Recension: Sky Rojo, säsong 3

Den energiske spanske serieskaparen Álex Pina återvänder med ett sista kapitel om den mörka sidan av det spanska samhället, ett samhälle där 40 % av männen erkänner att de köpt sexuella tjänster av prostituerade.

Ännu en gång sparar han inte på krutet när det gäller effekter, snabba klipp, explicit våld, nakenhet och trafficking – allt ackompanjerat av fräck dialog och en rejäl dos becksvart humor.

De sammansvetsade väninnorna Coral (Verónica Sánchez), Wendy (Lali Espósito) och Gina (Yany Prado) har alla en tragisk bakgrund med dysfunktionella familjer, vilket har lett till att de hamnat i prostitution. I två säsonger har de försökt fly undan hallicken, bordell- och maffiabaronen Romeos (Asier Etxeandia) helvete – och en sådan resa det har varit.

När vi lämnade gänget förra säsongen hade de precis, med nöd och näppe, undkommit sina psykopatiska och brutala förföljare. Inte nog med att de hade kommit undan, under flykten sköt de brodern till Romeos personliga livvakt, Moisés (Miguel Ángel Silvestre), och fyllde resväskan med nästan 50 miljoner kronor.

Flickorna har nu hittat ett gömställe i en liten by på Almeria-kusten. Där har de startat ett litet bageri (där de tvättar bordellpengarna) och bosatt sig vägg-i-vägg med stadens lokala polisstation.

Om den cyniske, helt och hållet psykopatiske och empatilöse bordellägaren Romeo tidigare var helt fokuserad på att ta fast tjejerna så är han nu fullständigt besatt – och ägnar merparten av sin tid, och sina resurser, på att spåra upp dem.

I den sista jakten på tjejerna och de stulna pengarna anställer hallicken en ny psykopatmördare, Darwin (Tiago Correa). Han föredrar att döda sina offer på ett ”konstnärligt” sätt, med så mycket ”extravagans” och smärta som möjligt.

Om du gillade de tidigare, häftiga säsongerna av Sky Rojo, så kan du vara lugn. I den tredje och avslutande säsongen får du mer av samma sak, med våldet uppskruvat ytterligare ett par snäpp.

 

Pina levererar återigen hejdundrande action, fast med en allvarlig och ytterst dyster bakgrund: trafficking och cyniskt utnyttjande av hjälplösa, unga flickor. Allt är (ibland överdrivet) kryddat med rappa repliker, tuffa tjejer, lekfull action och ett gulbrunt filter.

Med det sagt lyckas serien inte direkt förnya, den fortsätter i samma spår och tematiken och karaktärerna upprepar sig från de två föregående säsongerna. Nykomlingarna, i form av en förmögen pojkvän till Gina, en lesbisk friare till Wendy samt som den rabiate mördaren Darwin, tillför lite välbehövligt nytt blod – men de lyfter inte säsongen till nya höjder utan blir mest rekvisita.

Nerven i Sky Rojo kommer från tjejerna, deras sammanhållning och deras inneboende instinkt att överleva och gå vidare, trots ett par helt förnedrande år i förödmjukande fångenskap. En period med ständiga våldsamma, vidriga och chauvinistiska kunder, som nu orsakar många vakna nätter. Ett problem som Coral ”löser” med piller och droger…

Vi får se en intensiv actionscen ute till havs och ett par absurda dialoger mellan Romeo och hans brokiga gäng hantlangare. En del av de våldsamma scenerna är onödigt explicita den här omgången (ja, vi vet att det inte någon god idé att koka ett ”ägg” i mikrovågsugn) – vi anar att det har funnits ett behov av att toppa förra säsongen. Trots all action är det mest fascinerande fortfarande det totalt dysfunktionella ”förhållandet” mellan Coral och Moisés, det är ett par som psykiatriker hade kunnat skriva en avhandling om!

Sammantaget är detta en värdig avslutning på en smått extraordinär serie, som vi definitivt skulle rekommendera, inte minst eftersom den toppas av enastående skådespelerskor. Och tänk så befriande det är att inte alltid titta på engelskspråkiga serier. 4 starka stjärnor.

Recensionen är baserad på hela säsongen som hade premiär på Netflix den 13 januari.