Recension: Willow, säsong 1

När George Lucas och Ron Howard släppte äventyrsfilmen Willow 1988 blev den så småningom en älskad kultklassiker.

Biffiga Val Kilmer på steroider, eldiga Joanne Whalley Kilmer (hans exfru) och roliga Warwick Davis i ett sagouniversum, fängslade fantasyfilmen barn och tonåringar på 1980- och 90-talen.

Med tanke på 1980-talsnostalgin som har genomsyrat Hollywood de senaste åren (bäst exemplifierad av Stranger Things) är det inte förvånande att Disneykoncernen ville andas nytt liv i denna populära film.

Nu är serien här och den är definitivt trogen mot originalfilmen, men vi tvivlar starkt på att detta kommer att fungera 2022. Dessutom verkar miljön, karaktärerna, dialogen och berättartekniken en smula förlegad.

 

Fortsättningen förpackad som en remake

Det råder aldrig någon tvekan om att serien är en förlängning, och naturlig fortsättning, av filmen. Både Warwick Davis och Joanne Whalley upprepar sina roller, och serien inleds dessutom med en liten återblick/sammanfattning av filmen.

Ungefär 30 år efter vi lämnade det brokiga gänget återvänder vi till den exotiska fantasivärlden. I det mytomspunna sagolandet Tir Asleen råder fred och frihet. Kungen är visserligen borta, men drottningen (Joanne Whalley) styr strängt sina två smått oregerliga barn: den don juan-liknande prinsen Airk (Dempsey Bryk) och den egensinniga prinsessan Kit (Ruby Cryz). Hur mycket Kit än stretar emot så har mamma bestämt sig för att hon ska giftas bort för att skapa allianser och garantera varaktig fred i kungariket. Tyvärr för prinsessan är hennes utvalda prins (Tony Revolori) en riktig tönt – och dessutom är hon väl egentligen mer intresserad av en flickvän …

Mörkret återvänder!

Den mystiska babyflickan (kungarikets frälsare) från originalfilmen, Elora Danan, antas befinna sig under kungens beskydd, in absentia. Men så bryter helvetet löst – igen – när mörkrets krafter invaderar och kidnappar prins Airk. En räddningsexpedition sätts ihop och sex (mer eller mindre) modiga män och kvinnor ger sig ut på sitt livs farligaste uppdrag.

Truppen leds av en sansad, åldrande yrkesmilitär och äventyrlige Kit, medan vapenexperten Jade (Erin Kellyman), Kits fästmö och tjuven Boorman utgör eftertruppen. Högst oväntat följer pigan ”Dove” (Ellie Bamber) med, som prinsen har lovat evig trohet till. Iväg bär det!

Serien är inspelad i det frodiga bergslandskapet ute på landsbygden i Wales, och den vackra naturen bildar en elegant, och lätt exotisk, kuliss för berättelsen.

Haltande komik

När det udda gänget ger sig av på äventyr är det emellanåt en rolig och befriande lössluppen stämning, men humorn tippar lite för ofta över i töntig och konstruerad komik. Spänningen kring vad som lurar bakom nästa krök, fågelskrämmor och troll, finns utan tvekan, men här är det nog de minsta i publiken som blir rädda, vi andra drar lite tveksamt på smilbanden.

Serieskaparen Lawrence Kasdan har gjort en stor poäng av att vara trogen mot originalet, lite väl trogen enligt vår mening. När gänget till exempel attackeras av var-råttor så möter de inte datoranimerade råttvarianter av varulvar, utan av muppliknande dockor. Tyvärr är persongalleriet också för endimensionellt och stereotypt – relativt typiskt för 1980-talet, men jämfört med dagens häftiga fantasyserier så glappar det alldeles förfärligt.

Dessutom finns en uppenbar kulturkonflikt mellan en lite gammaldags miljö och modern dialog. Framför allt representerar karaktären Kit den moderna, starkt amerikansk-influerade jargongen och stilen. Och visst både imponerar och övertygar Ruby Cruz i rollen som tuff tomboy, rollkaraktären passar bara inte riktigt in i miljön och tidsåldern.

För att ytterligare liva upp stämningen har de nästan klonat Val Kilmers karaktär från originalfilmen och gett lurendrejaren Boorman en liknande kapacitet. Amar Chadha-Patel spelar den oförutsägbara tjuven som har en laissez faire-inställning till livet i allmänhet och uppdraget i synnerhet (han är övertygad om att det är ett självmordsuppdrag). En underhållande kille, men inte lika charmig som Kilmer.

Av de fyra avsnitt vi har haft tillgång till framstår serien ibland som lite ofärdig och smått förvirrande. Dramaturgin har dåligt flyt emellanåt, men även klippningen och tempot skulle nog ha behövt ett par vändor till i redigeringsrummet. Vi anar att det gått undan för att hinna färdigt med serien i tid.

Dinosaurie?

Vi gissar att Willow förmodligen kommer att hitta sin publik, både bland nostalgiska fyrtioåringar och bland de yngsta. De lite äldre kommer nog att tycka att serien är mer fascinerande underlig, lite som en dinosaurie som förirrat sig in i vår tid. Serien kämpar i hög grad mellan behovet av att bevara originalfilmens magi, stil och atmosfär, samtidigt som den lite krampaktigt försöker framstå som (woke-aktigt) modern. 3 stjärnor.

Recensionen bygger på de 4 första (av 8) avsnitten. Williow har premiär på Disney+ i dag (30 november), då släpps bara det första avsnittet.