: McIntosh MC601

Möjligtvis berodde det på min inrotade skepsis till mk2-produkter, som jag ofta tycker har små förändringar som inte alltid är till det bättre, men McIntoshs minsta monoförstärkare fick tyst på mig. Och det berodde inte på att jag inte hade några förväntningar, för MC601 är en helt ny modell och ingen uppgradering av MC501. Som vi testade 2007, där vi ansåg att den kanske var ett av de allra bästa köpen i High End-klassen.

Mycket att leva upp till för MC601, alltså. Som naturligtvis lämnar 600 watt, till skillnad från MC501:s 500 watt. Inte för att det har all världens betydelse, skillnaden mellan 500 och 600 watt är inte så hörbar som många tror.

Det är många andra saker som spelar in. Och i MC601:s fall snackar vi om en helt ny förstärkare, fast den bygger självfallet på McIntoshs teknik. Och är alltså gediget byggd med klassiska transformatorer och autoformers som skapar en bastant ljudbild, nästan oberoende av högtalarbelastning. Är det något de stora Mac-förstärkarna kan så är det att spela oansträngt och uppföra sig städat hur högt man än pressar högtalarna.

Får man väl smak på kraftfulla förstärkare, och den lätthet med vilken de öser ut oansträngd dynamik, är man fast och kan aldrig släppa taget. Och är det någon som borde veta ett och annat om kraft och strömresurser så är det McIntosh. MC601 är nämligen den SVAGASTE av deras transistorbaserade monoförstärkare. Nästa storlek lämnar 1200 och toppmodellen hela 2000 watt!

Power med kontroll
MC601 är nästan bara en enda stor strömförsörjning. I centrum sitter McIntosh vid det här laget välkända – åtminstone i High End-kretsar – autoformer, som kan vara väl värd att lägga märke till. I en vanlig förstärkare (även i High End-klassen) är utgångssteget ofta konstruerat så att förstärkaren lämnar mer effekt när motståndet sjunker. Effekten kan till exempel vara 100 watt i 8 ohm och 200 watt i 4 ohm. Detta är dock krävande för både strömförsörjning och transistorer och ökar i många fall förvrängningen. Inte nödvändigtvis kritiskt, men enligt McIntosh, som har arbetat med autoformern i en mansålder, skapar tekniken en mer stabil elektrisk miljö utan hög värmeutveckling och är mindre känslig för återkoppling.

Olika impedans mellan förstärkare och högtalare kan orsaka förvrängning, förlust av effekt och reducerad bandbredd. Därför sitter det en utgångstrafo på varje kanal, som i sin tur slutar i kabelterminaler för 2, 4 och 8 ohms högtalarbelastning. Så när man kopplar in en 4-ohms högtalare till 4-ohmsutgången får man exakt samma stabila elektriska miljö som med en 8-ohmshögtalare och 8-ohmsutgången, utan extra påfrestning på utgångstransistorerna. Dessutom använder McIntosh något de kallar för ThermalTrak-utgångstransistorer, som inte blir så varma att de blir instabila. Man kan därför lägga handen på en MC601 som kör med full gas och knappt känna att den är varm. Prova det med en annan kraftfull förstärkare och känn hur varm den kan bli!

En bonus med autoformer- och Power Guard-tekniken är att den skyddar högtalarna, förstärkaren släpper inte igenom någon ström om någon av kretsarna skulle ryka. Då sparar man högtalarelement för tusentals kronor.

Organisk och muskulös
För att man ska kunna se att MC601 är en ny förstärkare sitter det en 20 cm bred wattmätare med turkos LED-belysning, som visar effekten som levereras. Två kraftiga handtag flankerar den svartlackade glasplattan och på baksidan sitter solida, guldpläterade mässingskontakter – för 2, 4 och 8 ohm – med fjäderbelastning och skruvar som håller kablarna på plats.

Kretsarna är helbalanserade så att signalen går från ingångarna till högtalarterminalerna med separat jord, allt för att skydda kretsarna mot interferens och för att dämpa brus.

