Det första vi lägger märke till är att Olympus-inspelaren har en analog ratt för inställning av inspelningsnivå på höger sida. Reglaget ger ett bra motstånd och glappar inte, så man har alltid en perfekt kontroll över ljudnivån. Det gäller nämligen att ha en så hög ljudnivå som möjligt, utan att gå över gränsen så att ljudet blir förvrängt. För att förhindra förvrängning kan man aktivera en nivåbegränsning som gör att inspelningen i stället blir hårt komprimerad om ljudet blir för högt. Men det bästa är naturligtvis att se till att detta inte behövs.

LS-10 ligger väldigt fint i handen och väger ganska så mycket, vilket är förtroendeingivande för byggkvaliteten. De två stereomikrofonerna, som är tillräckligt stora för att även ljudkvaliteten ska verka förtroendeingivande, är vinklade 90 grader för att ge ett optimalt stereoperspektiv.

I likhet med Yamaha Pocketrak 2G är Olympus LS-10 ganska så godkänd att använda som avspelare. Bortsett från den höga vikten är den faktiskt bättre eftersom man kan dela in musiken i kataloger – och därmed i spellistor. Den stöder MP3, WMA och WAV. Det gör den även på inspelning, i upp till 96 kHz/24-bitars HD-upplösning. Internminnet är 2 GB stort, vilket räcker till 55 minuters inspelning i HD-kvalitet eller 3 timmar och 10 minuter i vanlig CD-kvalitet. Men LS-10 har dessutom minneskortläsare som stöder upp till 8 GB extra.

De två AA-batterierna tillåter 20 timmars kontinuerlig inspelning. Behöver man mer tid (!) finns en ingång för extern strömförsörjning (ingår ej).

För redigering av inspelningarna ingår programmet Cubase LE 4, som kan mixa ihop sammanlagt 48 spår. Användargränssnittet är ganska så bra men programmet har vissa begränsningar när det gäller hur många spår man kan spela in på en gång, överföring av MP3-filer, att kopiera spår direkt från CD, etc. Mot ett pristillägg kan dock programmet uppgraderas till fullversionen Cubase Studio 4.

Användning
Medan Zoom H2:s inspelningar har en lysande upplösning i mellanregistret men låter lite tillbakadragna och snällt, är Olympus-inspelningarna markant mer sprudlande. Trumslag fångas på ett mer aggressivt sätt och instrumenten markeras bättre i ljudbilden. LS-10 fångar ljud mer direkt, utan att ta med för mycket av omgivningarna. Detta är en fördel när man spelar in instrument, men är inte nödvändigtvis lika bra om man ska ut i naturen och föreviga atmosfären. Inte för att LS-10 inte är bra på detta också, men den är inte lika bra som Zoom-inspelaren.

När musik spelas in från en stereo och LS-10 sitter i öronhöjd på lyssningsplatsen i vårt testrum, briljerar den med sitt friska ljud. Singer/songwriter Maria Solheims röst kommer fram bättre i musiken och stereoperspektivet är bättre separerat än med Zoom H2. Dynamiken är exceptionellt bra. Basen har en tendens att vara lite tunn, i synnerhet om man jämför med Yamaha Pocketrak 2G, men denna har å andra sidan en bas som inte låter helt naturlig. LS-10 har mycket bättre balans i basen. Ändå fångar den inte upp den allra djupaste basen, det märks när man ska justera EQ:n efteråt i Cubase. Det finns ingen information allra längst ned. Men när det är sagt bör det påpekas att basen går tillräckligt djupt för de flesta och att musiken låter mäkta imponerande och välbalanserad. Lyssna bara på attacken från ett piano. Tangenternas anslag är tydligare än med både Zoom och Yamaha.

Olympus har inte samma upplösning i övertonerna som Zoom, men däremot är rytmiken betydligt bättre.

Ska du spela in musik där trumrytmer är ett måste, är Olympus avgjort bäst i klassen. Hiphop är till exempel mycket mer levande och roligt att lyssna på om den spelats in med en LS-10.

Också i detta test: