TEST: JBL Synthesis HDI 3800

De är stora, men mycket mindre än de enorma JBL Synthesis-högtalarna vi testade tidigare i år. Ändå biter de mer slimmade högtalarna ifrån sig ordentligt, det kommer du att känna i kroppen. Sex 8-tums baselement med styva aluminiummembran känns som att ha en sexcylindrig motor fastbultad på bröstkorgen när man spelar högt.

Med andra ord är Synthesis HDI 3800 ingen för känsliga själar, för även om de inte har någonting emot att spela på måttlig volym så är det när man gasar på som det roliga börjar.

Med en höjd på 110 cm tornar de upp sig ordentligt i rummet. Men de är enklare att placera än man tror, ​​trots att basreflexportarna sitter på baksidan, och är lätta att driva med en 60-wattare.

HDI 3800 är flaggskeppet i HDI-serien (High-Definition Imaging), som är den mer möbleringsvänliga varianten av de enorma studiohögtalarna från JBL. Det finns en HDI 3600 också, för de som inte har plats för 3800-modellen, samt en relativt kompakt stativmodell som heter HDI 1600. För de som gillar surround och filmljud finns det också en 12-tums, 1000 watt potent subwoofer och en centerhögtalare i samma serie.

Vi har inte provat serien i surround, men efter testet av HDI 3800 tvivlar vi inte en sekund på att JBL i sex kanaler låter tuffare än det mesta.

Ett par HDI 3800 kan nämligen trycka ut så mycket ljud in i rummet att man blir alldeles yr och vimmelkantig. Det hade inte gått utan att JBL:s ingenjörer har sneglat mot proffshögtalarna och studiomonitorerna.

Kompressionshorn

Alla modeller i HDI-serien – utom subwoofern – har en variant av JBL:s HDI-kompressionshorn. I just den här högtalaren sitter ett 2410H-2-horn med ett 25-millimeters V-format polymer-element. Ljudvågorna sprids alltså från ett horn vars geometri är formad för att ge en enhetlig frekvensrespons.

Tillsammans med det V-formade membranet har JBL försökt dämpa uppbrytning under belastning och reducera förvrängning och tidsförskjutning.

I stället för två baselement och ett mellanregister har JBL valt att använda tre baselement per högtalare, men dela ett av dem i ett något högre frekvensregister – 800 till 1800 Hz. Det ger en mer effektiv högtalare som levererar mer energi i mellanregistret, samtidigt som förvrängningen hålls låg.

De tre 20 cm-baselementen har aluminiumbaserade, Matrix-liknande membran som tål mycket effekt. Talspolen på en och en halv tum har en lång slaglängd och är utrustad med en flux-ring som koncentrerar magnetfältet och en kopparring som tål mycket värme och energi utan att elementet bryter upp och förvränger.

 

2,5-vägs

Den här 2,5-vägshögtalaren skulle kollapsa som en kartong när man vrider upp volymen, om den inte var förstärkt och tillräckligt uppstyvad. JBL säger att det är just därför som de har valt böjda sidor. Det ger ett styvare yttreskal än om kabinettets ytor var helt platta. På insidan finns det vertikala stag, speciellt där baselementen sitter, som tar upp energin från de tre 8-tummarnas ljudtryck på 100 dB+.

För de här bestarna spelar högt. Väldigt högt. Men på samma gång lyckas de hålla ihop ljudbilden – om man har valt rätt förstärkare, vill säga.

Glöm specifikationerna, HDI 3800 är visserligen förhållandevis känsliga (92 dB), men det betyder inte att den gamla 30-watts NAD-förstärkaren från 80-talet passar bra. Till och med strömstarka Hegel H120 hade problem med kontrollen när den pressades. Hegels 60-wattare lät förträffligt till en viss punkt, sedan blev det inte så lätt att styra de sex baselementen med samma tighta kontroll. En snabb uppkoppling med tillhörande uppvärmning av den mycket mer potenta H590 löste problemet. Då blev det minsann fart på saker och ting.