McIntoshs balanserade krets kallas Quad Balanced och innebär egentligen två uppsättningar förstärkarkretsar som arbetar tillsammans, där ena halvan av signalen fasvänds 180 grader och sedan jämförs med signalen som är i fas, för att minimera störningar. Det verkar fungera, för MC601 har ett extremt lågt signal/brusförhållande på 124 dB. Kommer man upp i 100 dB med en vanlig förstärkarkrets är man duktig.

Med allt detta och massiva krafter till sitt förfogande förväntar man sig naturligtvis att förstärkaren låter bra. Det är en mild underdrift, den spelar byxorna av mycket annat jag har haft stående på testbänken. När jag väl hade packat ut dem ur sina stora kartonger och baxat 2 x 45 kilo tung amerikansk kraft på plats och kopplat till förförstärkaren McIntosh C50 förväntade jag mig att de skulle ha en stramare och måhända mer detaljerad och transparent ljudbild än MC501.

Jag hade fel. Allt är nämligen förbättrat. Kraften levereras med om möjligt ännu mindre ansträngning. Jag lyckades inte få förstärkarnas säkringskretsar att lösa ut en enda gång. Och jag spelade högt! Ta till exempel botten, där basen är makalöst bestämt kontrollerad, lägg till det ännu mer transparenta mellanregistret och den märkbart luftigare diskanten, så är jag beredd att kalla MC501 för mjuk, lite grov och nästan instängd…

Inte så att MC501 plötsligt blev en dålig förstärkare, den är fortfarande superbra, men MC601 ÄR verkligen bättre. Och inte alls någon sedvanlig mk2-produkt.

Den fick till och med Musical Fidelitys 500 watt potenta M6 500i att verka skröplig och lyckades väcka liv i gamla monoinspelningar med Furtwanglers tolkningar av Beethovens symfonier så att musiken lät glasklar och tredimensionell. Det är för övrigt en kvalitet som MC601 delar med Devialets fantastiska D-Premier på 240 watt. Utan övriga jämförelser, för här finns så oändligt mycket mer kraft.

Och tryck. Jag fick nästan baselementen i nyllet när jag lyssnade på Totos ”I Will Remeber” på öronbedövande volym. Trummorna i början av låten vräkte ut i rummet, fast med en fullständig dynamisk kontroll. Elvis ”Fever” lät skrämmande nära och levande, med en organisk och silkeslen återgivning av rösten. Små detaljer i live-inspelningar med Keith Jarrett, Willy DeVille eller Alison Krauss framträdde fantastiskt väl och kryddade ljudbilden med värdefulla små toner som förde mig ännu närmare musiken.

Tillsammans med exempelvis PMC PB1i Signature – en superneutral högtalare – kom både nyanserna och den dynamiska kontrasten fram på ett sagolikt sätt.

Det finns en finess och ett raffinemang i återgivningen av musiken som jag inte kan minnas att jag hört med någon McIntosh-förstärkare förut. En så hög grad av öppenhet och klangrikedom att stråkensembler och symfoniorkestrar tillåts komma till sin rätt i den stora ljudbilden som MC601 presenterar. Man vaggas in i en varm och rymlig ljudbild där allt framstår som mycket närmare än det egentligen är. Utan att det låter färgat eller att klangbalansen favoriserar de djupare tonerna, för jag hävdar bestämt att diskanten är betydligt luftigare med MC601 än med MC501.

Slutsats
Man ska alltid akta sig för att säga att något är bäst i världen, men MC601 är definitivt av världsklass. Om den representerar den nya generationen förstärkare från McIntosh så ser vi fram emot fortsättningen med förtjusning. Här är en förstärkare som behärskar den omöjliga konsten tillfullo, som passar till allt och låter vackert vad man än ber den att göra. Plats och pris är de enda hindren jag kan komma på, men med stora högtalare som KEF Reference 207/2, Sonus faber Amati eller Wilson Audio Sophia 3 kan jag helt enkelt inte se att man skulle kunna önska sig något mer.