TEST: Sonos Beam (Gen 2)

Den kompakta soundbar-högtalaren Beam är Sonos mest uppenbara alternativ när det finns ett behov av bra ljud i små TV-rum. Om du har en liten TV i ett litet rum vill du inte ha en stor soundbar, så ur den synvinkeln är Beam mitt i prick.

Beam var Sonos första produkt med HDMI. Förutom att strömma musik i ett multiroom-system tillsammans med vilken annan Sonos-högtalare som helst så kunde den kopplas till TV:ns HDMI-ingång märkt ARC. Då tog högtalaren över som ljudkälla – oavsett om du spelade PlayStation, tittade på Blu-ray-filmer eller strömmade TV-innehåll.

Men tiden står aldrig stilla, och sedan Beam kom ut på marknaden har framför allt 3D-ljudformatet Dolby Atmos på allvar gjort sitt intåg. De allra flesta nya filmer och serier som släpps i dag har Atmos-ljudspår, vilket innebär att föremål placeras i en tredimensionell ljudbild – även på höjden. Därför har det numera nästan blivit ett krav att en soundbar måste stödja Dolby Atmos.

Dolby Atmos – och snart DTS

Det är därför som Beam har kommit i en andra generation. Med stöd för just Dolby Atmos. Det betyder också att HDMI-kontakten är uppgraderad till eARC, alltså enhanced ARC som stöder högupplöst ljud upp till 24 bit/48 kHz. Högupplöst ljud kommer så småningom att finnas på musiktjänster, efter vad vi erfar blir Amazon Music HD först. DTS-stöd är också på gång till alla Sonos soundbar-modeller, men enligt Sonos blir det inte i form av DTS:X, som är en direkt konkurrent till Dolby Atmos.

 

Beam (gen 2), som nu har en metallgrill i stället för tygfront, har totalt fem högtalarelement. Fyra av dem är fullregister och i mitten sitter ett diskantelement. Föregångaren hade samma antal element, men där var de ovala elementen i mitten mellanregister till centerkanalen, medan diskanten i mitten tog hand om övertonerna. Högtalarna på sidorna användes för vänster och höger kanal.

Ny användning av sidoelementen

I den senaste versionen av Beam är de två elementen i mitten fullregister som återger både vänster-, center- och högerkanalen, och diskanten kompletterar centerkanalen. De vinklade högtalarelementen längst ut på sidorna är avskilda och tar hand om bakkanalerna, plus drar ut höger och vänster frontkanal åt sidorna. Atmos-kanalerna återges också av sidoelementen.

För att få detta att låta bra, i synnerhet som det inte finns några särskilda Atmos-element som pekar uppåt mot taket, behövs avancerad programvara som styr allt. Det är en konst att lyckas skapa ”virtuella högtalare” i rummet.

Enklare anslutning med iPhone

Sedan sist har uppkopplingen blivit enklare för iPhone-användare. Android-användare har länge kunnat konfigurera Sonos-produkter med mobilen genom NFC-teknik, och nu kan du äntligen göra samma sak med iPhone. Öppna bara appen, klicka på att lägga till en Sonos-produkt och håll sedan mobilen bredvid Sonos Beam. Högtalaren dyker upp automatiskt och kan läggas till i hemnätverket.

TruePlay

För att utnyttja ljudet till max och få bäst Atmos-effekt måste du aktivera TruePlay i appen. Då förvandlas mobiltelefonen till en mätmikrofon som flyttas runt i rummet under tiden Beam skickar ut testsignaler. Det fungerar utmärkt, tar bort fula färgningar från TV-bänken och andra möbler som högtalaren ligger på, och gör dessutom att känslan av surround blir mycket bättre.

Nackdelen är att det bara fungerar med iOS-mobiler och -surfplattor, så Android-användare måste låna en iPhone. Den goda nyheten är att detta bara behöver göras en gång. Tills nästa gång du flyttar Beam eller lägger till fler högtalare eller en subwoofer.

Så låter Sonos (gen 2)

Om du har hört den första Beam så kommer du att märka att ljudkvaliteten är väldigt snarlik. Det vill säga en naturlig ljudbild där en bil låter som just en bil, inte som en traktor. Dialogen är naturtrogen och tydlig snarare än mullrande och överdriven. Det är också gott om energi från Tom Hardys magtrakt i Mad Max: Fury Road, och jag blir konstant förvånad över hur bra Beam klarar sig helt på egen hand, utan hjälpmedel som bakhögtalare eller subwoofer.

