TEST: Fujifilm XF 70-300mm f4-5.6 R LM OIS WR

En telezoom står högt på önskelistan för många fotografer som vill gå vidare från standardzoomen. För med en telezoom får man en räckvidd som standardobjektiv inte kommer i närheten av – och som mobiltelefoner bara kan bara drömma om.

Om vi ​​utgår från att en normal brännvidd är, säg, 50 mm för korrekt perspektivåtergivning utan förvrängning så är allt över det definierat som tele. Som jämförelse har de flesta mobiler en brännvidd som motsvarar 20, 24 eller 28 mm, vilket ger en extremt bred bildvinkel.

I andra änden täcker en telezoom från Canon, Nikon eller Sony vanligtvis ett område kring 70–200 mm, vilket drar motivet betydligt närmare fotografen. Men då pratar vi om fullformatkameror. Fujifilms kameror har som bekant bildsensorer i APS-C-format, som är något mindre och därmed ger en viss en beskäringsfaktor jämfört med fullformat.

Därför är Fujis ”70–200 mm-zoom” en 50–140 f2,8 (multiplicera med 1,5), som är strålande, men dyr. Nya, ännu mindre och lättare Fujinon XF 70-300/4,0-5,6 R LM OIS WR är inte lika ljusstark men sträcker sig över ett ännu större zoomområde. Och så är den mycket billigare.

Det 13,3 cm långa och bara 580 gram tunga 70–300-objektivet täcker ett område från 105 till 450 mm med optisk zoom och är ett billigt alternativ till Fujis massiva – och dyra – 100-400/4,5-5,6.

Med andra ord: en zoom som passar för sport-, landskap- och djurfoto och som samtidigt är så kompakt att den lätt slinker ner i semesterbagaget.

Bildstabilisering

Zoomen är väldigt väl korrigerad. Den är vädertätad och har inbyggd 5,5-stegs bildstabilisator, och dessutom faktiskt användbara ”makro”-egenskaper tack vare en närgräns på 83 cm.

Den låga vikten gör att den balanserar fint på Fujifilms lilla X-S10 och konstruktionen verkar pålitligt stabil, fast kanske inte riktigt på samma nivå som XF 50-140 eller 100-400. En knapp låser zoomringen till 70 mm så att inte optiken drar ut sig hela vägen till 300 mm när man bär kameran i axelremmen.

På sidan sitter en knapp för fokusbegränsning från fem meter till oändlighet, så att man undviker att autofokusen trevar i förgrunden när det faktiskt är örnen i bakgrunden man vill fotografera.

Autofokus

Vilket leder oss till autofokusegenskaperna. Som är häpnadsväckande bra. Man skulle kanske kunna tro att ett så här förhållandevis billigt objektiv med så mycket tele och måttlig ljusstyrka skulle fokusera trögt, men icke. Fokusmotorn jobbar snabbt och prickar fokus exakt och tyst, särskilt med stillastående motiv. Vid panorering av motiv som rör sig hastigt är det också viktigt att kameran hänger med, och på X-S10 behålls fokus enkelt på bilar, cyklister och inte minst fåglar i flykten. Fina allroundegenskaper för en telezoom.

Det finns heller någon fokusandning att tala om. Så zoomen passar även till video.

Skärpa

Ett annat område där det är lätt att hitta fel med zoomobjektiv är skärpan vid de olika brännvidderna. Många zoomobjektiv har en ”sweet spot”, ett område där skärpan är som bäst, men här är objektivet faktiskt skarpt från 70 till 300 mm. Även med full bländare, alltså f4 vid 70 mm och f5,6 i andra änden. Hörnskärpan avtar en aning när man öppnar bländaren med nio lameller, men inte värre än att det kan kallas för måttligt.

Vinjettering och kromatisk aberration

Det finns inte heller någon vinjettering eller förvrängning att tala om, vilket som sagt vittnar om välkorrigerad optik, som inte heller plågas av mycket kromatisk aberration. Det finns pyttelite magenta-stick om man har stängt av korrigeringen, men inte mer än att det enkelt kan tas bort under efterbehandlingen.

Zoomen är inte känslig för ströljus över huvud taget, och med motljusskyddet påmonterat är man också skyddad mot risken för ghosting. Med full öppning syns lite koma, vilket förvränger ljuspunkter som gatlyktor och stjärnor, men bara ute vid kanterna, och det finns så lite av det att det är försumbart.

Bokeh

Det är kanske inte så vanligt att prata om den eftertraktade bokeh-effekten i en telezoom, men vi gör det ändå. Här är bokeh-effekten mycket fin för en sådan extrem telezoom, med måttlig förvrängning, men med lite kraftfulla ringar i kanterna på områden ur fokus.

Fuji-zoomen kan också användas med Fujis telekonverters XF 1.4X TC och XF 2.0X TC, som ger upp till 900 mm brännvidd, fast med betydande förlust av ljusstyrka. Vi har inte testat dessa med 70–300-objektivet, så hur stor inverkan de har på bildkvaliteten låter vi vara osagt.

Slutsats

Det kompakta och framför allt överkomliga 70–300 mm-objektivet är ett självklart val för fotografer som funderar på en telezoom till en Fujifilm-kamera. Det är vädertätat och täcker ett brett användningsområde och är en utmärkt partner för naturfotografer som gillar att packa lätt. Men det är optiska prestanda som verkligen är något att skriva hem om. Det är nästan otroligt vad Fujis ingenjörer har lyckats åstadkomma för relativt lite pengar. Det finns lite småsaker att klaga på, men inget av betydelse. Till och med autofokusen är snabb och exakt, och lägg sedan till bildstabiliseringen som fungerar så fint även med video, så är Fuji-zoomen ett prisvärt klipp.