: Sonus Faber Amati Anniversario

Principen kan tyckas vara enkel. De flesta högtalare är byggda på ungefär samma sätt. Elementen sitter monterade i ett kabinett av fiberplattor, plast, aluminium eller trä. Och de är försedda med exakt samma driftsprincip. Högtalarelementen tar hand om olika delar av musikens frekvensregister och fogar ihop tonerna till en så naturtrogen musikåtergivning som möjligt. Bortsett från att en del tillverkare förädlar tekniken till sitt yttersta, är nästan alla högtalare i grund och botten konstruerade på samma sätt. Och ändå låter de så olika – vilket inte är någon slump.

Just den här högtalaren är mer än så, den är ett finstämt instrument. Och en del av grunden till att italienska Sonus faber har fått ett respekterat rykte som högtalartillverkare. De sätter ihop högtalarna på ett något annorlunda sätt än de flesta andra tillverkare. Inget hokus pokus, bara hård förädling av pulserande element, finjustering av träkabinett och en ytterst noggrann trimning av klangen. Resultatet är en högtalare som får vuxna män att gråta och kvinnor att dåna – allt medan banksaldot riskerar att implodera.

Instrumentkvalitet
Sonus faber bygger nämligen inte högtalare som alla andra. Det räcker med att ta en titt på bilderna, som tyvärr inte gör den synnerligen höga konstruktionskvaliteten ett dugg rättvisa. Italienarna har tagit hantverksbegreppet till nya höjder och byggt något som påminner mer om ett handbyggt musikinstrument än om en högtalare. Allt till ära för de italienska instrumentmakarna i Amati-familjen från Cremona. Och vad ännu bättre är: Amati Anniversario spelar precis som den ser ut: mäktigt, läckert och stort. Men den kostar.

Det finns flera skäl till det höga priset. Ta till exempel bara kabinettet. 24 noga utvalda stycken äkta lönn har torkats, behandlats och sedan formats till trälameller som när de sätts samman bildar samma form som en luta. Kabinettet är avstämt för maximal resonanskontroll, efter det organiska limmet som håller ihop lönnbitarna har härdat tillräckligt mycket. Det ger ett relativt dött träkabinett som stagas upp invändigt och sedan monteras på stålben med justerbara fötter när högtalarna packas upp och installeras.

Tidsmaskin
Även om de stora italienarna kan placeras var som helst, trivs de bäst med en meter till bakväggen. Från de stora portarna på baksidan strömmar det nämligen ut ljud, som helst ska få andas fritt. Särskilt om man tycker om att spela högt, vilket högtalarna definitivt kan. Emellanåt kom det lite väl mycket musik ut bakvägen enligt min mening, och när högtalarna pressas kan man höra en svag förvrängning av ljudet från portarna på baksidan. Men bara om man står bakom högtalarna.

Och man ska för all del hålla sig framför Amati Anniversario. Då är man garanterad en magisk upplevelse som är lika uppseendeväckande varenda gång man trycker på Play på fjärrkontrollen. Högtalarna skapar en ljudbild som omsluter lyssnaren fullständigt, det finns en närvarokänsla som förvandlar dem till rena tidsmaskinen.

Den tilltufsade inspelningen från Bob Dylans berömda konsert, där han bytte från akustisk till elektrisk gitarr efter ”Mr Tambourine Man”, är inspelad i en hall i Manchester. Trots att den kallas för The Royal Albert Hall Consert. När bandet drar igång på ”Tel Me Momma” kryper gåshuden uppför armarna tills håret står som nålar. Att en inspelning som gjordes med enkel teknik när jag var knappt ett år gammal kan framkalla rysningar 41 år senare, säger väl det mesta om vilken magisk tidsmaskin det handlar om.

Dylan och bandet fortsätter skramla, men det svänger, gungar och skakar lika mycket nu som det säkert gjorde då. Basen rullar nästan in under parketten och skakar om stolen jag sitter i, samtidigt som hela rummet fylls med atmosfären från den föga glamorösa Free Trade Hall i Manchester. Dylans röst raspar längs tegelväggarna och tonerna från Robbie Robertsons gitarr rullar sig släpande fram längs sittplatserna. Känslan av att vara närvarande är förförande. Allt man behöver göra är att sluta ögonen, så tar högtalarna med dig till en annan plats, en annan tid och en annan konsert.

Som Carnegie Hall i New York och Keith Jarrets solokonsert från 2005. Mina 30 kvadratmeter känns som 3 000. Högtalarna frambringar skalan i den stora flygeln på ett föredömligt sätt. Mycket beror på att de har så mycket kraft i djupbasen. Det ger pianot sin storlek och ser till att bastonerna från den lägsta oktaven blir långt mer realistiska än om inspelningen återgavs av en mycket mindre högtalare. Den tonala pitchen är perfekt. Här finns inga resonanser eller färgningar som dämpar eller framhäver klangfärger. Ljudbilden är rik på resonanser och närvarokänslan är så stark att man nästan känner andedräkten i nacken från de som sitter på raden bakom

Mellanregistret har en nästan total öppenhet som ger röster mycket mer kropp och substans än jag kan erinra mig att jag har hört med någon annan högtalare. Efterklangen från gitarrer och pianon hänger kvar längre efter anslagen och röster hänger ihop mer naturligt från topp till botten. Man känner inte att det saknas pondus i manliga röster, vilket tyder på en sömlös integration mellan baselementen och mellanregistret. Keb’Mos fylliga röst har aldrig låtit så trovärdig. Högtalarna lyckas få fram fler tonala nyanser, utan att tappa greppet om de små dynamiska skillnaderna som gör musikupplevelsen så mycket mer trovärdig.

I den enorma ljudbilden känns det nästan som om det bara är tre steg bort till musikerna. Bredden och djupet är enormt, celloinspelningar med Haydns musik ger mig en cello av naturlig skala längst fram i ljudbilden, och längre bak breder orkestern ut sig i sin fulla bredd. Stereoperspektivet sitter som gjutet. Och behåller sin storlek när jag spelar kolossalt högt. Till och med när putsen skakar ner från väggarna smäller Amati Anniversario till med en stram och fyllig djupbas, utan att tappa greppet om en endaste ton. Ska man klaga på något så får det bli en pytteliten antydan till komprimering i diskanten när högtalarna pressas på hög volym.

Renée Flemings sopranröst har precis den viktlöshet som gör opera till en så magisk upplevelse när man upplever den i verkligheten. Rösten klingar så fritt och naturligt att tankarna förs till elektrostathögtalare. Och i nästa sekund kan musiken rocka loss så att det blöder i öronen. Akustiskt eller rock, det spelar ingen roll. Högtalarna ser kanske inte så ut, men de är tuffare och hårdare än många större högtalare jag lyssnat på. Vilket gör dem så användbara att man kan spela vad som helst. Klassisk musik låter lika fantastisk som elektrisk hårdrock.

Din för evigt
Ingen tvekan om saken. Sonus faber Amati Anniversario vräker sig in på fem-i-topp-listan över de bästa högtalare jag någonsin testat. Ibland kan utseendet bedra, men i detta fall får man en högtalare som låter precis som den ser ut. Och lite till. För den är tuffare än de flesta högtalare där ute och känns som nästan helt fulländad. Det finns de som är dyrare, större och kanske till och med en aning bättre, men Amati Anniversario är den gyllene medelvägen som gör att jag inte tvekar att kalla den för ett fynd. Trots priset. Detta är kanske den sista högtalaren man behöver köpa i hela sitt liv.