TEST: Sigma fp L

Sigma har nog flugit under radarn för de flesta, som väl tänker på dem som en tillverkare av optik, inte kameror. Men vad många inte vet är att Sigma faktiskt har ett par egenutvecklade kameror på sitt samvete.

Till exempel de med Foveon X3-bildsensor. Senast vi såg en sådan var i modellen sd Quattro, som lanserades i två versioner med upp till 45 Mp, där den speciella sensorns tre färglager staplas ihop.

Den nya fp L är en helt annan kamera, med en helt annan 61 Mp-bildsensor med Bayer-mönster. Vilket somliga fotografer känner igen från Sony a7r IV. Men det betyder inte att Sigma-kameran är baserad på en Sony-kamera, långt ifrån. Det märker man ganska så snabbt när man packar upp kameran och börjar lära sig hur den är att använda.

Sigma fp L är den högupplösta versionen av fp, med en CMOS-sensor i fullformat med 24 Mp. Den har i stort sett samma egenskaper, bland annat 8-bitars 4K-video med möjlighet till extern inspelning i 12-bitars DCI- eller UHD 4K-upplösning.

En kamera med möjligheter, med andra ord, och som använder L-fattningen som Sigma, Leica och Panasonic samarbetar om.

Världens minsta

Sigma-kameran är pytteliten och världens minsta fullformatkamera. Mycket mindre än exempelvis Sony a7c och Panasonic Lumix S5, fast då har Sigma-kameran ingen sökare eller utfällbar/vridbar skärm. Det finns en sökare som kan vinklas, EVF-11, som tillbehör. Med en upplösning på 3,9 Mp och som placeras på kamerans vänstra sida. Den hade vi inte tillgång till under testet, så vi vet inte hur bra den är.

Men vi hade fyra objektiv från Sigma. Ett 24 mm/f3,5, ett 35 mm/f2,0, ett 45 mm/f2,8 och ett 65 mm/f2,0. Samtliga med autofokus, fokus- och bländarring och motljusskydd. Inget av dem har dock bildstabilisator och tyvärr har kameran inte det heller.

De fyra objektiven var en fröjd att använda på kameran och verkade gediget byggda, med tydliga klickstopp i bländarringen och precis lagom motstånd i fokusringen.

Kamerahuset är litet, men knapparna är stora. Två stora inställningshjul och stora knappar på baksidan ger en bra överblick och gör kameran lättskött. Det finns inget programhjul, i stället väljer man exponeringsprogrammet med Mode-knappen och ett inställningshjul. Sekundära funktioner som val av ISO, seriefoto och ljusmätning hittar man under den konfigurerbara QS-menyn som aktiveras av knappen med samma namn.

Menystrukturen är relativt överskådligt lättnavigerad, men pekskärmen är i stort sett begränsad till val av fokuspunkter. Den kan inte heller vinklas eller vridas, vilket är en nackdel för många fotografer. Till exempel när man behöver hålla kameran längs marken eller ovanför huvudet, för att inte tala om när man filmar. Den utfällbara sökaren kan bara delvis kompensera för frånvaron av en vinklad skärm som jag tycker borde vara en självklarhet på en kamera som denna.

Cine

Jag är inte säker på hur många fotografer i målgruppen för en Sigma fp L som nöjer sig med 8-bitars 4K-video lagrad på minneskortet (det finns bara en enda kortplats). De föredrar antagligen en extern inspelare, för då kan man hämta ut 12-bitars Cinema DNG, alltså råfiler (Apple ProRes eller BlackMagic RAW), och en extern inspelare med skärm kan nästan alltid vinklas.

Kameran kan visa zebramönster och man kan aktivera fokus-peaking innan man fotograferar. Lite längre ner i menyn hittar man inställningar för beskärning och videoformat. Det går också att välja regissörs-ramar på skärmen (Arri, Sony, RED), som visar utsnittet och det som finns runt, och fotografen kan beskära bildytan med upp till 5 gånger om han eller hon behöver ett smalare utsnitt.

Prestanda

Kamerans 10 bilder per sekund begränsas av buffertminnets storlek och om man tar både DNG- och JPEG-filer får man räkna med långa pauser under tiden kameran lagrar bildfilerna. Man kan lugnt säga att Sigma fp L är någon actionkamera.

Detta gäller även autofokusen. Som trots fasdetektering och ögondetekterande fokusalgoritm inte är lika snabb som i en Sony-kamera. Men helt tillfredsställande för en kamera som egentligen passar bättre för landskap och arkitektur, men även gatufoto och resor. Där bildhastighet och klistrande fokusspårning inte har högst prioritet.

Tone och Color

Bland de mest intressanta funktionerna finns Tone, Color och Composite Low ISO.

Tone-knappen under skärmen öppnar valet av tonkurva, som man också kan justera själv. Color-knappen ger fotografen tillgång till 15 färgprofiler, inklusive Duotone med olika färggraderingar som syns på bilden i artikeln. Det går också att gå in i en vald profil och finjustera efter den personliga smaken.

 

Man kan också utöka ISO-känsligheten hela vägen ner till ISO 6 (!) – och ISO 102 400 i andra änden. Det går att kombinera flera exponeringar vid låga ISO-tal för att maximera bilddynamiken och minimera bruset, men det kräver att kameran står på stativ.

Det finns ett särskilt webbkameraläge. Man pluggar in kameran i en USB-port och väljer Webcam i menyn, så ger den ljud och bild på datorn av en helt annan kvalitet än vad den inbyggda webbkameran klarar av.

Bildkvalitet

Tack vare den högupplösta bildsensorn som vi känner igen från Sony a7r IV är även bildkvaliteten lätt att känna igen. Detaljskärpan är fantastisk och färgdjupet och bilddynamiken är enastående. Man kan beskära bilderna hårt och ändå ha kvar knivskarpa bilder som tål utskrifter i stort format. Om man verkligen synar pixlarna i sömmarna har möjligtvis Sony en marginell fördel, men den är försumbar.

Det finns inte heller mycket bildbrus att oroa sig för, ISO 6400 och 12800 fungerar fint och man kan dra mycket i kurvorna utan att bilderna blir grumliga.

Färgåtergivningen i JPEG skiljer sig lite från Sony-kamerans genom att hudtoner inte är lika naturligt dämpade och en antydan till blå-lila kan förekomma i tonerna.

Bortsett från detta är bildfilerna från fp L så felfria man kan önska sig och trots 8-bitars filer håller videokvaliteten helt klart måttet. Den elektroniska slutaren kan orsaka viss rolling shutter-effekt, som ”böjer” diagonala linjer i inspelningen, vilket man måste ta hänsyn till med just den här kameran.

Slutsats: Sigma fp L

Den lilla Sigma-kameran är ett kompakt kraftpaket som kan ge fantastiska bildfiler. Speciellt med stillbilder, där den högupplösta bildsensorn ger oklanderlig bildkvalitet. Landskapsfotografer, modefotografer och de som tar bilder av arkitektur får bildfiler med mycket information att jobba med. Videografer föredrar antagligen en extern inspelare för maximal kvalitet, eftersom kamerans interna inspelning kan ha för stora begränsningar.

Batterikapaciteten på 240 exponeringar är ett skämt och vi anser att en kamera i den här klassen måste ha en fullvärdig vrid- eller vändbar skärm. Då kan man leva med att den externa sökaren är dyr extrautrustning. Vilket också är vårt största klagomål: priset. Med sökaren inkluderad kommer man farligt nära priset på en Sony a7r IV, som trots andra egenskaper är en mer användbar allroundkamera för de som inte bara satsar på videoproduktion.