Danska Tangent tillverkar hifi till priser som absolut alla har råd med. Och även om priset är på fickpengsnivå har vi flera gånger blivit positivt överraskade av ljudkvaliteten.
Trots detta kom det som en överraskning när Tangent lanserade PreAmp II och PowerAmpster II i början av sommaren. Dels för att de lanserade nyheten i samband med highend-mässan i München och dels för att det är en hifi-förstärkarkombination med separat för- och effektförstärkare till ett pris på samma nivå som en multiroom-högtalare. PreAmp II kostar 2 000 kronor och PowerAmpster II 2 800 kronor.
De båda komponenterna säljs separat, men vi har valt att testa dem ihop eftersom de sannolikt kommer att säljas som system i de flesta fall. Vi har dock även lyssnat på dem separat och även provat med två bryggade effektförstärkare. Det återkommer vi till.
PreAmp II och PowerAmpster II är exakt lika stora och matchar även Tangent Ampster BT II, som vi har testat tidigare. Det är vettigt. Både för att det går att spara pengar på att kunna använda samma låda till flera modeller, och för att kan då man bygga ett litet stereorack tillsammans med den matchande radiodelen och CD-spelaren.
Med knappa 20 cm på bredden och 7 cm på höjden tar inte komponenterna stor plats. Vilket i somligas ögon är en fördel. Även om de som köper separata förförstärkare och effektförstärkare oftast inte har någonting emot att anläggningen tar en del plats.
Förförstärkaren
PreAmp II har en enda vridknapp på fronten som fungerar både som volymkontroll, ingångsväljare och på/av-knapp. En rad med lysdioder visar vilken ingång som är vald.
Den lilla förförstärkaren har tillräckligt med ingångar för att täcka de flestas behov: en optisk ingång för en CD-spelare eller TV, trådlöst Bluetooth för streaming från mobil och dator samt en linjeingång som kan konverteras till en skivspelaringång. Den senare saknades i den billigare Tangent Ampster BT. Det finns även en extra linjeingång med 3,5 mm-minijack till exempelvis ljudet från datorn.
Det finns givetvis utgångar till en effektförstärkare. Både i form av vanliga single-ended RCA och balanserade XLR. Det senare är överraskande på en så billig apparat. Men det är vettigt på grund av en smart kretslösning i effektförstärkaren. Det finns även en utgång för en aktiv subwoofer.
Effektförstärkaren
PowerAmpster II är ännu enklare att använda. Det finns inga knappar på fronten. Inte ens en strömknapp. Effektförstärkaren slår på och av sig själv, beroende på om det kommer en signal i ingången. Och den drar bara en halv watt på tomgång.
Som in- och utgångar finns linjeingångar med RCA och balanserade med XLR. Högtalarterminalerna är av riktigt anständig kvalitet. Och mycket bättre än man kan förvänta sig med tanke på prislappen. Det finns också en – nästan osynlig – omkopplare mellan stereo- och monodrift. Effektförstärkaren kan nämligen bryggkopplas. Och det är här det smarta med de balanserade ingångarna kommer in i bilden.
När man bryggkopplar en förstärkare arbetar de två kanalerna i motfas, och högtalarsignalen tas mellan pluspolerna på de två utgångarna. Och i stället för att bygga en krets för fasvändning i PowerAmpster II utnyttjar Tangent det faktum att en balanserad anslutning redan tar emot två versioner av signalen i inbördes motsatt fas. Nackdelen är att man bara kan brygga PowerAmpster II via den balanserade ingången.
Förstärkaren lämnar 100 watt i klass D vid normal drift och 200 watt bryggad. Tangent säger dock ingenting om vid vilken impedans de siffrorna är uppmätta.
