Recension: Borgen, säsong 4

Den italienska filosofen och statsvetaren Machiavelli skrev redan för över 500 år sedan (i Fursten) om att makt korrumperar, och att total makt korrumperar fullkomligt.

Även innanför vår lilla nordiska ankdamm är antagligen inte politikens ”konst”, maktkamp och smutsigt spel så frånvarande som vi ofta tror. Det ger serieskapare Adam Price (Ragnarok) oss en tidsenlig påminnelse om när Borgen återuppstår.

Rollbyte

I samarbete med DR har Netflix andats nytt liv i Borgen, som skildrar den politiska kampen kring den danska maktens högborg: Christiansborg; i denna runda serveras uppföljarhistorien för oss.

Det har gått hela nio år sedan Birgitte Nyborg (Sidse Babett Knudsen) avgick som Danmarks första kvinnliga statsminister. Nu sitter hon återigen runt Drottningens bord, som partner i en koalitionsregering med ”Gucci-Signe” Kragh (Johanne L. Schmidt) i spetsen. Men Nyborg är i stor utsträckning fortfarande en solospelare, och hennes något turbulenta förhållande med chefen blir inte bättre när de infödda gör ett stort oljefynd på Grönland (detta hade ju självfallet demagogen Trump förutsett redan för några år sedan).

Nyborg har blivit självaste arketypen för workaholic. Hon är skild, hennes dotter bor i New York, medan sonen sover lite här och där, hon närmast insisterar på att jobba 19 timmar i dygnet, har inget socialt liv och har beställt en blomprenumeration, så att ”någon” kommer med fräscha blommor till henne en gång i veckan. Nyborg andas och lever för jobben; och kunde inte tänka sig någon annan tillvaro. Ändå så är det något som skaver; hon sover dåligt, plågas av övergångsåldern och blir mer och mer hetsig mot sin umgängeskrets.

Den stora frågan är hur det står till med hennes politiska ideal och moraliska kompass – i möte med sin strävan efter makt och inflytande?

Manuset som Adam Price står bakom är potent, smart, trovärdigt, intressant, tidvis drivande spännande; och helt osannolikt (nästan skrämmande) dagsaktuellt.

Det smutsiga ”gröna skiftet”

Klimatkrisen står i begivenheternas centrum, men det finns utrymme för politikerförakt, mediekritik, Danmarks inte så ärofyllda Grönlands-äventyr, socioekonomiska utmaningar bland inuiter, familjefejder, sociala medier-tyranni, woke, politisk dubbelmoral, och, inte minst, en nådlös kamp bland stormakterna om att värna om sina inflytandesfärer.

Kragh-regeringen kar knappt suttit i 100 dagar då den goda nyheten (?) kommer från Grönland. Olja kan rädda öfolket, och möjligtvis låta dem lösriva sig från Köpenhamn. Men för vilket pris? Och vem vill ha sin bit av den lukrativa oljekakan?

Det anslås att fyndet kan ha ett värde på upp till 3 biljoner kronor – och inför ett sådant presentpaket har politiska principer lätt för att falla. Nyborg och hennes parti gick till val på en stenhård klimatpolitik och nej till fossilt drivmedel. Nu pressas hon från alla håll för att ändra sitt politiska tillvägagångssätt. Hon är inte sämre än att hun hyr in sin före detta politiska ärkefiende, Michael Laugesen (Peter Mygind), för att lära henne att spela på samma ”skitiga” nivå som sina fiender.

Som utrikesminister hänvisar Nyborg till säkerhetspolitik, och roffar själv åt sig äran för oljefyndet. Hon utnämner ny arktisk ambassadör, den idealistiske Asger Kirkegaard (Mikkel B. Følsgaard), som måste kämpa med att anpassa sig till sin chefs skiftande politiska dagsordning. Enklare blir inte heller jobbtillvaron när han får varma känslor för sin grönländske motpart.

Spektakulära omgivningar – i stormakternas klor

Mycket stor del av serien äger rum och har spelats in på Grönland; något den verkligen tjänar på.

De episka, majestätiska naturomgivningarna sätter hela klimatdebatten i en brutal kontext, och öns geografiska läge samt naturressurser, gör den till en liten spelpjäs i stormakternas spel.