Ljudbilden är inte helt i klass med den större Arc, som fyller rummet ännu mer och dessutom kan spela högre innan den slutar trivas. Fast så är ju Arc både större och dyrare, så det skulle bara fattas. Men Beam (gen 2) hänger med fint upp till en viss nivå – och jag gillar det här ljudet mycket bättre än om Beam kunde spela med en högre ljudnivå genom att offra fyllighet och vitalitet. Det finns nämligen förvånansvärt mycket bas i den här lilla krabaten.

 

Subwoofer

För vanligt TV-tittande tycker jag egentligen inte att Beam behöver någon subwoofer för att fungera tillräckligt bra. På egen hand låter den bättre än många andra soundbar-högtalare med extern subwoofer i samma prisklass. Ändå går det inte att bortse från att popcornfaktorn blir en smula begränsad. När ljuset dämpas och Marvel-filmen snurrar igång vill jag ha mer tryck.

Lyckligtvis är det enkelt att installera en Sonos Sub. Då måste TruePlay-korrigeringen sättas igång igen, men det är så smidigt att det går fint.

När subwoofern är inkopplad händer två saker. För det första blir basregistret mycket mer fysiskt, utan att låta färgat och frånkopplat. Baseffekterna smäller till mycket bättre, samtidigt som de låter som en naturlig del av ljudbilden. Som om ljudet i stället kommer från större högtalare.

För det andra slipper Beam spela den djupaste basen. Resultatet är att dynamiken och renheten i mellanregistret blir ännu bättre, och man kan spela ännu högre utan förvrängning.

Både film och TV låter bättre med subwoofer. Men musik också. Beam klarar sig riktigt bra på egen hand med musik. Med klara sångröster och tillräckligt fylliga gitarrer. Även basinstrument funkar OK. Men kopplar man in subwoofern så får den lägsta oktaven hela ljudbilden att andas mer.

Bakhögtalare

Nya Beam gör ett ännu bättre jobb än den förra med att dra ut ljudbilden åt sidorna och ge ett intryck av äkta surroundljud när det behövs. Atmos-effekten med ljud i höjden finns också, även om det alltså inte finns några uppåtriktade högtalare på ovansidan.

Surroundeffekten blir naturligtvis ännu större om man använder ett par trådlösa bakhögtalare som One SL. Ljuden bakifrån blir mer övertygande och trollar i praktiken bort bakväggen mer. Men även Atmos-effekten blir bättre, eftersom sidoelementen på Beam bara ska återge höjdkanalerna och inte bakkanalerna. Det gör helheten ännu bättre. Om jag skulle låta plånboken prioritera så hade jag nog lagt pengar på subwoofer först och sedan bakhögtalare. Men du ska inte heller vara rädd för att bara köpa soundbar-högtalaren och nöja dig med den.

Slutsats

Den senaste versionen av Sonos Beam är lika kompakt som sin föregångare, men ger en ännu större ljudbild tack vare en smartare högtalarkonfiguration och kraftfullare processor. Inte minst för att den numera stöder Dolby Atmos, vilket ger ett bättre intryck av ljud ovanifrån. Och detta trots att allt görs virtuellt, utan högtalare som pekar uppåt.

Beam låter utmärkt på egen hand, men ännu bättre med en Sub. Då blir priset genast markant högre, så du får vara ganska säker på att du behöver mer bas innan du investerar. Beam gör ett godkänt jobb med bas på egen hand, så länge rummet inte är för stort och kravet på ljudtryck är därefter. Extra bakre högtalare är inte heller någon nödvändighet, även om det lyfter upplevelsen ytterligare ett snäpp.

Det är bra att veta att Beam kan köpas som den är och fungera riktigt bra, men dessutom byggas ut gradvis när behovet och plånboken tillåter. Om budgeten är tight så är detta ett av de bästa köpen som finns där ute. Även om man jämför med soundbar-högtalare som kostar lika mycket men där det ingår en subwoofer. Så bra är Beam.