: Marantz Pearl

Ofta biter jag mig hårt i tungan, tar ett djupt andetag och konstaterar trött att ljudkvaliteten ännu en gång inte matchat framförandet. Salig J. Gordon Holt, som startade hifi-journalistiken en gång i tiden, hade rätt när han skrev att när inspelningen lät perfekt var framförandet ointressant, och vice versa. Samma känsla har jag haft många gånger. Nu också. Men jag har slutat reta mig på det. Skivbolagen – åtminstone de flesta – skiter i ljudkvalitet. De ska bara sälja skivor, något de bara lyckas måttligt bra med (någon rättvisa får det vara). Därför är jag snabbt framme med kreditkortet varje gång ryktet gör gällande att det finns en inspelning av ett eller annat som har ett särdeles bra ljud. Jag blir lika besviken varje gång.
Holts bevingade ord kan man rama in och hänga ovanför skivsamlingen, det är fortfarande långt mellan fina inspelningar. Vilket vi för övrigt ska berätta mer om i en särskild artikel i ett inte alltför avlägset nummer av Bild & Ljud Hemma.
Hur som helst. Ljudkvalitet börjar som bekant i studion där musiken spelas in. Platsen där miljontals kronor läggs på att släpa ut medelmåttor i rampljuset, till TV-program och ut i allsköns radiokanaler. Musiken man aldrig ser, och sällan hör, är mindre utsatt för jakten på profit och det är där man hittar pärlorna.
Lyckligtvis har Marantz, närmare bestämt chefen själv, Ken Ishiwata, gjort en insats för att råda bot på problemet i båda ändar av branschen. Mannen som närmast på egen hand har sett till att legenden Marantz har överlevt i en djungel av medioker hifi, har satt sin signatur på en jubileumskombination som består av en förstärkare och en CD-spelare, samt en SACD-skiva som är inspelad för ändamålet. Allt för att visa hur fantastiskt bra det kan låta när både inspelningen och avspelningen är gjord för att lyfta ljudkvaliteten – och upplevelsen. Inte nödvändigtvis för att sälja.
 
30-årsjubileum
Sälja kommer den nämligen inte att göra. SACD-skivor finns inte i butikshyllorna längre. Förstärkaren och CD-spelaren, förlåt SACD-spelaren, tillverkas bara i 500 exemplar vardera. Och markerar att Ishiwata har jobbat på Marantz i 30 år. Vilket bara det är en bragd. Få konstruktörer stannar så länge hos samma märke. Men det har burit frukt för Marantz. De har inte bara överlevt, de är till och med mer välkända än de flesta hifi-tillverkare, och med Original Special Edition- och Ken Ishiwata-versioner av CD-spelare och förstärkare har de vunnit fler tester än de flesta. En av de mest kända vinnarna är CD-spelaren CD63 MkII KI Signature.
Skivan som markerar 30-årsjubileet är inspelad i Nederländerna, uteslutande med akustiska instrument och med Katelijne van Otterloo på sång. SACD-skivans 12 låtar är gamla klassiker, eller jazzpärlor, och har en enastående ljudkvalitet. Musiken är kanske inte lika intressant för alla, det finns som bekant piggare versioner av Autumn Leaves än den här, men jag tvivlar på att det finns versioner som låter bättre.
Ur den synvinkeln är skivan inte bara en värdig markering av Ishiwatas 30 år hos Marantz, den är också en utmärkt testskiva. Eftersom den både har SACD- och CD-spår kan den nämligen spelas på alla CD-spelare. Och har man en SACD-spelare så kan man växla mellan SACD- och CD-spåren och höra skillnaden i ljudkvalitet. Som föga oväntat går i SACD-versionernas favör, de låter öppnare, luftigare och mer organiska. 
En perfekt matchning till jubileumselektroniken, alltså. Som Ishiwata själv har fintrimmat efter sin personliga smak. Därför låter inte SA-KI Pearl-spelaren och PM-KI Pearl-förstärkaren riktigt som ursprungsmodellerna de bygger på. SACD-spelaren är således en hårt trimmad version av SA-15 S2 och förstärkaren är en modifierad utgåva av PM-15 S2. Båda i svart.
 
PM-KI Pearl
Förstärkarens kolsvarta kabinett är förstärkt med en 5 mm tjock topplatta av aluminium och en tyngre bottenplatta. Hela kabinettet är kopparbelagt för att förbättra avskärmningen mot interferens, och Ishiwata har använt sig av Marantz egna HDAM SA3- och SA2-förstärkarmoduler (Hyper Dynamic Amplifier Module – Super Audio). Samt stoppat i ännu bättre komponenter av exklusivt slag. Allt för att öka signal/brus-förhållandet och klämma ut ännu högre ljudkvalitet ur förstärkaren. Som lämnar 90 watt i 8 ohm enligt specifikationerna, och har en direktkopplad ljudingång som går förbi förförstärkardelen för dem som bara vill använda effektförstärkardelen. Ishiwata har också berett plats åt en skivspelaringång, som kan användas med MC- eller MM-pickuper.
 