USA har alltid ansett Grönland som sin intressesfär, men både Ryssland, och i ökande grad Kina, anser sig i högsta grad utvalda för att ha en talan i Arktis’ utveckling.

Precis efter oljefyndet kommer det fram att den grönländska regeringen redan har signerat ett borravtal med ett kanadensiskt oljebolag. När det sedan visar sig att en av de största ägarna är en rysk oligark, som dock står på EU:s sanktionslista efter Rysslands invasion av Krim-halvön, får den danska regeringen det lite kämpigt med att balansera mellan cowboyaktiga amerikaner, maktkåta ryssar och pandapolitik-älskande kineser.

Vad är grönländarnas bästa?

På Grönland växer det fram ett ständigt starkare krav (i ledning av opportunisten Hans Eliassen (Svend Hardenberg, som i praktiken spelar sig själv) om att behålla alla oljeinkomster själva, för att sedan kunna lösriva sig från sina höga koloniherrar.

Är det något Nyborg tar på rak arm, så är det komplicerade utmaningar och politiskt spel mellan toppdiplomater, det hela supplerat med intern maktkamp i regeringen, hennes eget parti och på hemmaplan – där en alltmer egenrådig son (Lucas L. Tønnesen, från The Rain) går henne på nerverna medan han främjar sin politiskt vänstervridna agenda med djurrättsaktivism och klimatkamp.

Borgen – Riket, makten och äran har blivit en politisk dagsaktuell thriller, på verklig nivå med internationella kanoner som The West Wing och House of Cards.

Danmarks elitlag

Allt är inte lika intressant eller trovärdigt, men det politiska spelet som står centralt i serien är fascinerande mitt i prick, och kommer eklatant väl fram anfört av en Sidse Babett Knudsen i Emmy-form!

Vi var på förhand fullt medvetna om att Knudsen (Westworld) var en gigant innanför nordisk film- och serieindustri, men i fjärde säsongen av Borgen briljerar hon verkligen och levererar en av sina starkaste rollprestationer.

Hon är totalt överbevisande som högtsträvande politiker, som hetsig och engagerad känslomänniska, men även som kärleksfull och engagerad mor. En person med många järn i elden, som plötsligt attackeras från alla håll och som kontinuerligt anpassar sig till situationen. En äkta maktpolitiker.

Det bör dock tilläggas; Knudsen får hjälp och lyfts fram av ett danskt elitlag av skådespelare. Inte minst vill vi framhäva en tidvis cynisk iskall Johanne L. Schmidt, en perfekt castad Mikkel B. Følsgaard och Simon Bennebjerg, samt tidernas mest lojale skugg-ämbetsman i Magnus Millangs skepnad. Vi skulle bara önska att vi hade fått se Lars Mikkelsen i en mer framträdande roll.

Tempot är ihållande högt, där vi rasar iväg från kris till kris och ständig brandsläckning. Det hela förträffligt filmat och klippt, med stram regi. Dock; kärlekshistorien på Grönland blir i lite väl sökt, och kunde med fördel ha tagits bort/tonats ner.

Bihistorien om det tuffa medielivet i Danmarks största TV-kanal är av mindre intresse. Här är det lite konstlat om nya medietider, nya medievanor och en ständigt pågående ”anpassning” till den nya verkligheten, i en miljö påverkad av maktkamp och misstro. En före detta spinndoktor för Birgitte Nyborg, Katrine Fønsmark (Birigtte H. Sørensen) är nyutnämnd nyhetschef som möter på en heltuff miljö. Hon (eller hennes tandlöse chef) framstår verkligen inte som seriens mest trovärdiga karaktär.

Seriens starkaste kort är faktiskt det utmärkta manus som Price skapat. Ett manuskript där han tar samhällsandan och samhällsdiskursen på kornet. En högaktuelt plot, som har blivit ännu mer brännande aktuellt efter att Ryssland gick in i det brutala och meningslösa invasionskriget mot Ukraina.

PS! Här kan du skänka pengar till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

Så, har du ännu inte hittat någon passande kriminalserie att titta på under påsken, så förtvivla ej! Från och med skärtorsdag kan alla mysa till det med en lysande politisk thriller, och det från våra egna grannar; ett riktigt påskägg för den politikintresserade – 5 starka stjärnor.

Recensionen är baserad på samtliga 8 avsnitt. Hela säsong 4 av Borgen kan streamas från Netflix från den 14 april.