Om du trodde att plasma var en gammal och föråldrad teknik får du tänka om. Även om avsevärt färre tillverkare sysslar med plasmaskärmar än förut så finns det fortfarande de som fortsätter att utveckla tekniken. Panasonic är ett av de märken som satsar hårdast på plasma och det har arbetat mycket med att få ut en högre ljusstyrka och lägre strömförbrukning ur sina paneler. TX-P50X20 är den största modellen i en ny serie med billiga skärmar. Den blanksvarta ramen gör att den ger ett lite exklusivare intryck än tidigare budgetmodeller från Panasonic, men det spegelblanka frontglaset orsakar samma problem med reflektioner som flera av LED-skärmarna i detta test.
 
Användning
Hos Panasonic skyndar de långsamt när det gäller användarvänlighet, varken fjärrkontroll eller menysystem har råkat ut för några större förändringar sedan föregående generation. