TESTER Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

: Devialet D-Premier

Nya tider

Det här förstärkarsmycket kan mer än bara se bra ut. Sofistikerad teknologi har banat väg för en av de viktigaste High End-maskinerna på länge.

Av / 2011-07-24 - 01:44
Devialet D-Premier

Ljud & Bild tycker

  • Fantastiskt transparent. Välutrustad. Ingångarna kan skräddarsys.
  • Komplex konfigurering. Pyttelitet fönster. Ingen USB-port.

När hifi-historien ska skrivas kommer den att omfatta många produkter som varit viktiga för utvecklingen av High End. Och franska Devialets läckra hybridförstärkare kommer nog att få ett helt eget kapitel. För det var länge sedan vi hörde något som flyttade gränserna så långt – och som grusade våra fördomar med sådant eftertryck.

När man tänker på High End så ser man oftast något stort, dyrt och komplicerat framför sig. Maffiga förstärkare som slukar enorma mängder ström, kolossala högtalare och en komplexitet som gör allt krångligt att använda. Men sådana anläggningar är inte särskilt raffinerade. Det innebär att mycket i High End-klassen bara är avsett för dem som är speciellt intresserade. Inte nödvändigtvis bara entusiaster som har pengar på banken, utan även de som har High End som hobby – och som har plats för alltihop hemma i vardagsrummet.

Många musikälskare skulle mycket väl kunna tänka sig att njuta av de omvälvande upplevelser som tvättäkta High End kan ge – och är villiga att betala för det – men vill inte att anläggningen ska vara ful i vardagsrummet. Och framför allt måste allt vara enkelt att använda.

Man är förlåten om tankarna svävar i riktning mot Bang & Olufsen när man ser Devialets läckra förstärkare. Men i själva verket är D-Premier snarare en korsning mellan B&O, Burmester, Lyngdorf och Linn!

Analog eller Digital? Ja tack.
Devialet-förstärkaren är nämligen mer än vacker design i kromad metall. Den är en korsning av det bästa från olika världar. Här saknas det knappt något. Förutom de sedvanliga analoga ingångarna finns det en inbyggd D/A-omvandlare (24 bit/192 kHz), skivspelaringång och HDMI-ingång för videokällor. Någon gång i sommar kommer en wifi-modul som gör att man kan koppla in ljudkällor trådlöst. Till exempel Spotify via trådlöst nätverk.

Annons

Enligt Devialet lämnar förstärkaren uppemot 240 watt per kanal, och använder sig av något som de kallar Analog-Digital Hybrid-teknik (ADH). Rent praktiskt innebär det att ett klassiskt analogt (klass A) förstärkarsteg levererar musik­signalen till hög­­talar­­terminalerna på baksidan, medan ett digitalt steg (klass D) levererar strömmen som behövs för att höja effekten.
På så sätt kombineras extremt låg förvrängning (klass A) med oerhört effektiv strömleverans (klass D) till högtalarna – en symbios där det bästa av två världar sammanfogas för att ljudkvaliteten ska bli maximal.

På detta sätt har det blivit möjligt för D-Premier att lämna 240 watt, i stället för 24 som hade varit fallet om den bara varit utrustad med det analoga utgångssteget. Och på samma gång kan förstärkaren vara stilig och tunn, utan fula kylflänsar.

Komplex installation
På baksidan av den böjda topplattan av aluminium sitter ett lock som man lyfter bort för att komma åt alla anslutningar. Förutom ett stereopar högtalarterminaler har den 32 millimeter höga förstärkaren två optiska digitalingångar.

Man kan konfigurera de sex RCA-ingångarna så att ett par till exempel används till skivspelaren och resten är digitalingångar till digitala ljudkällor. Det finns också en balanserad digitalingång (110-ohms AES/EBU) samt en subbasutgång. En HDMI-ingång och HDMI-utgång finns också. Med hjälp av denna kan man koppla in Blu-ray-spelaren och antingen skicka bilden genom förstärkaren eller använda HDMI-ingången som ljudingång för musikinspelningar på Blu-ray.

Devialet D Premiere imside1
Hypermodern digitalteknik i kombination med välbeprövad analogteknik gör D-Premier till en teknologisk tour de force.

Att konfigurera förstärkaren och de analoga RCA-ingångarna kräver att man laddar ned inställningar från Devialets hemsida till ett SD-minneskort som man sedan pluggar in i förstärkarens baksida. Man kan ställa in många saker, till exempel om skivspelaringången ska ha en MM- eller MC-pickup, vilken maxvolym som ska gälla, namn på signalkällor, plus nio andra inställningar.

I framtiden ska det också gå att ladda upp profiler för den pickup man föredrar (impedans, utspänning, kapacitans, etc) och inställningar för separata delningsfilter om man vill koppla ihop flera förstärkare för bi-amping. Bland annat.

När allt är installerat och konfigurerat som det ska kan man hänga upp förstärkaren på väggen. Det är den enda placeringen som gör att man kan se vad som visas i teckenfönstret på ovansidan. Om det inte är långt till soffan, vill säga, för teckenfönstret är ingen stor historia.

Fjärrkontrollen i kromad aluminium är självfallet lika gediget byggd som själva förstärkaren. Den är läcker att hålla i och man behöver bara hålla ordning på fyra knappar och en inställnings- och volymratt. Enkelt och bra. Fjärrkontrollen är dessutom det enda sättet man kan sköta förstärkaren på.

Ljudet av framtiden
Alla fördomar man kan ha mot digitala förstärkare försvinner som dagg i solsken efter bara ett par minuter. Här får man en silkeslen och dynamisk ljudkaraktär, med knivskarpt fokus i hela ljudbilden. Utan att det låter kallt, kliniskt eller hårt.

Under testets gång lyssnade jag på så vitt skilda högtalare som Quads elektrostater ESL-2905 och Audiovector Si3 Avantgarde Arreté. De stora Quadarna är extremt avslöjande och relativt tungdrivna. Skulle förstärkaren ha några problem så skulle högtalarna avslöja dem. Audiovectors små golvhögtalare är däremot en barnlek att driva eftersom de är effektiva. Och nästan lika avslöjande som Quadarna, särskilt i diskanten. Om förstärkaren skulle få problem med att driva ESL-2905 så skulle den åtminstone greja Si3 AA.

Så länge jag inte pressade förstärkaren till max – då den blev riktigt varm – lyckades den enkelt behålla kontrollen över de stora Quad-högtalarna. Trummorna och basen på Josefine Cronholms ”In Your Wild Garden” var totalt kontrollerade. Till och med när jag spelade högt var basen stram och oerhört väldefinierad, medan trummornas mäktiga dynamiska kontrast gav musiken ett drivande och engagerande fundament. Mellanregistret var fullständigt genomskinligt, trumpetens klang varm och fyllig.

Samtidigt verkade dynamiken helt oansträngd. Förstärkaren kunde smälla till med infarktframkallande dynamik när det behövdes. Gitarren och Mighty Sam McClains mäktiga röst på skivan One Drop is Plenty – en relativt dynamisk inspelning – skapade en dundrande livekänsla som framkallade gåshud och illamående på samma gång. Det lät inte bara fängslande som katten, förstärkaren hamrade ut bas i rummet som om jag hade en subbas inkopplad. Vilket jag inte hade.

Det finns inte bara en fenomenal dynamisk kontrast. Devialet-förstärkaren har också stenhård koll över högtalarna. Men det finns naturligtvis gränser. Extra kraftslukande högtalare kan behöva musklerna från en Mark Levinson eller McIntosh – fast så var det ju det där med storleken, förstås …

D Premier remote1
Läcker, fast inte så praktisk, fjärrkontroll.

D-Premier har inte samma gränslösa djup i ljudbilden som till exempel McIntoshs 450-wattare MC452, men den har bättre upplösning. Särskilt i diskantregistret där stråkar är ett av många instrument som lyfts. Utsträckt, punktformigt och framför allt luftigt, var ordet. Mozarts Requiem med Cecilia Bartoli och sir Georg Solti (Decca) var en uppenbarelse. Kören och stråkarna är sällan lika väl separerade, solisterna hamnar lite längre fram i ljudbilden än med McIntosh-kombinationen vi testade i våras, och Bartoliz mezzosopran har skarpare fokus. Särskilt genom Audiovector-högtalarna, som har en sublim diskantåtergivning. Å andra sidan är McIntosh-kombinationen varmare i klangen och har en mer kroppslig fyllighet. Mässingsblåset i bakgrunden av ”Tube Mirum” i Mozarts Rquiem fyller hela den bakre delen av ljudbilden (inspelningen är gjord i St Stephans katedral i Wien), medan akustiken tar fram basrösten och tenoren längre fram i ljudbilden.

Som är så befriad från missljud, brus, störningar och förvrängningar att Devialet-förstärkaren bara låter bättre och bättre ju mer avslöjande högtalarna är. Så är det inte särskilt ofta, jag har många gånger hört supertransparenta högtalare bli fullständigt avklädda av krävande och avslöjande högtalare.

D-Premiers skivspelaringång kändes som oerhört befriad från störningar, och fantastiskt linjär och öppen. Den har en tydligare definition och skarpare fokus än skivspelaringången på McIntosh C50. Lite av den varma glöden från LP-skivorna försvinner dock, kanske på grund av att skivspelaringången omvandlar den analoga signalen med 24-bitars upplösning och 192 kHz arbetsfrekvens. Även RIAA-korrektionen görs digitalt.
Den integrerade omvandlaren arbetar med samma upplösning och frekvens, och är möjligtvis den bästa jag har hört någonsin. Jag vill göra en liten reservation, för det finns ett par omvandlare i de högre prisklasserna som jag har lyssnat för lite på för att vara bombsäker. Men att Devialet-omvandlaren slår det mesta under 20 000 kronor är det ingen tvekan om.

Milstolpen
Efter att ha levt med Devialet D-Premier i ett par veckor är det lockande att dra slutsatsen att den revolutionerar High End. Det vore nog att ta i, men den framstår som en milstolpe och brytpunkt för vart High End är på väg. Inte för att D-Premier är bäst i världen – det finns ännu bättre ljud, men det kostar mycket mer.

Trots detta är det svårt att se hur man ska kunna få en förstärkare med skivspelaringång, digitalomvandlare, HDMI-anslutning och samma fina flexibilitet – i ett och samma kabinett – utan att snegla på Devialets förstärkar­evolution. Med tanke på att det finns allt fler digitala källor och att mer och mer av musiken kommer från datorer, mediespelare och streaming, känns D-Premier nästan skräddarsydd för framtiden. Det enda den saknar för att vara helt komplett är en USB-port.

Men högre ljudkvalitet för de här pengarna hittar du inte någonstans.

Lasse Svendsen
Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ljud & Bild