Man får vrida upp volymen tämligen högt för att det ska susa i högtalarna när V10 är inkopplad. Men då hörs ett svag högfrekvent susande (white noise), som många andra phonosteg också har. Inte Electrocompaniet ECP-2, men där har susandet lägre frekvens.

Inget av dem är lika tyst som Rega Aura MC, men det (som bara går att använda med MC) kostar nästan fyra gånger mer.

De här tre har för övrigt en fördel mot många andra, de har balanserade utgångar vilket ger lite mindre brus och lite mer gain.

Just det här har Hegel V10 hinkvis av. Föga överraskande påminner klangen om Hegels förstärkare. Stramt, detaljerat, dynamiskt och med mäktigt potent bas. Ljudbilden öppnar sig mer med V10 än med ett enkelt phonosteg av typen man ofta hittar inbyggt i förstärkare.

Det som Hegel V10 är bäst på är den svarta, tysta bakgrunden som målas upp bakom artisterna och den neutrala klangen som släpper igenom detaljer så bra. Radka Toneffs delikata röst behandlas med finess och har vackert djup och värme, på samma gång som pianot är djupt och klangrikt. Längre uppe i frekvens är transienter lite mer dämpade än vid låga frekvenser, och Mark Knopflers gitarr låter exceptionellt kraftfull, men de högsta tonerna klingar inte lika länge som med Rega Aria MC.

Man kan alltid undra varför det har tagit Hegel nästan 30 år att komma med ett phonosteg. V10 är ett välgjort och lyckat första försök som ger mer mersmak och ett måste för alla vinylsamlare som älskar ljudet av en Hegel-förstärkare. Alla kanske inte gillar ”muspianot” på baksidan och somliga kanske har en mer romantisk inställning till hur vinyl ska låta. Men för de som vill ha ett öppet, dynamiskt, neutralt och framför allt brusfritt ljud från LP-skivorna är Hegel V10 så bra det kan bli i den här klassen.