Recension: Sky Rojo, säsong 2

I den första säsongen av den eldiga spanska actionkrimserien Sky Rojo fick vi reda på att 40 % av de spanska männen har köpt ”glädjeflickor” – då är det inte så konstigt att hallicken Romeo (Asian Etxeandia) har blivit rik på sin verksamhet med tre bordeller på Teneriffa. Hans förmåga att vara en skitstövel är, å andra sidan, förmodligen medfödd.

Prostitution är en smutsig industri, som försämras ytterligare av människohandel och fysiska och psykiska övergrepp mot kvinnorna.

 

De sammansvetsade väninnorna Coral (Verónica Sánchez), Wendy (Lali Espósito) och Gina (Yany Prado) har alla en tragisk bakgrund med dysfunktionella familjer, vilket har lett till att de hamnat i prostitution. I säsong 1 såg vi dem, halsbrytande, ta sig bort från bordellen. Men Romeo och hans två lakejer letar fortfarande efter dem – och vad ska de leva på?

Med Casa de Papel och El embarcadero (The Pier) har producenten Álex Pina befäst Spanien som ett av de mest spännande TV-serieländerna. I Sky Rojo inspireras han så ofta av Quentin Tarantinos verk att serien närmar sig en ”spansk kopia”, men den är ändå så originell och spansk i sin form att han kommer undan med en ”hyllning”.

Mycket av den andra säsongen fokuserar på Romeos brinnande hämndbegär mot Coral, kvinnan som svek honom, och hans två hopplösa lakejers jakt på henne. Det ynkliga brödraparet Moíses (Miguel Á. Silvestre; med hjärna) och Christian (Enric Auquer; helt impulsiv och helt utan hjärna) är fångade i Romeos trånga nät och är villiga att sträcka sig långt för att lyda honom och få tillbaka tjejerna in i fållan.

Allt eskalerar i vilda skottlossningar, biljakter och bisarra tillbakablickar på livet på bordellen. Till slut kidnappar tjejerna en av Ginas mest hängivna kunder och tvingar honom att hjälpa dem att starta ett nytt liv. Ovärderligt underhållande!

Tonen är fräck, men samtidigt lekfull och övertydligt sarkastisk. Persongalleriet är karikerat och stereotypt. På ytan kan serien lätt misstolkas som platt, vulgär och spekulativ, men om man ser bortom ”kulisserna” så handlar historien om kvinnors kamp för sin egen sexualitet och rätt att ta kontrollen över sina egna liv.

Filmandet är gjort med mycket handhållen kamera, snabbt och med hastiga klipp. Färgerna är uppskruvade till max nästan vulgära, och ljuset spelar en viktig roll. Det häftiga musikspåret matchar den intensiva handlingen och Sánchez, Espósito och Prado imponerar ännu en gång i krävande roller.

Pina tar i lite för mycket den här gången, ibland går handlingen från helt galen till fullständigt osannolik – till slut finns det inga gränser för vad karaktärerna klarar sig undan med och var karaktärerna tål. Men ändå, om du gillade den första säsongen kommer du definitivt att bli underhållen en gång till. 4 stjärnor.

PS! Hela säsongen är bara 3:43 lång, så den här binge-tittar du enkelt en regnig sensommarkväll.