Bredvid de enorma Swans-högtalarna ser PSB:erna nästan lite beskedliga ut, men det är ingen tvekan om att Synchrony One är en fullvuxen högtalare. Det smala och höga kabinettet är läckert utfört i träfaner och aluminium, och huserar ett gediget koppel av högtalarelement.

Förutom diskant och mellanregister har Synchrony One hela tre 6,5-tumsbasar ombord, i var sin inre kammare med basreflexport. Denna omfattande baskonstruktion ska enligt PSB ge en fyllig och djup basåtergivning nästan oberoende av var någonstans högtalaren placeras – fritt eller nära väggen.

Vi har stora förhoppningar om att detta är en särdeles kraftfull högtalare i förhållande till sin ringa storlek. Men frågan är om de lyckas matcha Swans gedigna ljudbild och utsträckta bas?

PSB-ljudet
Som första utmanare till de massiva Swans-högtalarna var vi nästan förberedda på en besvikelse när det gällde bas och dynamik. Men den uteblev. Synchrony One har nämligen en imponerande stor ljudbild och en fyllig basåtergivning som får det att svänga ordentligt av Mark Knopflers senaste skiva. Rösten sitter som gjuten och gitarrljudet är både sprött och välklingande.

Det krävs en hel del för att matcha Swans potenta version av storbandet Sharp Nine. Men PSB hänger med förvånansvärt väl här också. Den synnerligen livliga musiken återges utan att dynamiken tyglas. Samtidigt är det uppenbart att PSB har valt en något mörkare klangkaraktär än Neeper, så att blåsinstrumenten inte klingar ut lika tydligt.

Vi biter oss fast i en blåssekvens mot slutet av första låten, där Neeper-högtalarna har en förmåga att försvinna helt och ge blåssektionen fria tyglar. Här känns det som om Synchrony One är mer tillbakadragna och att de inte gräver fram samma mängd detaljer. En vända med Diana Krall avslöjar också att ljusa kvinnoröster kan bli i spinkigaste laget. Dianas trivsamma röst blir lite plattare och tunnare än vi är vana vid.

Kompakt klang
Jämfört med Swans-högtalarna låter Synchrony One både kraftfullt och fylligt, men de är inte lika frigjorda i klangen. Ljudbilden är mer tättpackad och släpper inte fram samma mängd musikalisk information. Och i de allra lägsta oktaverna är det tydligt att Swans har bättre kontroll över tonerna.

Klassisk musik låter dock bättre än väntat – kanske beror det på att konstruktör Paul Barton också är en habil violinist? Hur som helst passar den mörkare klangkaraktären Mahler fint. Även de tuffaste partierna återges utan att det skär i öronen, och PSB:s fylliga bas kommer till sin rätt.

PSB har lyckats med en bra allroundhögtalare som återger musiken på ett välbalanserat och engagerande sätt. Det enda vi saknar är en aning fler detaljer. Och även om Synchrony One är både raffinerade och rika på klangfärger så ger de inte samma livekänsla som Swans stora F2.2F. Men den mer kompakta storleken lär nog göra att många ändå föredrar PSB.

Den kanadensiska utmanaren är alltså stark, men saknar lite finess. Kanske en gentleman från de brittiska öarna har något mer att erbjuda?

Också i detta test: