: April Music Stello Ai500

På utsidan är Ai500 ingen speciellt stor förstärkare. Den är bara 8,6 cm hög och de rundade sidorna stjäl en del plats för innanmätet. Ändå väger den hela 16 kilo, på grund av mycket tjock aluminium och en häftig ringkärnetransformator på hela 800 VA. Och tack vare en kondensatorbank på imponerande 90 000 mikrofarad lär den klara av att ladda upp sig snabbt mellan varje energikrävande krumsprång i musiken. Vilket i praktiken innebär att förstärkaren bevarar den dynamiska kontrollen även om den pressas mot sin maximala kraftleverans 2 x 150 watt i 8 ohm (2 x 300 i 4 ohm).
 
USB-omvandling
USB-omvandling har blivit ett nytt intresseområde för tillverkare av förstärkare. Eftersom April Musics expertis är störst i just den digitala domänen är det naturligt att Stello Ai500 också har denna funktion. Det handlar om att koppla förbi ljudkortet i PC:n eller Macen och låta förstärkarens inbyggda D/A-omvandlare ta hand om musiksignalen genom att koppla ihop de båda med en USB-kabel. På så sätt kan man njuta av äkta hifi-ljud från datorn – makalöst mycket bättre än när man kopplar med en minijack-kabel.
USB-omvandlaren är av samma typ som sitter i MusicStreamer+ från High Resolution Technologies (testad i nr 12, 2009). Denna har hyllats över hela världen som en exceptionellt bra USB-omvandlare för en billig peng (2 900 kr). Detta är en D/A-omvandlare som slår undan benen på exempelvis Stellos egen DA100 SE som kostar 9 000 kronor. Här på redaktionen är vi väldigt förtjusta i ljudkvaliteten från MusicStreamer+ även om den får se sig besegrad av dyrare modeller som Hegel HD10 (10 000 kr).

Optisk och koaxial ingång
Stello-förstärkaren tar digitalkonvertering ett steg längre än USB och har både optisk och koaxial ingång. Med hjälp av dem kan du koppla in både kabel-TV-mottagaren och CD- eller BD-spelaren digitalt och få ett bättre ljud än om du använt analoga signalkablar (under förutsättning att digitalomvandlingen i förstärkaren är bättre än den som finns inbyggd i spelaren).
De som har en iPod eller en iPhone kan dessutom glädja sig åt att Ai500 plockar ut musiken digitalt och okomprimerat ur dessa och sedan använder den egna omvandlaren för att ge ett MYCKET bättre ljud.
 
Ljudkvalitet
Hegel CDP4A Mk2 med inbyggd BASE-dämpning är en oerhört bra utgångspunkt för optimalt ljud. Inkopplad till favoritomvandlaren Hegel HD10 lyfts ljudet ännu ett ordentligt snäpp, särskilt vad gäller tyngd i basen och upplösning i övertonerna. Denna kopplas sedan balanserat med XLR-kablar (Kimber Hero) till Stello-förstärkaren som sedan driver B&W CM9, en av de bästa högtalarna som finns därute för drygt 20 000 kronor.
CD-skivan Mozart/Grieg Vol 1 av Dena Piano Duo, utgiven på skivbolaget 2L, har två flyglar som spelar mot varandra i en lekfull symbios. Första satsen, Sonat i C-dur, K545:Allegro, är en fantastisk inledning till ett vackert stycke. Flyglarna har inte samma attack på den här inspelningen som på Mozart/Grieg Vol 2, men å andra sidan har de fin kropp och komplexa klangstrukturer samt en stor klang från rummet.
Ai500 håller mycket fin kontroll på högtalarna och målar upp en ljudbild med enormt fin dynamik. Samspelet mellan flyglarna är lekfullt och har många lagers återgivning av klangfärgerna. Längst ned i registret är tonerna bestämda, utan att vara överdimensionerade. Övertonerna är silkeslena och ljudbildens bakgrund är så mörk att man nästan kan höra tystnaden.
 
Trip-hop
Med rytmisk och energisk trip-hop från Massive Attacks album ”Mezzanine” briljerar förstärkaren med en betydligt bättre dynamik och stramhet än vi hade vågat hoppas på. Det minimalistiska, nästan sterila utseendet kan ge förutfattade meningar och få någon att tro att ljudet måste vara tunt och analytiskt. Tvärtom finns här en ordentlig tyngd, och själva klangkaraktären är behagligt varm och öppen. Och basresponsen är imponerande rapp. Trummornas rytm smäller till hårt, samtidigt som basgitarren ruvar bestämt i botten. Jämfört med Hegel H200 för 25 000 kronor får Stello-förstärkaren fram undertonerna från varje instrument på ett tydligare sätt. Det understryks ännu mer av låten ”The Fragile” från Nine Inch Nails album med samma namn. Basgitarrens nästan gränslösa fundament markeras bättre av Stello. 
Kvinnoröster är också något som Ai500 är bra på. Singer/songwriter Sophie Zelmanis röst är mjuk samtidigt som den är luftig och välnyanserad. Den markeras ytterst väl i ljudbilden och har en nerv som vi sällan får höra.
Förstärkaren kan spela högt också. Mycket högre än det smala utseendet ger en antydan om. Om du gillar att spela ”festhögt” behöver du inte vara ängslig. Ai500 är dock inte lika kraftfull som ovan nämnda Hegel H200, som drar ifrån när vi lägger i överväxeln. Stello går i kompression tidigare och presenterar då en tättpackad ljudbild och lite illa skorrande cymbaler.
 
Stello mot Chapter
Det vi saknar kommer fram när vi växlar till Chapter Précis 250S, en förstärkare för dubbla priset (79 000 kr). Précisen lyfter ännu ett lager dimma från musiken och presenterar en bottenlös ljudbild med enorm tyngd, där cymbaler känns som änglastoft och alla sångröster är spöklikt transparenta. Chapter-förstärkaren befinner sig i en annan klass. Men jämfört med Hegel H200 klarar Stello av prövningen med glans. Ai500 låter ännu mer raffinerat och har tyngre bas, den är bara inte lika kraftfull när man spelar högt.
 
Digitalingångarna
USB-porten på baksidan känns lätt igen av datorn. Musiken strömmar ut och när vi lyssnar på okomprimerade WAV-filer är kontrasten kopiöst stor mot vilket annat ljudkort som helst. Stello låter lysande även här. Det är en bit kvar till Hegel-omvandlaren HD10, det märks särskilt i basregistret som blir tunnare när Stello står för omvandlingen. HD10 har mer tyngd längst ned men låter också större och luftigare i basregistret. Dessutom har inte ljudbilden samma djup när musiken avkodas av Stellos USB-ingång.
Vi upplever också skillnader när vi kopplar in CD-spelaren digitalt till den koaxiala ingången, ljudkvaliteten är väsentligt mycket bättre då än med en dator inkopplad till USB-ingången.
Ljudnivån är lite lägre från Hegel-omvandlaren än när Stellos digitalingång används, så signalen måste förstärkas mer med volymratten. En speciell detalj är att varje ingång har en separat volymkontroll, så när nivån sänks i en ingång ligger den föregående kvar på samma nivå som när den användes senast. Märkligt, och kräver viss tillvänjning. Men det gör att man kan ställa in varje källa så att den låter lika högt som de övriga, vilket underlättar när man ska jämföra ljudet från olika signalkällor. Det är uppenbart att Hegel HD:s tonstruktur känns mer komplex och har högre upplösning längre upp. Den låter helt enkelt bättre.
Det bör dock påpekas att Stello-omvandlaren är mycket bra, den också. Den kan lätt ge en CD-spelare för 10 000–15 000 ett lyft. Ljudbilden är utsträckt och väldetaljerad, och utnyttjar CD-formatet mycket väl.