Recension: Tulsa King, säsong 1, avsnitt 1-2

Att Sylvester ”Sly” Stallone är en mer än habil skådespelare borde inte vara någon hemlighet vid det här laget. Visst har han spelat i en rad hårresande usla filmer, men det italienska, snörvlande muskelknippet har också gjort urstarka rolltolkningar i filmer som Rocky (1976), Cop Land och Creed.

Att Stallone blivit helt typecastad i tanklösa actionfilmer (à la The Expendables) är hans eget fel och väl mest ett tecken på att han prioriterat att fylla på sitt bankkonto snarare än att exponera sig i ”konst-filmer” som inte genererar stora intäkter.

Men så fick plötsligt den åldrande Sly ett telefonsamtal från serievärldens ”Golden Boy” just nu, multikonstnären Taylor Sheridan – som uppenbarligen jobbar dygnet runt nu för tiden. Inte hört talas om Sheridan, säger du? Tja, du har garanterat hört talas om många av de heta serierna han ligger bakom, stora kanoner som Yellowstone, Mayor of Kingstown, 1883, 1923, Landman, Lioness, 6666 (en Yellowstone-spinoff) – och nu, Tulsa King.

Sheridan har i stort sett varit serieskapare, manusförfattare, producent och regissör av sina serier, plus gjort små cameoroller som skådespelare (han började karriären som skådespelare i Walker Texas Ranger 1995). I Tulsa King har han överlåtet jobbet som regissör, ​​men är serieskapare, producent och manusförfattare – för en serie där han uttryckligen har skrivit huvudrollen speciellt för Stallone.

Dwight ”The General” Manfredi (Sylvester Stallone) är en maffiagangster av den riktigt gamla skolan. Han har precis avtjänat 25 år på vatten och bröd, och tjallade inte på en enda av sina maffiakompanjoner i New York. När han kommer ut förväntar han sig mer än en klapp på axeln, men vad han får är värre än så. Maffiafamiljen har ingen användning för en ”dinosaurie” i New York, så han skickas ”i exil” till en plats där han kan göra minsta möjliga skada: till det gudsförgätna bondelandet i platta Oklahoma (tänk ett stort Danmark, med boskap och oljepumpar i stället för grisar). Tulsa ska bli hans nya kungarike.

Dwight har naturligtvis inte en tanke på att bara lägga sig ner och dö, han biter ihop och är övertygad om att han kan bygga upp ett nytt imperium – i en stad som praktiskt taget saknar kriminalitet. Förvecklingar och roligheter uppstår när den hårtslående, skrävlande vintage-gangstern stormar in i första bästa marijuanabutik (som för övrigt är helt laglig) och kräver 20 % av försäljningen för att skydda den från kriminella gäng. ”Vilka gäng?” säger den förvirrade butiksinnehavaren.

2012 kom Netflix med sin första egenproducerade serie, Lilyhammer. I den kriminalkomedin fick vi se Little Steven i huvudrollen som ”fisk-på-torra-land” när han tvångsförflyttades (vittnesskyddsprogram) från metropolen New York till den lilla byn Lillehammer i Norge. Inte helt identisk med Tulsa King, men med flera väsentliga likheter. Dwight är inte i synk med nuet, helt obekant med livet på landsbygden fast övertygad om att han kan bygga upp ett brottssyndikat från grunden.

Stallone är riktigt bra, och lagom självironisk, i huvudrollen som den lätt distingerade men ack så hårdföre gentlemannaskurken. Tyvärr har Sheridan fallit för frestelsen att överdriva persongalleriet och är inte särskilt subtil i sin humor.

Maffiafamiljen är kolossalt stereotyp och det ”högtravande” gänget i knarkbutiken är precis så pundiga som man förväntar sig. Dwight träffar naturligtvis en kvinna, som jobbar för myndigheterna, vilket innebär ytterligare komplikationer (och möjligheter?) för honom.

 

Humorn är ofta småkul och träffande, men för lite subtil och ”intelligent”. Vi inser att Dwight har suttit bakom lås och bom i många år, men att han aldrig hört talas om smartmobiler, appar eller digitala betalningar känns helt enkelt för fånigt. Visst är Sheridan känd för sin förkärlek för konstruerat drama och konflikter som verkar hämtade från såpoperor, men han brukar lägga ner mer själ och arbete bakom sina historier och karaktärer än vi tycker att han gjort i Tulsa King. Han borde kanske sänka arbetstempot en smula?

Vi betonar att pressen bara har fått tillgång till två ynka avsnitt (av tio), så detta är bara ett första intryck av en serie som eventuellt kan bättra sig med tiden. Som den är nu kan vi inte sträcka oss längre än 3 starka stjärnor. En sevärd serie, men lättglömd – och den kunde ha varit så mycket bättre.

Tulsa King har premiär på SkyShowtime den 28 november. Ett avsnitt släpps varje måndag.