Recension: Jupiter’s Legacy, säsong 1

Ingen genre har dominerat de internationella biolistorna det senaste årtiondet som superhjältefilmerna. De har blivit ryggraden för både biokedjorna och de stora internationella filmbolagen.

Netflix ”egna” superhjältar

Publiken får uppenbarligen inte nog av dem och älskar att titta på uppföljare med kända och älskade hjältar/skurkar – och det har vi verkligen blivit matade med från Hollywood. Fast när man tittar på intäkterna så är det inte konstigt alls, Avengers: Endgame spelade in vansinniga 24 miljarder kronor.

Netflix har tidigare producerat Marvel-serier som Luke Cage, Jessica Jones och Daredevil. Men detta samarbete upphörde när Disney hostade upp 32 miljarder och köpte hela Marvel Studios. Nu har Netlix skaffat sig sin egen franchise: Mark Millars Jupiter’s Legacy.

https://youtu.be/TY3IAqm-gpE

 

Klassiska superhjältar

De tecknade serierna är skrivna av Millar och ritade av Frank Quitely. Vi möter vi ett gäng do-gooders från USA som försöker komma på fötter igen efter Den stora depressionen. De kallar sig för The Union och strävar efter att hjälpa den genomsnittliga amerikanen, förhindra brott och följa sin hedervärda kristendomsinspirerade kodex – en kodex som bland annat säger att man aldrig får döda.

Utgångspunkten för familjen är att deras far blev kolossalt rik på stål under mellankrigstiden. Huvudpersonerna är Sheldon ”The Utopian” Sampson (Josh Duhamel) och hans fru Grace ”Lady Liberty” Sampson (Leslie Bibb), brodern Walter ”Brainwave” Sampson (Ben Daniels), dottern Chloe Sampson (Elena Kampouris), sonen Brandon ”Paragon” Sampson (Andrew Horton) samt den teatraliske, avknoppade George ”Skyfox” Hutchence (Matt Lanter) och hans son Hutch (Ian Quinlan).

Vi hoppar fram och tillbaka i tiden mellan The Unions första decennium som superhjältar (1930-talet) och nutid. I nutid fokuserar handlingen på det minst sagt oroliga förhållandet mellan vuxna superhjältar och deras ”ostyriga” barn. Ringer det några klockor från The Incredibles?

Lekfull, tuff eller pompös?

Marvels universum är de lekfulla superhjältarna. Där är Deadpool är ett strålande exempel på välfungerande metahumor, och de senaste Marvel-filmerna gnistrar till med lössluppen självironi och sarkasm, elegant exemplifierat av Thor: Ragnarok. DC-universumet har mörkare, tuffare, hårdare och mer kompromisslösa superhjältar.

Men Jupiter’s Legacy sitter fast med självförhärligande, förstenade superhjältar som tiden har hunnit ikapp. Och klichéerna radar upp sig. Utopian har (på ren svenska) daddy issues och kommer så småningom till insikten (genom att prata med sin kriminella ”psykolog”) att han vill vara en godhjärtad superhjälte och en ofelbar ledstjärna för att rätta till och kompensera för sin fars alla fel.

Pappa-problemen går uppenbarligen i arv, för hans son Paragon tuktas och trycks ner, men ser ändå upp till sig pompösa idiotpappa med bedjande rådjursögon. Dottern Chloe har åtminstone tillräckligt med mod att bryta sig loss från galenskapen. Hon gör upp med sig självupptagna far och livnär sig som lättklädd modell – medan hon dränker familjens sorger med sprit och droger. Farbrodern tvingas agera dyster diplomat, medan modern (som varje god hemmafru på 50-talet förväntas göra) bara håller med.

Konceptet ska vara ett slags hyllning till superhjältarnas guldålder (1950-talet), när de var smånaiva samhällspelare som verkligen ville hjälpa folket och världen fortfarande levde i en bubbla av harmoni och ”okunnighet”.

Tyvärr lyckas serien inte koppla det förflutna till nuet och känns fullständigt irrelevant/föråldrad 2021 – och den är inte heller underhållande på ett nostalgiskt plan.

För billig produktion

Martin Scorsese och hans team med specialeffekt-magiker visade i The Irishman hur imponerande det går att få en karaktär att se både yngre och/eller äldre ut. Skaparna av Jupiter’s Legacy har naturligtvis inte haft samma rymliga budget (2 miljarder), men vad de har åstadkommit håller helt enkelt inte.

Karaktärerna är sminkade gamla på ett sätt som verkligen inte är trovärdigt! På äldre dagar ser Utopian ut som om han går omkring med ett skabbigt lösskägg från ett billigt jultomtepaket, och alla karaktärer ser bara äldre ut i ansiktet; varken hals eller händer, för att inte tala om kroppsrörelser, matchar de halvsminkade ansiktena.

Redan i det första avsnittet hamnar karnevalgänget i en hård kamp mot den tillsynes oslagbara Blackstar, ett troll som ser ut som om han hämtats från en 1980-talsversion av The Lord of the Rings. Specialeffekterna är långt under par, i synnerhet stridsscenerna faller igenom och påminner mer om ett lite äldre datorspel med föråldrad grafik.

Det underlättar inte heller för slutresultatet att skådespelaren inte levererar varorna. Speciellt Josh Duhamel har svårt att övertyga som Utopian med sitt uppenbara överspel. Lite som en stel pinne som ska dansa balett.

Lånade kläder och löjlig handling

Millar har skapat ett smått kaotiskt superhjälteuniversum, där han har plockat element från olika epoker och lånat/stulit (beroende på vad du tycker passar bäst) skamlöst från alla andra superhjältefilmer/-serier/-universum.

Vi är inte säkra på om vi tittar på en lite ”cool” ungdomsserie (med uppväxtproblem som tema), blandat med metahumor och nostalgisk retroaktion, eller moderna superhjältar som försöker anpassa sig till en ny tid med en politisk, amerikansk vardag där politiker och människor inte längre kan mötas halvvägs.

Jupiter’s Legacy är lite kitschig, lite barnslig, lite retro-såpaaktig, lite The Incredibles samt en dos Harry Potter– och Percy Jackson-magi, kryddad med obehaglig kristen konservatism à la Den gyllene kompassen – och voilà: slutresultatet har blivit väldigt, väldigt cheesy. Ett inte alls särskilt välsmakande hopkok.

Intressant nog som en pompös parodi på superhjältar, när det är precis det den inte försöker vara. 2 enerverande stjärnor.

Recensionen bygger på de första 5 (av 8) avsnitten. Hela säsong 1 finns på Netflix från och med 7 maj.

PS! Om superhjältar är ”din grej” så rekommenderar vi hellre att du tittar på någon av de  lysande filmerna och serierna i den här artikeln: