I och med G-Clef-serien har Pioneer tagit hifi-jobbet på allvar genom att låta Air Studios välrenommerade ljudtekniker ta hand om den sista fintrimningen av apparaterna, allt för att få dem att låta så bra som möjligt i förhållande till komponenterna som används. Ur den synvinkeln är A-A6MK2 inget undantag.
Korta signalvägar och dubbel, symmetrisk mono-konstruktion är viktiga ledord för ett klart och dynamiskt ljud, och alla kontakter är förgyllda på baksidan. Denna läckra 60-wattare matchar övriga serien utseendemässigt, och den speciella, kurviga fronten passar inte vilken elektronik som helst.
 
Ljudkvalitet
Pioneers klangkaraktär är lite mörkare än Marantz. Detta beror på att Marantz har lite extra energi längst upp i frekvensregistret, som ger en luftigare prägel.
Kraftmässigt motsvarar A-A6MK2 Marantz-förstärkaren. Pioneer är aningen mer markerad i röstregistret, vilket innebär att röster framträder fint, utan att bli framfusiga. Kvinnliga röster är inte lika luftiga som hos Marantz eftersom Pioneer inte har lika mycket energi i övertonerna. Vi misstänker dock att Pioneer är mer neutral och ”korrekt”, även om den hade kunnat vara ännu mer upplöst längst upp.
Pioneers förstärkare är stram i basen, medan Marantz och Denons har en lite fetare respons. Men A-A6MK2 har inte våldsamt mycket kraft. Den är mer raffinerad än Cambridge A650, men börjar förvränga på lägre volym.
Detta märks speciellt med musik som har bra tryck. The Prodigy, Nine Inch Nails, Marilyn Manson och Eminem har det gemensamt att rytmerna sparkar bra ifrån sig. Sådan musik är dock inte vad man primärt köper Pioneer-förstärkaren för. Den låter lite tunt och har lite för lite kraft för att det ska bli riktigt roligt. Vi rekommenderar A-A6MK2 tillsammans med ett par stativhögtalare eller kompakta golvhögtalare.

Också i detta test: