Recension: Ragnarok, säsong 2

Det har gått drygt ett år sedan Netflix lanserade sin första norska originalserie (om vi inte räknar med Lilyhammer, som strömningsjätten samproducerade med norska NRK): Ragnarok. Fast egentligen var (och är) både produktionsbolaget och seriens skapare danska!

 

Det är danska Adam Price (kanske mest känd för sina TV-matprogram, med sin bror som partner, i Spise med Price) som är seriens skapare och manusförfattare.

I andra säsongen är premissen densamma som ursprungshistorien vi fick se i den första säsongen, med missanpassade ungdomar som växer upp i den lilla norska industristaden Edda, där den excentriska familjen Jutul styr både samhälle och utveckling med sitt jätteföretag Jutul Industries AS. Ett företag som spottar ur sig gift och förorenar dricksvattnet – och med en ägarfamilj som inte heller drar sig för att döda för att skydda sig själva och vad som är deras.

Den ursprungliga knorren i denna ungdomsserie är att alltihop är ”kryddat” med nordisk mytologi – om än i en modern förpackning.

HBO-serien Beforeigners gjorde absurd komedi av vikingar som hamnade i vår tid, medan Netflix har placerat våra gamla nordiska gudar i dagens Norge, flankerade av aktuella frågor som miljökriser, överkonsumtion och tidlösa tonårs-/uppväxtproblem.

Skurkarna (Jutul-familjen) är jättar, och hjältarna (ungdomarna) är nordiska gudar som Tor, Freja och Loke.

I den första säsongen blev den lite nördiga, klena tonårspojken, med lätt social fobi och lässvårigheter, Magne (David Stakston), sakta men säkert medveten om att han var en reinkarnation av självaste åskguden Tor. På egen hand var han tvungen att ta upp kampen mot jättarna som förgiftade vattnet och luften – och hans medhjälpare. Som inte heller trodde på honom och hans växande superkrafter. Det blev inte enklare av att skolans rektor var fru Jutul, Ran (en underbar ökänd Synnøve Macody Lund), som fick honom utslängd.

Den andra säsongen tar striden ett steg längre, där Magne/Tor omfamnar sina nya styrkor och sin stora uppgift, och hans sökande efter allierade och likasinnade – på samma gång som familjen Jutul gör allt de kan för att upprätthålla status quo och har svårt att hålla ihop familjen.

Tyvärr lider andra säsongen av precis samma svagheter som den första, ett något haltande narrativ, töntig dialog emellanåt och ojämna skådespelare. Lyckligtvis uppvägs detta (delvis) av charmiga karaktärer, en djärv handling och en lyckad och fascinerande blandning mellan modernt tonårsdrama och urgammal asatro.

Ragnarok är lekfull och lätt underhållning – som uppenbarligen vänder sig till en ungdomlig publik och inte heller ska tolkas som någonting mer än så. Karaktärerna och berättelsen ska vara överdriven och smått ironisk. Trots detta hade vi gärna velat ha en vassare dialog av Price, plus en lite mer elegant och subtil dramaturgi.

Till andra säsongen har specialeffekterna fått ett efterlängtat lyft och vi stortrivs när skådespelarlegenden Bjørn Sundquist gradvis får en mer framträdande roll. Det är Sundquist, Jonas Strand Gravli (22 July) och en underbart karikerad Gísli Örn Garðarsson (som familjeöverhuvudet, den Wall Street-aktiga Vidar Jutul) som utgör ryggraden i Ragnarok. Muntert kompletterade av en stabil Henriette ”Pørni” Steenstrup som en arketypisk ensamstående mamma.

Serien är så opretentiös, lekfull och full av ironi att den kommer undan med det pompösa och bombastiska uttrycket.

Karaktärsutvecklingen och samspelet mellan Gravli och Garðarsson gör Ragnarok till ännu en intressant Netflix-serie som vi vill följa, men även den här gången får vi en väl underlig dialog och alltför varierande skådespeleri. 4 svaga stjärnor för Tor & Co.

Recensionen bygger på de första tre avsnitten (av sammanlagt sex). Hela säsong 2 släpps på Netflix den 27:e maj.