Recension: Young Royals, säsong 1

En av Netflix största serieframgångar är The Crown, som på ett nästan dokumentärliknande sätt beskriver det förvrängda livet i den brittiska kungafamiljen. I fyra påkostade säsonger har vi följt drottning Elizabeths liv och familjemedlemmarnas skandaler, triumfer och tragedier.

Nu släpper Netflix en ny serie med europeiska kungligheter i huvudrollen, den här gången är det det svenska kungahuset som står för dramatiken. Men Young Royals är inte alls en svensk version av The Crown.

https://youtu.be/lCip8Hjz_U4

Efter lite väl extravagant festande, med efterföljande oroväckande videor på sociala medier, bestämmer den svenska kungafamiljen att prins Wilhelm (Edvin Ryding) ska plockas ur den vanliga skolan och börja på en exklusiv privatskola.

Det bär iväg till Hillerska internatskolan för den något motvillige prinsen. Där gick hans storebror, kronprins Erik (Ivar Forsling), på sin tid och fick sin passande kungliga utbildning. Men Wilhelm är inte lika bekväm i kungliga sammanhang och vill inte leva ett liv i medias strålkastare och alltid tvingas agera korrekt och ordentligt. Egentligen drömmer han bara om ett normalt liv – eller som han själv uttrycker saken: ”Jag har inte bett om det här livet!”

Precis som i The Crown, som berättar om alla sorgliga öden för de som av en slump (olyckligtvis!) har fötts in i en offentlig roll som de inte alls vill ha, så befinner sig prins Wilhelm i samma situation som prins Charles. Men sedan upphör också, i princip, alla likheter. Det är inte den regala tvångströjan i sig som är Young Royals stora bekymmer, utan Wilhelms ”problematiska”/okonventionella kärleksliv.

När Wilhelm, plötsligt och oväntat, flyttas upp i tronföljden tvingas han fatta ett livsavgörande beslut: kärleken eller plikten mot fäderneslandet.

Tyvärr verkar det som om seriens skapare och manusförfattare (Lisa Ambjörn) redan i förväg har bestämt vilka karaktärstyper som ska finnas med och sedan skrivit handlingen runt dem. Den känns ofta konstruerad, konstlad och inte särskilt trovärdig. Young Royals tar inte precis några nya vägar och är sällan oförutsägbar – med det sagt så kommer det (tack och lov) ett par oväntade vändningar mot slutet.

Ryding (Gåsmamman) gör en mer än duglig roll som den osäkre, frustrerade prinsen, som tvingas leva under hovets strikta regler och efter ”folkets” förväntningar. Men han är frustrerande nog omgiven av för många ihåliga karaktärer. Vi retar oss framför allt på hans överdrivet sliskige/osmakliga kusin August (Malte Gårdinger), som vi i publiken på bara ett par sekunder genomskådar som ett ruttet äpple.

August är en helt klyschig karaktär som är med för att skapa drama och konflikt. Fruktansvärt lite trovärdig och lätt att genomskåda. Samma sak kan sägas om rikemansdottern Felicie (Nikita Uggla), med en synnerligen påfrestande mamma, som genast tar sikte på prinsen för att skaffa sig status och ställning.

Gammal är fortfarande äldst och Pernilla August (som drottningen) äger alla scener hon är med i. Vi önskar att vi hade fått se mer av relationen mellan Wilhelm och hans föräldrar – men här har skaparna av serien (Netflix-vänlig nog) valt att fokusera på ”high school-livet”.

För att vi ”vanligt folk” ska ha någon att relatera till har Ambjörn skrivit in Simon och Sara. Ett syskonpar med mångkulturell bakgrund från medelklassen, med en alkoholiserad far, som har kommit in på skolan på ett stipendium. Omar Rudberg gör en imponerande roll som den homosexuella pojken som känner sig helt utanför samhället men gärna vill vara en del av gänget.

Young Royals har ett överflöd av stereotypa karaktärer, ett handlingsförlopp som haltar och ett enerverande musikspår som inte alls matchar temat. Alldeles för ofta förvånas vi över karaktärernas märkliga och långsökta beteende.

Synd, för det vilar något bräckligt och ömt över berättelsen om de två unga, osäkra pojkarna som tyvärr (till stor del) förblir oförlöst. Ett allvarligt tema behandlas för lättvindigt och ytligt. 3 starka stjärnor.