Recension: Infinite

Pandemin fortsätter att dränera biobranschen. Trots ”corona-rekord” på biograferna för Black Widow, så föll biljettförsäljningen som en sten redan efter en veckas visning.

Inte helt orimligt eftersom människor kan titta på film hemma i sitt eget vardagsrum genom att betala lite extra till Disney+; det ledde till att huvudrollsinnehavaren, Scarlett Johansson, stämde Disney för kontraktsbrott och krävde 50 miljoner dollar i ersättning för förlorade intäkter.

Lite i samma ”situation” (om än inte i samma skala) befann sig den senaste Antoine Fuqua-filmen i. Med Infinite, med en rejäl budget på 50 miljoner dollar, har Paramount länge dröjt med att fatta ett distributionsbeslut – i hopp om att biomarknaden skulle komma på fötter igen. För tre månader sedan släppte filmbolaget bomben om att Infinite lanseras exklusivt på deras egen streamingstjänst, Paramount+.

Redan den 9:e juni blev filmen tillgänglig för prenumeranter i USA, medan den släpps den 11:e augusti i Europa. Filmen har varit en stor tittarsuccé på Paramount+ på den amerikanska marknaden så detta kommer garanterat att bli en distributionsform som kommer att bli mer och mer vanlig även efter corona.

 

Infinite är löst baserad på romanen The Reincarnationist Papers av D. Eric Maikranz, från 2009. Temat är reinkarnation, de få utvalda, kampen mellan det goda och det onda – och en eventuell kommande domedag. Berättelsen och handlingen är heltöntig från början till slut och så fullpackad av hål i historien att man knappt ser något annat.

De få utvalda på jorden som kan återfödas (gång på gång) är indelade i två motstridiga ideologier: Troende (som tycker att reinkarnation är bra) och Nihilister (som bara längtar efter att dö en gång för alla).

Evan McCauley (Wahlberg), en vanlig medelsvensson, är diagnostiserad med schizofreni och sinnesstörning. Efter tidigare våldsepisoder liksom en vistelse på en psykiatrisk institution är det ingen som vill anställa honom längre. För att få de nödvändiga tabletterna som håller rösterna i huvudet i schack försörjer han sig på hantverk. Bland annat med att smida äkta samurajsvärd (!). När en affär med en tvivelaktig knarklangare går åt helvete hamnar han bakom galler och konfronteras sedan med Bathurst (Chiwetel Ejiofor, 12 Years a Slave).

Bathurst är ledare för Nihilisterna (otroligt originellt namn…), och efter århundraden av vardagsliv och mänskligt lidande vill han och hans anhängare kunna avsluta det meningslösa livet. Men det finns en liten hake i ”kultens” planerade självmordsattack – de måste ta med sig allt levande på jorden i sin undergång…

För att utplåna allt liv har Bathurst & Co konstruerat en liten ”bomb”, insvept i något som liknar Fabergé-ägg. Lyckligtvis lyckades Believers-gänget (i sina tidigare liv!) att gömma ägget, och bara McCauley (alias Treadway) vet var ägget ligger. Som sagt, handlingen är så överdriven och högtravande löjlig att vi var på väg att glida ur soffan, men så var det actionscenerna.

Infinite hämtar solklart inspiration från Matrix-filmerna och Wanted samt förra årets The Old Guard, men lyckas inte blidka den omtumlande historien och täcker inte heller de många märkliga hålen i handlingen. Fuqua har tidigare levererat solida actionfilmer som Training Day, Shooter, The Equalizer och inte minst The Magnificent Seven.

Att den här mannen kan konstruera solida actionsekvenser samt få en välfungerande dramaturgi ur en film är det ingen tvekan om. Det är bara synd att han har ett så dåligt manus att jobba på som i Infinite. Som sagt, häftig action, ibland gediget skådespeleri och några färgglada karaktärer höjer filmen flera snäpp och räddar den från ren medelmåttighet.

Få kända skådespelare har hamnat i fack som Mark Wahlberg. I Infinite upprepar Wahlberg exakt samma roll som han har spelat i otaliga filmer under de senaste 15-20 åren. En fräck, jordnära arbetarklasspojke som vet hur man slåss med knytnävarna samtidigt som man slänger sarkastiska hårda kommentarer. När han hämtas av Believers-gänget kastar han sig med ”trovärdiga” kommentarer som: ”Where I come from, we got bills to pay and rent to make. No one’s got time for destiny.”

Chiwetel Ejiofor är en långt större karaktärskådespelare än Marky Mark, och trots lite töntig dialog lyser han ibland i Infinite. Inte minst i filmens allra bästa scen, när han (i början av filmen) ska förhöra McCauley gnistrar det om honom. Sophie Cookson överbevisar också som en hård actionhjälte, och lyckligtvis har manusförfattarna inte fallit för frestelsen att skriva en romantisk historia mellan henne och Wahlberg. Medan de få scenerna med Toby Jones dessvärre nästan är bortkastade. Här misstänker vi att det finns en del kvar på klippgolvet.

Jason Mantzoukas däremot som ”den galne professorn” Artisan piffar upp en annars självgod dialog.

Du ser inte Infinite för den pompösa, tidvis platta dialogen, hålen i handlingen och den töntiga historien, utan för att underhållas av de häftiga actionscenerna. Actionscener som (nästan) är i nivå Fast & Furious och Mission: Impossible. Biljakter, explosioner, skjutscener och pricken över i:et när Wahlberg (på motorcykel) ”kapar” ett plan med hjälp av sitt samurajsvärd!

Du borde vara på ett ganska dåligt humör för att totalt ogilla Infinite, samtidigt är det en film som är lätt att plocka isär. Under starkt tvivel men påverkat av lättsinnig sommarlovsstämning så ger vi 4 svaga stjärnor. Koppla bort din hjärna och ta fram popcornen och ett sex-pack med pilsner. Se dig härmed som varnad för filmens uppenbara svagheter.