Panasonics anläggning är allsidigast när det gäller anslutningar, den har både inbyggd iPod-docka på fronten, USB-ingång och SD-kortläsare som stöder musikfiler av typen MP3 och WMA samt videoformaten MPEG4, DivX och AVCHD. JPEG-filer kan också visas.
Anläggningen har automatisk högtalarkalibrering och det ingår mätmikrofon. Dessvärre är sladden lite väl kort (3 meter) så det kan hända att du antingen måste dra ut huvudenheten på golvet eller förlänga kabeln med en minijack-kabel. Menysystemet pratar dessutom svenska och instruktionsboken likaså.
 
Ljudkvalitet
Vad som främst slår oss är att dialogen på film låter mindre burkig med Panasonic än med Sony och Samsung. Det finns en fin sammanhållning mellan bakkanalerna och fronthögtalarna, vilket skapar ett omslutande ljud. Det finns gott om liv här, SC-BT200 kan spela riktigt högt och gör därför inte skam på en stor TV. Subbasen är kedjans svagaste länk. Den är inte tillräckligt kontrollerad och fladdrar lite trögt. Det fungerar fint på film men till musik behövs något stramare. En kontrabas är tämligen överdimensionerad och låter en smula platt. Rent tonalt är den också ojämn; vissa toner förstärks, andra inte. Piano låter behagligt. Snärten kommer fram fint men kanske inte lika klart som med Samsung eller Sony. Men Panasonic kan spela högre än övriga innan pianot börjar skorra. Sammantaget låter det dock inte lika organiskt och levande.

Också i detta test: