Recension: The White Lotus, säsong 2

Om vi ​​bortser från den fantastiska House of the Dragon är det relativt långt mellan seriehöjdpunkterna på HBO Max nu för tiden. Men nu när säsong 1 av Targaryen-sagan precis har avslutats kan vi se fram emot en serie av en helt annan kaliber.

En av förra årets absolut bästa serier handlade om det till synes ”komplicerade” livet för rika, vita amerikaner på en av Hawaiis flottaste lyxresorter: The White Lotus.

Vi mötte försmådda, bortskämda, ibland verklighetsfrånvända amerikaner vars Hawaii-semestrar fördärvades av bagateller och som dränkte sig i självömkan och småaktiga familjegräl. Ett udda gäng jetsetters på väg till sin drömsemester på den smaragdgröna paradisön Maui. Det de hade gemensamt var sin superrikedom – och allmänna missnöje med livet, familjen och sig själva.

Seriens skapare Mike White hade tänkt sig och planerat serien som en fristående miniserie. Men som det så fint kallas: ”Due to popular demand” förnyades den.

 

Den här vändan är vi inte längre på Hawaii, utan på White Lotus resort på maffiaön Sicilien, längst ner i stöveln i soliga, charmiga Italien. Den enda av huvudskådespelarna som återvänder är den neurotiska, självcentrerade, mycket alkoholiserade (men ack så befriande roliga) Tanya McQuoid (Jennifer Coolidge).

I den andra säsongen får vi nästan vykortsbilden av ett synnerligen pittoreskt och charmigt Sicilien. Med små, smala bakgator, trottoarrestauranger, pasta, romantik – och vi vandrar i Vito Corleones (Al Pacino i Gudfadern) fotspår. Väldigt vackert och ofta roligt, men wow-faktorn uteblir.

I centrum för dramat och komplikationerna finns den amerikanska familjen Di Grasso, som tar sin ”charmiga” farfar (F. Murray Abraham) tillbaka till familjens rötter på den sicilianska landsbygden, samt det ytliga rikemansparet Sullivan (som varken tittar på nyheter, läser böcker eller röstar i val), som har släpat med sig sina bekanta, paret Spiller, på en lyxsemester.

Men trots att den första säsongen utspelade sig i landet vi ofta betraktar som konstlat, tillgjort och besatta av fasader, verkar tyvärr säsong 2 mer konstruerad och påtvingad dramatiserat. Vi anar nog en antydan till idétorka.

Det är inte lika mycket personligt som står på spel för persongalleriet den här omgången. Pappa Di Grasso (Michael Imperioli) har kört sitt familjeliv i botten eftersom han ligger med varje ung tjej han stöter på – ett beteende han är fräck nog att skylla på sin far som också är oförbätterlig kjoljägare. Som en ”kontrast” till sina manliga förebilder har sonen (Adam DiMarco) blivit en naiv och oerfaren person som gör sitt yttersta för att framstå som politiskt korrekt och aldrig plåga/kränka det täcka könet.

Familjen är inte lika skruvad, socialt inkompetent och mänskligt fascinerande som Mossbacher-gänget (i säsong 1). Både konflikterna inom familjen och pappans så kallade sexberoende blir både förutsägbart och smått konstruerat.

På samma gång ger White de två eskorttjejerna Lucia och Mia alldeles för stort utrymme. Synd, för trots ett vackert yttre är de inte särskilt intressanta människor – de låter villigt rika turister utnyttja deras yppiga kroppar för att kunna köpa vackra designerklänningar. Att den uptighta receptionisten Valentina låter dem mingla fritt bland gästerna verkar lite underligt, men är något vi kan leva med.

Dynamiken mellan det tillsynes perfekta Sullivan-paret och de mer introverta Mr och Mrs Spiller (som båda saknar livsglädje och sexlust) är säsongens återkommande enigma. De hatar att tillbringa tid tillsammans, älskar att påpeka ”motpartens” brister och skavanker och döljer sina egna uppenbara mänskliga brister. Naturligtvis spricker fasaden och den perfekta ytan avslöjas som ett flagrant spel för galleriet. Härlig!

Tom Hollander är en drivande bra skådespelare som vi hade stora förhoppningar på när vi såg att han var castad. Men hans gäng överdrivna gay-tokar känns karikerade – och därmed också en nedslående kontrast till seriens största sorg, självömkans gudinna, Tanya. Helt enkelt mindre subtilt.

Sedan kan det också tilläggas att den första säsongen faktiskt fick lite hjälp av coronapandemins restriktioner, med efterföljande lockdown och social distansering. Hela veckan som de förmögna gästerna befann sig på den lyxiga resorten stannade de mestadels på hotellområdet. Något som gav handlingen en bubbla-stämning där alla var instängda i sin egen, självcentrerade värld.

Vi låter oss fortfarande förföras in i den smått absurda världen med karaktärer som bara tänker på sig själva och de sina. Konflikterna och komplikationerna som följer är roliga och fascinerande. Men vi anar att manuset har tillkommit mer av plikt än en genuin originalidé – vilket var fallet med den första säsongen. Med viss tvekan sträcker vi oss till 4 svaga, något nedslående, stjärnor.

Recensionen är baserad på de första fem (av sju) avsnitten. Måndagen den 31 oktober har säsong 2 av The White Lotus premiär på HBO Max.