönn eller svart pianolack.

Många lär nog uppskatta att KEF:s högtalare är ännu mer kompakta än PSB:s. Men de delar också många likheter tack vare sin smala och avrundade form. Bestyckningen är däremot radikalt annorlunda. Medan PSB har lagt stora resurser på basregistret är det mellanregister och diskant som står i centrum hos den brittiska tillverkaren.

KEF:s patenterade Uni-Q-membran är en kombinerad diskant och mellanregister, där diskanten sitter monterad i mitten av mellanregistret – inte helt olikt Tannoys Dual Concentric-prinicip. Fördelen med Uni-Q är att diskant- och mellanregisterfrekvenserna sprids från precis samma punkt, utan fasproblem som kan uppstå med separata element. KEF använder sig av den här tekniken i sina billigare högtalare såväl som i den exklusiva Reference-serien.

KEF-ljudet
KEF:s fokus på det övre registret är också klart hörbart när vi spelar musik genom XQ40. Till skillnad från PSB lyckas KEF återge Diana Kralls röst utan tendenser till tunnhet eller vasshet. Och sättet som rösten presenteras på är helt enkelt fenomenalt. De här högtalarna kan verkligen sjunga!

Mark Knopflers grövre röst återges inte det minsta sämre. Tvärtom så uppför sig högtalarna som om de är inkopplade direkt till hans rossliga stämband. Jämfört med de övriga testdeltagarna låter det som om sångarna har tagit ett steg närmare mikrofonen, och utan att det låter för ansträngande eller minsta tröttsamt att lyssna på.

Trots detta så är det med storbandet Sharp Nine som KEF:s extrema egenskaper kommer mest till sin rätt. XQ40 lyckas återge även den minsta nivåförändring i blåssektionen, samtidigt som de har resurser nog för att klara av de största dynamiska urladdningarna utan problem. I mellanregistret är detta en av de mest dynamiska högtalarna vi någonsin har hört, och det gör att musiken återges med en enorm glöd och intensitet.

Om vi skulle beskriva KEF-ljudet med ett ord måste det bli FRIGJORT. XQ40 har en helt makalös förmåga att följa melodin lätt och ledigt, samtidigt som de kan vända på en femöring och explodera när musiken kräver det – precist, naturligt och realistiskt. Det innebär att detta är en högtalare som passar lika bra till Mahler som till Metallica – under förutsättning att man klara sig utan benkrossande bas. KEF saknar nämligen den saftiga skjuts i djupbasen som både Swans och PSB kan få till, och det gör att basrik musik kan tappa lite av sitt driv.

Å andra sidan finns det ingen av de mer bastunga högtalarna som kan mäta sig med XQ40 i de mest krävande partierna i Mahlers 9:e symfoni. Där Swans och PSB tenderar att bryta upp och tappa precision, fortsätter KEF att förmedla musiken på ett starkt och klart sätt. XQ40 ligger därför bra till att bli vår solklara favorit i prisklassen – om inte danskarna kan ge dem en match?

Också i detta test: