TEST: Bowers & Wilkins 801 D4

Det kändes som om jag stod på en stege som sträckte sig högre än molnen. Med total utsikt över hela världen. En musikalisk värld, där varje instrument vecklar ut sig fritt, i en stor, luftig och tredimensionell rymd. Nej, ett kosmos. Fullt av dansande filament av energi som vibrerar och tillsammans skapar musikens byggstenar. Kort sagt: Bowers & Wilkins 801 D4 är ren magi, möjliggjord av vetenskapen.

En ikon föds

Den ikoniska 800-serien har en viktig historia föra vidare, så Bowers & Wilkins skojar inte när de lanserar en ny och uppgraderad generation av dessa högtalare. Allt började redan 1979, med märkets första version av 801. Tekniken var absurt modern för den tiden, med bland annat lasermätningar av högtalarelementens beteende och hur ljudvågorna färdades längs membranet. Högtalaren skapades efter matematiska formler, snarare än genom att prova sig fram med lyssningstester. Helt unikt på den tiden.

Högtalarna såg inte ut som andra heller, nästan som byggklossar staplade ovanpå varandra. John Bowers insisterade nämligen på att ljudet skulle bli bäst om mellanregistret, diskanten och den 10 tum stora basen fick sitta i egna kabinett, så att de inte kunde påverka varandra.

Han hade nog rätt i det, för 801 hittade ganska så snart in i legendariska Abbey Road Studios i London.

Utvecklingen av en legend

Sedan dess har 800-serien genomgått många förändringar i många inkarnationer. På 1990-talet växte 801:an enormt och fick en 15-tums bas i stället för den ursprungliga på 10 tum. En maffig högtalare, som blev alla hifi-intresserades dröm att en dag ha råd med.

Nautilus

En större revolution skedde under utvecklingen av det avantgardistiska flaggskeppet Nautilus. Ett högtalarunikum där varje högtalarelement är monterat i en egen avsmalnande pipa som absorberar all energi från elementets baksida. Piporna är oerhört långa och ser nästan utomjordiska ut när de sträcker sig bakåt i rummet. För att baselementets pipa inte ska bli så långt att det är omöjligt att ha högtalarna i ett rum är den snurrad runt sig själv som ett snigelskal. Därav namnet Nautilus.

Nästa 800-serie drog lärdom sig av Nautilus-högtalaren och har också liknande pipor till mellanregistret och diskanten. Och ett kabinett som blivit allt mer fulländat för varje generation.

Senaste generationen

Vid ett generationsskifte valde B&W diamant som membranmaterial i diskanten. Superstyvt och lätt, som skapt för jobbet. Därav bokstaven D i modellnamnen – och dagens D4-serie betyder helt enkelt fjärde generationen med sådana diskanter.

Kabinetten som används i dagens D4-serie är en vidareutveckling av föregående generation, D3, som på sin tid var en helt ny konstruktion, trots att principen var densamma. D3 var på många sätt en revolution för B&W, för till den satsades 100 miljoner kronor bara på maskiner för att kunna åstadkomma vad de ville. Steget upp från D2-serien var enormt, inklusive en hel del användning av robotar i produktionslinjen för att fullända högtalarnas precision.

Här är en video från Ljud & Bilds fabriksbesök under tillverkningen av B&W 800 D3-serien.

Perfekt droppform

Principen med droppformade kabinett till de olika elementen är densamma som tidigare, men det var först till D3-generationen som B&W hade de verktyg som behövdes för att verkligen skapa den form de anser vara den optimala. En nästan perfekt droppform, sedd ovanifrån, där alla ljudvågor leds bort från varandra och aldrig tillåts kollidera. Ett led i att skapa det renaste ljudet från en högtalare någonsin.

Både högtalarelementen och delningsfiltret, och rent allmänt hela konstruktionen, har förbättrats genom åren i takt med att B&W har fått nya kunskaper, bättre mätutrustning och nya maskiner. Målet är alltid detsamma: håll nere förvrängningen!

801 D4

801 D4 är den största och dyraste högtalaren i den nya serien, men i stället för att likna någon av 801-kreationerna sedan 1990-talet har B&W utgått från 800 D3 och förbättrat den. Högtalaren har två stycken 10-tummare i stället för en enda 15-tummare, vilket är logiskt när det gäller att förena bästa möjliga fasrespons, slagkraft och djupbas. Men det tar också bort en väsentlig del av det som gör 801 så speciell. För hur många highend-högtalare finns det med en 15-tums bas? Så gott som ingen.

Å andra sidan är det sant att när 800-modellen först introducerades (Signature 800 kom 2001) så var den en bättre och mer korrekt högtalare än 801. Så det är inte så konstigt att Bowers & Wilkins har behållit det konceptet som flaggskepp i dag. Det är bara lite märkligt att de har valt att kalla den för 801 D4 och inte 800 D4. Jag inser det ikoniska med namnet, men då kanske den också skulle ha haft den ikoniska formen och bestyckningen. Men nog om detta.

The Ultimate Matrix

Matrix är beteckningen på B&W:s inre kabinett. Skelettet som det yttre bygger på. I sin senaste upplaga har sammanflätade paneler använts för att förstärka väggarna åt alla håll, och på så sätt minimera resonanser. Panelerna är förstärkta med aluminiumstag på viktiga belastningspunkter. B&W anser helhjärtat att Matrix-sammansättningen i 801 D4 är deras bästa hittills, och jag har ingen anledning att tvivla på det.

Diamantdiskant

Diamantdiskanten på toppen är en vidareutveckling av det helt nya elementet som kom med D3-serien. Diskanten sitter i en separat, droppformad kammare, fräst ur ett massivt block av aluminium. Till skillnad från tidigare generationer, som ringde som en klocka om man knackade lätt på kammaren, är den nästan helt resonansdöd i D4-serien.

Mellanregister i droppformat kabinett

Mellanregisterkammaren ovanpå huvudkabinettet har också en nästan perfekt droppform. B&W kallar den för Turbine Head, eftersom den för tankarna till en jetmotor. Kabinettet är gjort av ren aluminium, med mycket effektiv dämpning och stagning, och förhindrar turbulens och stående ljudvågor på både in- och utsidan.

I D4-versionen har mellanregister-”huvudet” bättre frånkoppling från baskabinettet än tidigare, för att ge ett ännu renare ljud. Tillsammans med det resonanseliminerande Continuum-elementet, som är upphängt i en Biomimetic Suspension som reducerar oönskade lufttrycksskillnader, utlovar Bowers & Wilkins ”den mest realistiska mellanregisteråtergivningen någonsin”.

Aerodynamiska basmembran

De häftiga 10-tumselementen har membran av en ”sandwich”-kompositkonstruktion, med kolfiber utanpå ett styvt skummaterial. För att komma så nära en ren pistongrörelse som möjligt, med minimal uppbrytning längs upphängningen när membranet rör sig in och ut, är membranet tjockare i mitten än ut mot kanterna. Om man skär ett tvärsnitt av membranet och tittar på det i profil så påminner formen om en flygplansvinge. B&W kallar därför basmembranet för Aerofoil. Det kom först till 800 D3-serien och har tidigare imponerat på oss med superren basåtergivning vid alla ljudtryck.

Delningsfilter

Slutligen har delningsfiltren uppgraderats sedan sist. I 801 D4 är de dessutom mer avancerade än i den något mer lättplacerade 802 D4. I den största modellen sitter det Supreme-kondensatorer från världens mest kända leverantör av crossover-komponenter: Mundorf.

Högtalarna är byggda för att klara extremt höga belastningar, upp till 1 000 watt i korta intervall. Eftersom detta snabbt kan orsaka hög värme i spolarna har B&W försett högtalarna med ett bakstycke i massiv aluminium, med frästa kylflänsar som leder bort värme från de inre delarna. Hur avancerad resten av konstruktionen än är så är bakstycket den dyraste enskilda komponenten på hela kabinettet.

Placering

Tillbaka till rummet och musiken. För det första var det ett tvåvägsjobb att få in högtalarna i vårt testrum, även om själva uppackningen faktiskt gick lekande lätt. Förpackningen är sammansatt av många hopvikta flikar, som enkelt kan tas bort och till slut står högtalaren ensam kvar. En kil i kartongen klickas fast och bildar en ramp så att högtalaren kan rullas ner på golvet.

Om du har ett golv du inte är rädd om kan högtalarna rullas på plats på de inbyggda hjulen i botten. Men se upp, de väger drygt 100 kilo styck, så de kommer att göra fula spår i parketten! Heltäckningsmatta och betong fungerar nog fint, annars bör man vara två, helst tre eller ännu fler, personer för att lyfta högtalarna på plats.

När man har hittat den bästa platsen kan piggarna (spikes) skruvas ner i mot golvet uppifrån (verktyg ingår). Vips! så högtalarna är på plats.

Ren magi

För ändamålet är högtalarna inkopplade till Devialet Expert 250 Pro som är en alldeles fantastisk förstärkare. Den har ett inbyggt filter för många olika högtalarmodeller där ute, men ännu inte till D4-serien från B&W. Då hade man kunnat tvinga fram ännu mer bas ur dem och korrigera för vissa impedansproblem som är oundvikliga i alla passiva delningsfilter. Detta är dock inget jag saknar, efter att ha hört högtalarna ”helt nakna”.

Lyssna bara på låten Allthetimeevenwhen med soulfunkbandet Fieh, spelad genom Roon (förstärkaren är Roon Ready). Ljudbilden påminner mycket om Jaga Jazzist, vilket inte så konstigt med tanke på att Lars Horntveth från Jaga har trollat ​​fram soundet på singeln.

Här finns luft och värme från både mellotron, flygelhorn och klarinett, till och med kantslagen på virveltrumman är fulla av undertoner. Sofie Tollefsbøls röst låter nästan som trolldom där den svävar i luften som ett spöke. Det finns så många lager i musiken, och inga toner bråkar med andra.

