: Audiovector Si3 Avantgarde Arreté

Fast det är klart, stor skillnad är det inte. Det handlar fortfarande om samma grundläggande konstruktion som vi testade 2009. Vilket betyder en av de mest frigjorda och involverande referenshögtalarna som finns, utan att den inte kostar som en familjebil och inte tar lika stor plats som ett normalstort kylskåp. Nya Si3-serien – med bokstaven ”i” i mitten av beteckningen – bygger nämligen på den gamla, och har bara fått små justeringar. Som ytterligare fintrimmar redan lyckade högtalare. Audiovector har tänjt på marginalerna och lyckats få ett ännu bättre resultat.

Toppmodellen Si3 Avantgarde Arreté ser precis ut som sin föregångare. Man kan bara skymta en liten metallskylt på fronten som avslöjar att något har hänt. Vill man få reda på mer måste man lyssna. Och se om de små modifieringarna har gjort högtalaren ännu bättre, eller om den nya versionen bara är annorlunda än föregångaren. Det är nämligen inga omvälvande revideringar som Ole Klifoth och hans team har utfört.

Högtalarelementen är i grunden likadana. Baselementets magnetstyrka har ökat. Nanopore-dämpningen är fintrimmad på insidan och elementen är monterade på baffeln med bara tre fästpunkter, till och med på sådana områden har Audiovector hittat utrymme för förbättringar. Vidare är det kryobehandlade delningsfiltret justerat för att förbättra frekvensomfånget ytterligare. Högtalarna går följaktligen 3 Hz djupare i basen. Kanske inte någon kolossal skillnad, men många bäckar små …

Ole Klifoth har försökt frigöra energin som tas upp av kabinettet och låta den stanna i elementen i stället. Banddiskantens upphängning är mekaniskt frikopplad från resten av kabinett över 2800 Hz. Ett mekaniskt delningsfilter, enligt Klifoth.

Bortsett från kraftigare magneter i baselementen och ett fintrimmat delningsfilter är det alltså det mekaniska i Si3 Avantgarde Arreté som har förbättrats mest. Vilket är rätt tänkt, en högtalare är trots allt en elektrisk och mekanisk konstruktion där allting måste arbeta tillsammans.

Förfinad och raffinerad
Att höra Si3 AA är av naturliga skäl inte samma uppenbarelse som det var att lyssna på föregångaren första gången. Här snackar vi om ändringar som inte är omvälvande för originalets kvaliteter åt något håll.

Utan att ha tillgång till föregångaren för direkta jämförelser är det bannemej inte lätt att sätta fingret på några markanta förbättringar. Presentationen är snarare ytterligare förfinad med tydligare detaljfokus, ännu öppnare ljudbild och en bättre artikulerad bas.

Högtalaren känns snabbare också, fast inte heller detta upplevs som någon stor skillnad. Och efter att ha konsulterat minnet och mina anteckningar från testet av S3 AA så tycker jag att den svaga betoningen i mellanregistret har dämpats. Eller försvunnit helt.

Si3 går tämligen djupt, det är fullt möjligt att få dem att nå nedemot 35 Hz i ett normalt rum. Ljudbildens balans är utpräglat neutral, precis som förväntat, nästan kliniskt kall, men aldrig frånvarande eller tråkig. För högtalarna sprudlar av musikglädje. En av de mest positiva egenskaperna är den sagolika förmågan att få fram övertoner och harmonier, vilket det vackra diskantelementet ska ha mycket av äran för.

Det gör underverk med exempelvis Sades senaste album, där stråkarna faktiskt låter som stråkar och inte något som samplats av en synt. Hennes sammetslena röst svävar framför mig i en snudd på perfekt holografisk ljudbild. Precis som den hade gjort om det var föregångaren S3 AA som var parkerad i mitt vardagsrum. Men Si3 AA låter ännu lite friskare. Basen är mer sammanhängande och det känns som om den nya högtalaren är bättre balanserad.

Därför provade jag också med en äldre inspelning, med en ung Ann-Sophie Mutter. Beethovens violinkonsert under ledning av Herbert von Karajan lät fräschare än på länge. Kontrasten mellan solofiolen och orkestern var enastående. Det är sällan man hör fiolen framträda så fokuserat och tydligt i ljudbilden. Stråkarnas toner svävar sömlöst genom högtalarens olika element och jag lyckas inte höra några betoningar eller förändringar i klangkaraktär, trots skillnader i tonhöjd. Vilket är förbaskat bra gjort.

Eftersom inspelningen användes under testet av föregångaren lyssnade jag också på Keith Jarrett Trios ”Setting Standards” från New York Sessions. Med kontrabas, trummor och en stor Steinway-flygel – och Jarretts nynnande – är konserten hänförande levande när den kommer ur Si3 AA. Just den här inspelningen låter lite torrt emellanåt, och det gör den här också, men högtalarna förmedlar salens akustik så bra att live-känslan förstärks. Ännu bättre blir det med Montreaux-inspelningen från 2001 (utgiven 2007) där scenen växer och instrumenten är placerade i ett hörbart större rum.

Små och stora cymbaler, hi-hatar och virveltrummor är exakta och punktformigt placerade i ljudbilden, och den dynamiska kontrasten i ett trumset kommer fram väldigt bra. Jag anser också att Si3 AA är bättre på att få fram klangen hos stora trummor än många dyrare och större högtalare, som med sin kraftigare fysik kan ha mer pondus i basregistret.
Att högtalarna är transparenta kommer inte som någon överraskning, men jag anser att de är ännu bättre på att få fram djupet i musiken än föregångarna. Många inspelningar har inte bara en djupare ljudbild, det kommer mer information ur högtalarna vilket skapar ett bättre perspektiv. Den lätta banddiskanten är precis så viktlös som jag förväntade mig, kanske har den till och med ännu bättre fokus – det vågar jag inte svara på förrän jag kan jämföra Si3 AA och S3 AA direkt.

Slutsats
Man behöver inte misströsta om man har köpt föregångaren utan ”i” i beteckningen. Skillnaderna är små mot Si3 AA. Här handlar det om egenskaper som förfinats och raffinerats ytterligare i en av de mest användbara och kompakta golvhögtalarna som går att köpa. I vit pianolack ser de dessutom väldigt läckra ut, särskilt med grå tygfronter (som går att ta av).Med ett par Si3 Avantgarde Arreté får man elegant och tidlös design, och en superbt engagerande musikalitet som man aldrig tröttnar på.