Recension: 9/11 – One Day in America

Fler än 6 000 människor skadades och 2 977 oskyldiga dödades brutalt när islamistiska extremister terrorbombade World Trade Center i New York, Pentagon i Virginia och United 93 i Pennsylvania, med fyra passagerarflygplan som ”levande” bomber.

343 brandmän, 60 poliser och 9 ambulanssjukvårdare dog på nedre Manhattan när tvillingtornen rasade till marken.

 

 

I dag är det exakt 20 år sedan dagen som skakade hela världen, satte en ny kurs för USA:s utrikes- och säkerhetspolitik och förändrade vårt förhållande till säkerhet och terrorism för oöverskådlig framtid.

För alla som är födda före 1998 ungefär är de chockerande, helt absurda, synerna från 11 september fastestade på näthinnan – chocken och skräcken som ilade genom kroppen när det andra passagerarplanet kraschade in i världens mest kända byggnader kan fortfarande inte beskrivas med ord. Och alltihop kunde bevittnas på direktsänd TV.

Sedan dess har det gjorts massor av dokumentärer om terrorattacken, männen bakom, planeringen, orsakerna, konsekvenserna och den tekniska delen av alltihop – men aldrig tidigare har vi så avklätt kunnat bevittna fruktan, förvirringen, smärtan, förtvivlan och ångesten hos dem som befann sig på plats.

Brandmän på väg upp i rökiga trapphus, ambulanspersonal som tvingades hantera deformerade kroppar, poliser som slogs till marken av rökmolnet och helt vanliga människor som kom till jobbet, en (tillsynes) helt vanlig vardag men fick sina liv förstörda för gott. Som en av de överlevande, Ron Clifford, nästan lakonisk säger: ”This was my world, never to be the same again.”

The sky was falling and streaked with blood
I heard you calling me, then you disappeared into the dust
Up the stairs, into the fire
Up the stairs, into the fire
I need your kiss, but love and duty called you someplace higher
Somewhere up the stairs,
Into the fire

 

Den nya dokumentären från National Geographic har gjorts i samarbete 9/11 Memorial & Museum, det officiella minnescentret för offren.

Sedan 11 september 2011 har man själv kunnat gå genom spillrorna, uppleva foton och videor från terrordagen på marken nedanför där de ursprungliga tvillingtornen stod. Ett besök vi rekommenderar varmt.

Den nästan fem timmar långa dokumentären betraktar skräckdagen nästan uteslutande med offrens ögon, där de berättar om hur de upplevde dagen. Från fysisk smärta, förlust och sorg till själsliga sår som aldrig läker.

Den chockerande berättelsen innehåller massor av unika videor som aldrig tidigare har visats. Hela 235 timmars intervjuer ligger till grund för dokumentären, med 54 personer som var direkt involverade. Ofattbara 951(!) timmars arkivfoto har noggrant granskats, klippts, redigerats och satts i sammanhang.

Filmen är ibland så explicit att den blir direkt obehagligt att titta på. När kroppar brakar ner på marken efter att ha störtat från 400 meter över marken i ren desperation, och brandmännens mentala reaktion är att stänga det ute, är det både smärtsamt och skräckinjagande respektfullt på samma gång.

Dokumentären är inte politisk, den tar inte heller ställning åt något håll. Den skildrar den helt unika dagen i världshistorien med något som påminner om kylig distans, som en fluga på väggen får vi följa med ”bakom kulisserna” när terrorn slår till.

Det som slår oss vid första anblicken är hur fåordiga och osannolikt dämpat lugna alla uppträder, från brandmän till civilanställda i Tvillingtornen. Även efter plan nummer två träffat södra tornet, 17 minuter efter norra tornet, bryter inte full panik ut. Man försöker lösa en akut kris, där och då. Inga porträtteras som omänskliga hjältar, utan som människor som helt enkelt utför jobbet de anställts för att göra.

Vi ser inga journalister som ställer frågor, bara offren som efter bästa förmåga försöker återberätta vad de upplevde för 20 år sedan. Folk minns små detaljer, till exempel vilken slips de hade på sig, personer de träffade i lobbyn, lukter, minnen om en solig sensommardag – innan världen de levde och kände sig trygga i förvandlades till ett mänskligt inferno, ja något som förde tankarna till Harmagedon.

Minut för minut, från det att vi hör de första oroliga meddelandena från flygledarna i Boston, till de sista överlevarna grävs fram ur ruinerna, följer vi dagen kronologiskt. Hela tiden varvat med tillbakablickar från de som var med.

Med så enorm tillgång på spektakulära bilder är det inte svårt att göra en sensationell dokumentär, den hade också kunnat varvas med rasande amerikaner som hytte med nävarna mot muslimer, men 9/11 – One day in America är helt befriad från den typen av billiga och osmakliga vinklingar.

 

Berättaren är den erfarna, och synnerligen vettiga, brandmannen som ledde koordinationen av brand- och räddningsarbetet från lobbyn i norra tornet. Joseph Pfeifer berättar med en lugn röst om hur svårt han tyckte jobbet var, rädslan för hans bror (som också var brandman) och chocken som träffade dem som ett knytnävsslag i magen när det andra planet träffade det södra tornet – och de förstod att detta inte alls var en olycka.

Daniel Bogado (regissör) och hans team har gjort ett utmärkt jobb med att samla in och inte minst välja videor från dagen. Dessutom har de intervjuat offer från alla samhällsskikt och som i olika grad drabbades av terrorns sanna ansikte.

9/11 – One day in America är en milstolpe och en av de starkaste dokumentärer vi har sett, och är ett viktigt minnesmärke över en av de mest skakande dagarna i modern historia. Det är extra ”pikant” mot bakgrund av den totala kollapsen, och tillbakadragandet, av NATOs 20-åriga krigföring i Afghanistan.

Mycket kan sägas om just det ingripandet, men innan du dömer ut Afghanistan-kriget så kom ihåg varför amerikanerna och NATO gick in i landet: för att hindra islamistiska extremister från att genomföra terrorattacker på amerikansk och europeisk mark.

En dokumentär för evigheten. 6 genomstabila stjärnor!

9/11 – One day in America kan ses på National Geographic Channel från och med nu och kommer till Disney+ under hösten.