Dynamiken hade man kunnat skriva ett helt kapitel om. Varje förändring i ljudnivå känns och varje gång en blåsare ändrar munstyckets läge mot läpparna låter det så närvarande att gåshuden dyker upp.

Bergfast bas

Djupbasen känner nästan inga gränser. Att den på papperet sträcker sig ner till 15 Hz med bra linjaritet känns inte som någon överdrift. Maken till djupbas!

Halsey’s People Disappear Here groovar så mycket att jag nästan inte vet vart jag ska vägen. Den bergfasta basen, den tuffa trumtakten och syntharna som svänger, allt går upp i en högre enhet som gör att jag inte kan tänka på något annat än musiken.

Djupare mansröster sitter också som gjutna. Som Sivert Høyems mjuka, stora croonerröst i Madrugadas Ecstasy. Omgiven av piano, syntar, stråkar och en lågmäld bastrumma som lurar i djupet. Klockrent. Helt galet.

Effekthungrig

Högtalarna vill ha en 50–1000 watt. Ett ganska så stort spann om du frågar oss, men allt under 100 watt får man väl lov att säga är en ren nödlösning. Devialet-förstärkaren, som specas till 250 watt i 6 ohm och kan bryggas till 1 x 1000 watt, har faktiskt lite knappt med muskler, trots att högtalarna har en generös känslighet på 90 dB (1 W/1 m).

Det är inte alls så att högtalarna inte kan spela tillräckligt högt med Devialet, men jag saknar lite storhet i mellanbasregistret. Det som skakar om magen när man dundrar på med hårda rytmer. Och som man naturligtvis tjänar på annars också.

Rotel Michi X5

In i rummet rullar Michi X5. Michi är Rotels highend-märke och X5 är en integrerad bjässe på 2 x 350 watt i 8 ohm – och som med sina 44 kilo ut som en stridsvagn jämfört med den minimalistiska Devialet-förstärkaren som väger mindre än 10 kilo. Den låter så också.

Nu snackar vi! Michi-förstärkaren förvandlar högtalarna till riktiga bestar, som griper tag i kroppen och mörbultar den. Och Michin kostar faktiskt bara hälften så mycket som Devialeten, men har så mycket mer tyngd att det inte alls låter så.

När rytmerna sätter igång i Uffies märkliga synthpoplåt Cool riskerar man att bli illamående om man inte ser upp med ljudnivån! Ändå låter det så klockrent och öppet att man aldrig tänker PA- eller partyhögtalare. Det finns nämligen ingen partypuckel i basen här, den är bara naturligt hårtslående när den ska vara det, och upplösningen i högtalarna är så absolut att jag aldrig tror jag har hört något bättre.

Klassiskt

Man kan inte ha ett par högtalare som de här på besök utan att spela klassisk musik. Gärna i flera timmar i taget. För sättet som flöjterna dansar i luften på, i Timmarnas dans med Ponichelly, är nästan unikt. Jag gillar att spela ganska så högt, för att få med de tystaste partierna. Och då blir många högtalare tröttande när de kraftigaste utblåsningarna kommer. De klarar inte dynamiken. Men 801 D4 är så fullständigt avslappnade och självsäkra att de tar allt med ro.

Scenen målas upp med både bredd och djup, med varje instrument placerat helt exakt. Inget sticker ut när det inte ska, här finns det plats för allt. Och det låter så äkta att man måste nypa sig i armen.

Rivaler

400 000 kronor för ett par högtalare är vansinnigt, och något som bara väldigt få människor har råd med. Men det finns fortfarande flera högtalare som är mycket dyrare än de här. Raidhos TD-serie börjar på den nivån för den minsta golvstående (TD-2.2), medan den största TD-4.8 kostar en och en halv miljon! Magico M3 kostar 1 miljon, listan bara fortsätter. Jag är lockad att påstå att 801 D4 är bättre än dem allihop. Åtminstone när man pratar om äkta trovärdighet, där högtalaren är 100 procent sanningsenlig i sin presentation.

Dynaudio Confidence 60 ligger i samma prisklass som B&W-högtalarna, inte heller de spelar frigjort och dynamiskt. 801:orna kräver dock mycket mer av förstärkaren innan det musikaliska rummet öppnar sig, så totalsumman blir lätt mycket högre. För så bra som B&W:erna låter med en förstärkare för mindre än 100 000 kronor kommer man inte i närheten av med Dynaudiorna utan att närma sig 200 000 kronor eller mer i förstärkare.

 

Slutsats

Bowers & Wilkins 801 D4 är en unik högtalare. Den är stor och tornar upp sig, men ändå vacker på sitt ingenjörskonstnärliga sätt. Och den låter verkligen fantastiskt.

Det är inte ofta vi blir fuktiga i ögonvrån av att lyssna på hifi. Men med de här högtalarna ville inte gåshuden lägga sig. Det kändes som om jag skolkade från jobbet, trots att det faktiskt är det här jag är anställd för att göra.

Storheten, slagkraften. Luftigheten. Det här är högtalare vi kan dö med.

Är 801 D4 billig? Självklart inte. Men vad du får för pengarna är något av det närmaste perfektion vi någonsin har hört.