Ljudkvaliteten
Tangent-kombinationen är lätt att använda och lätt att leva med. Ljudet är behagligt, utan skarpa kanter eller tendens till hårdhet. Och det finns tillräckligt med kraft för att driva de flesta högtalare som systemet realistiskt sett kommer att paras ihop med. Alltså stativ- och kompakthögtalare med måttlig känslighet som står i mindre rum. Och det är allt man rimligen kan begära från en separat förstärkarkombination till ett så löjligt lågt pris.
Men vi kunde förstås inte låta bli att ge Tangent-systemet en mer grundlig genomlyssning när vi ändå höll på. Och det gör det mesta bra, så länge man inte ställer svåra krav. Framförallt är det bra kontroll över basen. Rap och pop och det mesta av elektronisk dansmusik låter fint och man kan spela tillräckligt högt för att kunna värma upp hemma innan festen fortsätter på stan.
Det finns faktiskt också en viss känsla av rymd och djup i ljudbilden. Tillräckligt för att man ska höra skillnad på en bra hifi-inspelning och en mindre bra. Och röster, till exempel i favorittestlåten ”Right Hand Man” från Hamilton, låter faktiskt ganska så naturliga.
Men man ska låta bli att sätta på något mer komplicerat än så.
Nyansering och upplösning är nämligen varken för- eller effektförstärkarens starka sida. Jag hade faktiskt gärna bytt ut en stor del av råstyrkan mot en bättre akustisk överblick. I Disturbeds cover av ”Sound of Silence” kan man höra exakt hur sångrösten i inledningen är uppbyggd av flera lager av inspelningar. Men när orkestern släpps lös i avslutningarna blir allt en rörig vägg av ljud, där det är omöjligt att skilja instrumenten från varandra. Jag vet till exempel att det finns en akustisk gitarr någonstans där inne – men jag kan inte höra den. Förstärkaren har helt klart effektresurser för att spela mycket högre. Men inte förmågan att återge detaljerna.
Jag provade också med att sätta på Keith Jarretts Köln-konsert. Det ångrade jag. Även om det bara finns ett enda instrument i inspelningen var uppgiften helt klart för svår.
Vi hade två PowerAmpster II till förfogande under testet, så vi var naturligtvis tvungna att prova med att köra dem bryggade. De fördubblade kraft- och strömförsörjningsreserverna gav resurser till den redan fina basåtergivningen. Det var ett nöje att höra det underbart rockiga samspelet mellan Jonas Hellborg och Ginger Baker i ”Time Be Time”. Men bryggkopplingen löste ett problem som egentligen inte fanns. Den svagaste punkten i det annars så lyckade förstärkarkombinationen är inte uteffekten, utan nyanseringsförmågan. Och den påverkades inte av bryggkopplingen.
Att påpeka bristerna så här mycket kan verka hårt. Men bör mer ses som det ideala kravet i en perfekt värld än som kritik mot Tangent-kombinationen. För vi har att göra med väldigt billiga förstärkare och det är svårt att hitta något alls som kostar så lite! Kan man nöja sig med lägre effekt är Argon SA1 värd att överväga. Och om man behöver lite fler watt, och därför funderar på bryggningen, kan det vara värt att titta på streamingförstärkare som Harman Kardon Citation Amp.
Slutsats
Tangent PreAmp II och PowerAmpster II är något så unikt som en kombination av separata förförstärkare och effektförstärkare till ett så lågt pris att jag inte har sett något liknande sedan 1980-talet. Vill man ha en känsla av ”klassisk hifi” men bara har en liten budget så kan Tangent-kombinationen vara inträdesbiljetten. Rent ljudmässigt är man också ganska väl täckt. Visst, ljudet är inte särskilt nyanserat, och komplex musik ska man undvika. Men det är bra tryck i basen och ljudet blir aldrig obehagligt eller skarpt. Med en extra effektförstärkare kan man spela riktigt högt. Behöver man inte riktigt lika mycket effekt, och kan nöja sig med en enda enhet i stället för två eller tre, kan man dock få lika bra ljud på flera andra ställen.
