Recension: Luca

Det finns få filmer vi ser fram emot mer än Pixar-filmerna från Disney-koncernen. Rent tekniskt har de en kvalitet som befinner sig på en helt annan nivå än alla andra i branschen, dessutom lyckas de (oftast) med den svåra kombinationen att underhålla både de yngsta och de äldsta i familjen.

Ända sedan den första helaftonsfilmen Toy Story 1995 har Pixar-studion bländat oss med överlägsen teknisk kvalitet i sitt datoranimerade konstverk, samtidigt som de har lyckats kombinera teknisk överlägsenhet med fina, engagerande och själfulla historier.

De har serverat oss mästerverk som Hitta Nemo, Ratatouille, WALL-E, Toy Story 3, Insidan ut och Coco. Allihop är filmer som har en förmåga att underhålla hela familjen och som har så många lager och en djupare handling att både de små och familjens lite äldre garde har stor glädje av dem.

Luca är en otroligt bildskön sommarfilm som utspelas i en pittoresk italiensk kuststad, Portorosso (uppenbart inspirerad av Cinque Terre), med lata, varma sommardagar, glass, pasta, skaldjur, bad och ett skönt italiensk musikspår. Men lika fängslande och kreativt nydanande som Pixars bästa filmer är den tyvärr inte.

Vi lär känna de två tonårspojkarna Luca (Jacob Tremblay) och Alberto (Jack D. Grazer), som under sommaren går från oskyldiga barn till unga vuxna. Till synes normala, bekymmerslösa pojkar som vill få ut det mesta av sommarlovet – men under ytan bär de på en hemlighet: båda är havsmonster (som förvandlas till ”normala” pojkar så fort de lämnar vattnet). Vilket naturligtvis leder till många komiska stunder.

Alberto har redan levt ett lyckligt liv på land under lång tid, men umgås aldrig med människorna, medan Luca är rädd för att leva på land efter eftersom hans oroliga föräldrar har skrämt honom med skräckpropaganda.

Efter att Alberto lockat honom upp på land, med konsekvensen att Lucas föräldrar blir som galna och vill skicka honom ner till djupet till sin (milt sagt) suspekta och socialt avtrubbade farbror Ugo för att komma på bättre tankar. Luca bestämmer sig för att rymma för gott och drömmer om att fly med Alberto och köra iväg på en nypolerad Vespa.

I den sömniga fiskebyn Portorosso blir det uppenbart att varken Alberto eller Luca behärskar människornas normer och regler eller sätt att prata. De stöter på stadens självutnämnda clown, Ercole Visconti, och får då en idé om hur de ska förverkliga sin dröm. Genom att vinna stadens årliga triathlon kan de köpa ett Vespa-ras och lämna staden.

De slår sig ihop med den handlingskraftiga Giulia, som också är lite av en outsider i samhället och absolut inte stadens mest populära. Treklövern sätter till alla klutar och med hjälp av sin starka pappas coachning ska de att vinna och lämna staden:

Oh, baby, this town rips the bones from your back It’s a death trap, it’s a suicide rap, we gotta get out while we’re young, ’cause tramps like us, Baby, we were born to run

Luca är en klassisk uppväxthistoria, en berättelse om hur man bryter sig loss från föräldrar och står på egna ben, på samma gång är den minst lika mycket en berättelse om fördomar och om hur de som är ”annorlunda” uppfattas och behandlas av majoriteten i ett samhälle. Men utan att filmen känns oäkta eller konstlat insisterande.

Tyvärr är det mesta av rollgalleriet lite för ytligt och arketypiskt stereotypt. Ercole är en enda stor klyschig omogen, mobbande buse, medan Giulia är en lika klassisk outsider utan vänner. Av sådana karaktärer blir det friktion och en hel del komik, men historien som sådan blir försvagad. Dessutom känns Luca väldigt förutsägbar och tar få risker och oväntade vändningar.

Filmens styrka är förhållandet mellan Luca och hans nya vän Alberto. Utvecklingen av deras varma vänskap, med trovärdiga problem, konflikter och meningsskiljaktigheter om hur de ska göra i framtiden, är något man känner igen sig i och är lysande berättad.

Luca är inte alls i samma liga som Soul och Coco, den är mycket mer ”ordinär” och lättsam underhållning. Men kanske det här är precis vad vi behöver nu, en helt bekymmerslös liten sommarflört som får bort tankarna från pandemin, lockdown, vaccinproblem och sprängd sjukhuskapacitet?

En sak är säker: Luca kommer att få dig på gott humör och ge dig den rätta sommarstämningen – och den kommer att få dig att drömma om att resa till Italien (när gränserna öppnas igen). 4 stjärnor.

Som ännu ett filmoffer för pandemin, där filmbolagen har ställt in eller skjutit upp sina biopremiärer, kan du inte se Luca på bio. Alltså måste du teckna ett abonnemang på strömningstjänsten Disney+ för att se filmen – den ingår dock i det vanliga månadspriset och kostar inte extra, som Black Widow och Cruella. Luca kan strömmas från 18 juni.