SA-KI Pearl
Ishiwata har modifierat CD-spelaren på samma sätt, med förstärkt kabinett och kopparbelagt innerchassi. Även här sitter HDAM SA2-förstärkarmodulerna i utgångarna, men det mest speciella med spelaren är att den går att använda som digitalomvandlare för en annan digitalkälla. Utöver digitalutgångarna har den nämligen en optisk digitalingång. Med denna kan man till exempel överföra musik digitalt till en mottagare som Logitech Squeezebox och koppla den till spelarens inbyggda D/A-omvandlare (Cirrus Logic CS4398) och på så sätt få en högre ljudkvalitet när man lyssnar på streamad musik.
 
Filter
Särskilt intresserade lär hävda att spelarens två variabla filter påverkar ljudkvaliteten mycket. Sanningen är att skillnaden är marginell, men enligt min personliga smak så är filter 1 att föredra medan filter 2 kan vara en god idé om man behöver dämpa ultrasoniskt brus när man spelar SACD.
 
Riktiga pärlor
Efter ett par veckor med Ken Ishiwatas svarta pärlor är det bestående intrycket att Marantz kanske borde trimma fler av sina komponenter. För ljudet kan sammanfattas som blixtsnabbt, glödande vackert, knivskarpt fokuserat och transparent. Samtidigt som kombinationen med CD-spelare och förstärkare har massor av dynamik. Även om de två apparaterna säljs separat så bygger vårt betyg på hur de låter tillsammans. CD-spelaren är visserligen den största stjärnan av de två, men det betyder inte att förstärkarens prestanda överskuggas.
Det är nämligen inte bara jubileumsskivan som låter bra. Konsertflygeln låter helt enkelt gnistrande levande. Man kan känna resonanserna från instrumentets lägsta oktaver i rummet, och inte en ton skär i öronen från högre oktaver. van Otterloos röst är kanske inte den mest intressanta att lyssna på, den saknar karaktär, men presentationen är enastående. En tendens till värme i mellanregistret ger rösten närvaro och ett trovärdigt intryck utan att det känns som om Pearl-kombinationen färgar klangen. Musiken befinner sig verkligen på tröskeln till perfektion när det gäller upplösning, transparens och realism.
Förstärkaren verkar piggare i verkligheten än specifikationens 90 watt. Den är måhända inte något veritabelt fyrverkeri, det finns gränser för hur tufft det låter när man försöker tömma kraften i en lite för stor och tungdriven högtalare. Men högtalare i 50 000-kronorsklassen från Audiovector, KEF, Sonus faber och PSB, för att bara nämna några, bör vara en perfekt partner till Pearl.
Med CD-skivor i spelaren är inte Pearl-kombinationen heller någon besvikelse. Till och med stökiga inspelningar som Johnny Cashs ”Ain’t No Grave” från American IV låter fantastiskt tjusiga. Hans röst kryper in under huden på dig och sätter fart på känslorna i ”I Don’t Hurt No More” vilket framkallar ett klassiskt Kleenex-ögonblick för alla som är mottagliga för sådant. De betydligt mer polerade inspelningarna på Sades ”Soldier of Love” gnistrar det nästan om detaljerna i, och Pearl släpper fram klangfärger även på inspelningar som denna – där kompression håller tillbaka ljudkvaliteten – och det känns som om det inte finns något mellan musiken och lyssnaren.
Denna klarhet finns i andra påkostade Marantz-produkter också, men Pearl-kombinationen har en annan karaktär. Musiken låter varmare, och har mer fylligare klanger, utan att det tippar över i pompös romantik. Ändå lyckas Pearl-kombinationen att förmedla klangnyanser på samma föredömliga sätt som vi är vana vid från Marantz ännu mer exklusiva godbitar. Av och till märker man att det finns begränsat med effekt, i basregistret kan till exempel bassträngarna i början av Beethovens violinkonsert (Anne-Sophie Mutter och Herbert von Karajan på Deutsche Grammophon) låta lite ofokuserade om man spelar riktigt högt. Men stråkar och inte minst solistens stradivariusfiol framträder med samma raffinerade och oansträngda lätthet som från Marantz tre gånger dyrare kombination med SACD-spelaren SA-7 S1 och för- och effektförstärkaren SC-7 S2 och MA-9 S2 som lämnar 300 watt.