 

Akta plomberna

Det var när James Blakes Limit To Your Love dundrade ut i rummet som jag kände att det vibrerade i käken. Då hade den rungande djupbasen redan smugit sig in i ryggmärgen, och jag tyckte att synen började bli lite suddig. När trumpinnen föll ner på virveltrumman var jag tvungen att vrida ner volymen.

Då kände jag att det knakade i plomberna.

Men bas är inte det enda som är tufft med ett par HDI 3800. Det är också hur de lyckas spela musik så högt samtidigt som de har sådan kontroll att ljudbilden inte bryts upp. En av anledningarna är naturligtvis en grundlig och solid konstruktion, men JBL har valt att låta basen rulla av under 40 Hz (–6 dB vid 37 Hz)  så att baselementen klarar av att spela så optimalt som möjligt.

Djupbasfantaster får komplettera med en subwoofer, men som exemplet med James Blake visar behövs det egentligen inte.

Resten av frekvensregistret återges med samma stålkontroll som basen. Jag har hört piano mer neutralt och korrekt, och stråkar är inte heller något favoritinstrument, men sätt på Grant Greens Green Street så får du halvakustisk jazz som automatiskt dämpar belysningen i rummet – och är det inte ljudet av en pint som tappas upp i bakgrunden jag hör?

Här är högtalarna verkligen på hemmabana. Det svänger något otroligt och den runda gitarren har en skönt varm och tung klang och man hör hur väl basisten behandlar sin ståbas utan att anstränga sig. Seratones Fear suger in dig mot högtalarna, vokalharmonin återges vackert och rummet fylls av ett massivt tryck, som aldrig är vare sig hårt eller luddigt.

Den ännu hårdare Devil Worm från Ola Kvernbergs album ”Steamdome II” ger mig en sensationell känsla av befinna mig på livekonsert, där bas och trummor slåss om uppmärksamheten i en intensiv ljudbild som är full av detaljer. Man hör allt. JBL:erna är nämligen transparenta på så sätt att de släpper igenom fler nyanser än ett par Klipsch RF-7 III eller B&W 702 S2 Signature.

Efter ytterligare ett förstärkarbyte, den här gången till Devialet Expert Pro 250, fick Keith Jarretts trioinspelningar lite mer luft och ljudbilden sträckte sig längre bak i rummet. Det gav mer utrymme för musikers instrument och visade att JBL-högtalarna inte bara handlar om dynamik och kontroll. De klarar finess också. Vad sägs om Luciano Pavarotti? Eller Cecilia Bartolis mezzosopran? Just här visade sig Devialet vara det bästa alternativet. Vokalklangen glänste mer med den franska förstärkaren och stråkarna fick lite mer värme och djup, vilket klädde både musiken och högtalarna.

Konkurrenter

Det närmaste man kommer en direkt rival till HDI 3800 är Klipsch RF-7 III, som är en stenhård högtalare med ett enormt ljudtryck – och två 25 cm baselement som känns i hela kroppen. Den kan ha ännu lite mer energi i basen, men är inte lika raffinerad och välbalanserad som JBL-högtalaren, men definitivt en fantastisk rolig högtalare som är värd att överväga. De mer välgjorda kabinetten i ett par Sonus faber Sonetto V tilltalar säkert många, där är ljudet dessutom ännu bättre balanserat och har mer värme och glöd. Dynaudio Evoke 50 och ovan nämnda Bowers & Wilkins 702 S2 Signature är två andra alternativ, som inte slår lika hårt men som är mer slimmade och lättare att placera.

Slutsats: Synthesis HDI 3800

JBL Synthesis HDI 3800 är den vardagsrumsvänliga versionen av JBL:s proffshögtalare och har många snarlika egenskaper. En hårtslående och mäktig bas, med enorm dynamik och förmågan att spela både svinhögt och klockrent på samma gång. Den tar fortfarande gott om plats i rummet men finns i tre utföranden med fin möbelkvalitet och ser bra ut som blickfång i ett stort vardagsrum. Men det är när man vrider upp volymen som man inser varför HDI 3800 är så bra. Den är faktiskt en av de mest användbara högtalarna i klassen, och en av få som kan ge dig en riktigt bra känsla av att vara på konsert hemma i ditt eget vardagsrum.