Recension: Welcome to Utmark, säsong 1

Regissör Dagur Kári och manusförfattaren Kim F. Aakeson har skapat den härligaste, konstigaste, charmigaste, roligaste, mest rörande och definitivt bästa lokalproducerade HBO Nordic-serien hittills: Welcome to Utmark

https://youtu.be/fN_lNf_Mrlg

Mer lokalt innehåll

Ett allt viktigare fokusområde för strömningstjänsterna är lokalt producerat innehåll – på det här området har Netflix länge visat vägen, men HBO börjar verkligen få schwung på saker och ting med serier som Gösta och Björnstad samt norska Beforeigners och nu alltså fullträffen Welcome to Utmark.
Huvudkonkurrenten Netflix har levererat stabila nordiska serier som Störst av allt, Kärlek & Anarki, Ragnarök och Equinox. Vi applåderar de internationella strömningsjättarnas satsning på lokalt innehåll, med lokala berättelser och välkända, bra skådespelare.

Och Welcome to Utmark är i allra högsta grad en lokal historia – men borde ändå slå väl an hos en större, internationell publik.

Udda människor i en udda miljö

Den välrenommerade isländska regissören Kári ligger bakom filmer som Nói albinói, Dark Horse (Voksne mennesker) och The Good Heart (Paul Dano). Och i Utmark har han fulländat sin säregna stil.

Halvvägs in i det första avsnittet av den nya HBO-serien känner vi oss lite osäkra. Är det här en fullständigt överdriven, karikerad parodi på norska bybor, eller något genuint och äkta? Efter avsnitt 2 är vi helt frälsta!

Vi besöker en liten bygd långt uppe den norra, norska vildmarken där folk livnär sig på renhållning, får, spritsmuggling och hallickverksamhet.

Eller som Siri (Marie Blokhus) så passande beskriver samhället:

”Du vet hur det är här uppe, alltså, man inte vara vänster, kan inte vara muslim – och kan åtminstone inte vara … lesbisk.”

Huvudkonflikten är mellan den rejäle och godmodige men alkoholiserade fårbonden Finn (Tobias Santelmann, Exit) och renskötaren Samzi Bilzi (Stig Henrik Hoff). Bilzis hund har under flera år tagit för sig av Finns får, applåderad av sin ägare. Det underlättar inte heller för grannsämjan att Bilzi under en lång tid regelbundet har ”vänslats” med Finns fru, vackra Siri.

Det kalla kriget eskalerar till hett när Siri flyttar ihop med Bilzi, med sin dotter Marin i släptåg, och stackars Finn kastar sig över vodkaflaskorna hårdare än någonsin. Och det blir inte bättre av att den fullständigt korrupta polisen Willman (Nils Johnson) är mutad av Bilzi och vägrar undersöka de dödade fåren.

Äkta kärlek

Danska Kim F. Aakeson har skrivit ett förträffligt manus, som balanserar hårfint mellan ironi, överdrift och äkta, mellanmänskliga relationer och personlig tragedi. Att han har en speciell insikt i och förståelse för den norska folksjälen har han redan bevisat med Petter Moland-filmerna En ganska snäll man och Kraftidioten.

De udda, lite patetiska karaktären är så genuina och skrivna med så mycket kärlek att vi krälar i stoftet.

Ett av seriens varmaste ögonblick är när pensionären Stein (Gard B. Eidsvoll) ber en av de albanska prostituerade som han är hallick för att klä på sig hans avlidna hustrus kläder och ”spela” henne under en dag – så stor, och svår, är hans saknad.

Känslan för detaljer och mänskliga svagheter, begär och drifter är ständigt närvarande. Bara att se den uppgivna, helt resignerade ryckningen i Frank Kjosås kropp, när han, med gagball och full latexdräkt, får en utskällning av Stein om hur meningslöst hans liv är, är på egen hand värd månadskostnaden för HBO.

Förvecklingar av coenska dimensioner

Alla karaktärer kämpar med sig själva och mer eller mindre med inre demoner och konflikter – och sådant blir det mycket bra humor av. Eftersom de, gång på gång, fattar helt fel beslut.

De gör sitt bästa, med tilltygad karaktär/stolthet och resurser, för ta sig genom vardagen. Ledsen och (ofta) becksvart humor, men samtidigt charnerande roligt, lite som klassens stackars tjockis som bara drömmer om att bli sedd av det motsatta könet.

Deras brister och ”imponerande” förmåga att göra en redan svår situation ännu svårare lockar fram minnen från bröderna Coens bästa verk, framför allt Fargo (1996). Här finns många bra avsikter och mycket god vilja, men det mesta går lik förbannat åt helvete. Som när människor försvinner spårlöst i den mytomspunna myren, eller polisen som hamnar i bottenlös skuld.

Staden har till och med sin egen ”Log Lady”, i form av den ryggradslöse polisens svägerska, Dagrunn (Ingunn Øyen). Det galna karaktärsgalleriet toppas av Bilzis mormor från helvetet, som verkligen inte vill se sin samiska son ”blanda blod med en oäkta kvinna”.

Imponerande skådespel

Bilzi är en alfahanne, uppenbar manschauvinist och narcissist. Utåt lever han som renskötare men livnär sig främst på att sälja smuggelsprit. Det finns något uppfriskande politiskt inkorrekt med den här ur-mannen som sätter kvinnor på plats, tuktar sin granne och halvbror, samtidigt som han (i sina egna ögon) lever i fullständig harmoni med naturen. Hela hans liv och självkänsla är kopplat till hans samiska ursprung.

Stig Henrik Hoff är som skapt för rollen, när han med stolthet och stoisk lugn spottar ur sig svordomar och hävdar sin rätt. Ge karln en Emmy-statyett.

Hans raka motsats är den ”kastrerade” fårbonden Finn, som sänker blicken mot marken när någon pratar med honom och flyr in i spritens barmhärtiga/oproblematiska omfamning när svårigheterna tornar upp sig.

Sättet som Santelmann spelar sin roll på, som väl ligger så långt bort man kan komma från hans karaktär i succéserien Exit, är ett rent gåshudsnöje att beskåda. Här är han osäker, smutsig, obekväm och svag, och Santelmann gör karaktären fullständigt trovärdig och helt mänsklig.

Eidsvoll är alltid ett säkert kort och Blokhus glänser i sin tolkning av den komplexa kvinnan som känner att hon har fastnat i en berättelse som hon varken har kontroll över eller kan komma ur.

Det måste sägas att de begåvade skådespelarna får utmärkt hjälp av ett fantastiskt manus som leker med ord, uttryck och (främst) manliga floskler och mänskliga lyten. Vi tar av oss hatten för Bilzis pep-talk (efter att ha lockat med sig Siri) med en desperat Marin:

”När det mjuka möter det hårda måste det mjuka anpassa sig. Allt i naturen har hittat sin plats. Så är det med din mor och mig också. Vi har precis börjat hitta våra platser. Vi får reda på vad som är hårt och vad som är mjukt. Och då, då blir det frid i huset.”

Fördomarna tillåts florera fritt, mot dumma finländska spritsmugglare, envisa/rasistiska samer, homosexuella, skrattretande poliser, dementa, naiva kristna, arroganta/okunniga sydlänningar och bönder som föredrar horor – för det är så ”mycket mer oproblematiskt”. Ingenting är heligt – och gudskelov för det!

Welcome to Utmark: En klassiker

Fotot (Andreas Johannessen, Kielergata) är förförisk, mjukt och nära, samma sak gäller ljussättningen och den enastående känslan av detaljer i rekvisitan. Det är som att förflyttas tillbaka till 1960-talet, till en plats där tiden bokstavligen har stått still, både för samhällets och människornas utveckling.

När det gäller produktionen har serien dock ett par brister. Vi vet inte om det beror på corona-restriktioner under inspelningen, men det är uppenbart (åtminstone för en norrman) att inspelningen (som ska föreställa Finnmarken) har ägt rum på väldigt olika platser, några av dem långt från den karga, nordnorska naturen.

Welcome to Utmark marknadsförs säkert som en komediserie, men det stämmer inte, den är i mycket större utsträckning ett rent drama. Du kommer garanterat att bli förtjust i alla de excentriska karaktärerna, den härliga och intelligenta dialogen och den befriande originella, ofta absurda humorn.

Vi kan redan i april konstatera att HBO har gett oss en av årets bästa serier. 6 stjärnor till Utmark. En klassiker!

Recensionen bygger på hela serien, som har premiär på HBO Nordic den 18:e april.