: Burmester 061

Mycket tyder på att komprimerade digitalformat dominerar. Radio- och TV-sändningar och MP3-spelare ger lyssnaren en digitalsignal som kan vara befriad från störningar, men som är komprimerad. Kritikerna hävdar att komprimeringen förstör musikaliteten, medan förespråkarna rycker på axlarna och säger att ingen bryr sig. Ingen hör ändå någon skillnad på komprimerad musik och de ursprungliga CD-skivorna – för att inte tala om skillnaderna mellan olika komprimeringsformat. Sägs det.

Tänk så fel man kan ha. Kanske är det så att skrivbordsteoretikerna inte har så bra hörsel, det är ju trots allt enkelt att gömma sig bakom mätdata för att styrka sina påståenden. Men det finns ingenting som slår kalla fakta. Lyssna, så ska du få höra. Här är det bristande logik som är ute och rör på sig. Väldigt ofta hävdas det till exempel att så länge man inte kan mäta någon skillnad, så finns det ingen skillnad. Då glömmer man att hörseln är det känsligaste sinnet och att till och med marginella variationer i tempo, toner, pitch och frekvensspektrum kan uppfattas av människoörat.

Hade det inte varit så, hade det inte funnits några High End-produkter. Ingen hade brytt sig om att förfina inspelningsteknik, avspelningsformat och produkterna som hör till, eftersom det inte hade funnits någon marknad för dem. Vem hade lagt 80 000 kronor på en CD-spelare om det fanns DVD-spelare för 800 som lät lika bra?

Raffinerad referens
De grundläggande stegen i en CD-spelare är avspelningsmekaniken, omvandlingen av den digitala signalen och förstärkningen av signalen till utgångarna. På papperet är detta mycket enkelt, i verkligheten är det detaljerna som sållar agnarna från vetet. Tillverkare som Burmester har lång erfarenhet av att förbättra och raffinera tekniken till sitt yttersta. Det är en process som kostar, men som också kan ge helt andra resultat än vanliga löpande band-produkter.

Ett Word-dokument eller en digital fil kan flyttas från en dator till en annan utan att innehållet påverkas. Nollor och ettor kan byta plats av misstag eftersom sådana fel rättas till automatiskt av mottagaren, så länge inte felen är för många eller formatet har förändrats på vägen. I en CD-spelare är små och större fel av långt större betydelse för resultatet. Eftersom de hörs. Felkorrigering förekommer i alla CD-spelare och det är den som gör det möjligt att lyssna på musik även om CD-skivorna har små repor.

God is in the details
Men det finns gott om fällor man kan gå i, som alla ger utslag i form av en försämrad ljudkvalitet. Vilket Burmesters ingenjörer – precis som hos alla High End-tillverkare – har beaktat.

061-spelaren är baserad på en välbeprövad avspelningsmekanik från Philips. Samma som används i den dubbelt så dyra 001-spelaren, men i stället för dennas remdrift har 061 direktdrift av spindelmotorn som snurrar skivan. Burmester har modifierat mekaniken själva, för att hämta ut mer information ur varje CD och slippa använda för mycket felkorrigering.

Omvandlingen och filtreringen görs med separata konverteringskretsar som är fintrimmade för att eliminera så mycket digitala störningar (jitter, glitch, intermodulation) som möjligt, så att spelaren levererar en ren signal. Kikar man på utgångskretsarna i en High End-spelare så ser de ut som i en liten förstärkare.

I Burmester 061 är hela kretsen balanserad, vilket innebär att den har en egen jordning av signalen för att motverka störningar. Strömförsörjningen är skärmad för att eliminera interferens och dessutom uppdelad i två separata delar: en till avspelningsmekaniken och en till elektroniken. Komponentkvaliteten håller precis som chassi och kabinett extremt hög standard. Vilket naturligtvis höjer priset.

Kontraster
Många av de bästa CD-spelarna har en dynamisk auktoritet och en kontroll över den dynamiska kontrasten som man bara kan glömma att uppleva med en billig spelare. Burmester-spelaren har mer än så, den har en lättflytande och oansträngd karaktär som släpper fram fler små nyanser. Bas-återgivningen är nästan ett kapitel för sig. Den är visserligen inte lika överväldigande som den betydligt dyrare McIntosh-kombinationen MCD/MDA 1000, men den påminner om Wadia-spelarnas potenta och strama basåtergivning. Burmester-spelaren kan upplevas som lite mjukare fokuserad i basen, men den saknar definitivt inte dynamisk kontrast.

Slagverksensemblen Wadaiko Matsuriza framträder med våldsam kraft och det formligen skjuts ut bastransienter på löpande band. Definitionen av slagen på instrumenten är totalt transparent. Det är så att man kan se flisor ryka och svetten drypa i pannan på utövarna. Trumslagen fyller rummets hela bredd, och även om ljudbildens djup känns grundare än med McIntosh-kombinationen så är inte ljudbilden mindre. Vilket betyder ful skala. Symfonisk musik gror ofta igen lite grand och kan upplevas som odefinierad när 80 vokalister sjunger för full halls. Burmesters spelare lyckas däremot släppa igenom alla klangfärger så tydligt att man inte måste anstränga sig för att skilja på basar, sopraner och mezzosopraner.

Sophie Zelmanis röst i ”Bitter Kind” får med hela kroppen i ljudbilden. Alla grundtoner känns som en del av den synnerligen realistiska reproduktionen av rösten. Hon står väldefinierat placerad i mitten av ljudbilden och precis som på Katie Meluas ”Spider’s Web” är rösten fyllig och varm, rik på klangfärger. Byter man sampling till 192 kHz – dubbelt så hög samplingsfrekvens – dämpas rösters sch-ljud och klangnyanser i diskant- och mellanregistret blir tydligare och luftigare. Vilken också hörs på instrument som akustiska gitarrer. Merparten av tiden föredrog jag 192 kHz, eftersom jag tyckte att ljudbilden blev mer nyanserad.

Spelarens totala dynamiska kontrast upplevde jag som närmare McIntosh-kombinationen än Burmesters egen 052-modell. Vilket är en klapp på axeln, för Burmester-spelaren kostar en tredjedel av den amerikanska kombinationen. Burmestern är en mästare på att få fram små nyanser och detaljer och dess kristallklara ljudbild ger en insikt i musiken som få spelare kan.

Att använda den inbyggda omvandlaren till andra signalkällor, till exempel en kabel-TV-dekoder eller en DVD-spelare, är detsamma som att lyfta ljudkvaliteten två prisklasser. Burmester bör inte ha några problem med att försvara priset på 061, när man bevisligen kan höra hur otroligt mycket närmare man kommer musiken med seriös High End.

Slutsats
Allt stämmer med Burmester 061. Den spelar precis som den ser ut: kristallklart och välpolerat. Med stram och kontrastrik dynamik i en ljudbild som mer påminner om verkligheten än verkligheten själv. Taktfast precision och en nästan vibrerande levande ljudbild tar lyssnaren flera snäpp närmare musiken. Den kostar en hel del, men vi har aldrig hört så hög ljudkvalitet för så lite pengar förut. Digitalingångar och framtidssäkra uppgraderingsmöjligeter ökar tjusningen. Kanske en av de mest prisvärda High End-produkterna som finns just nu.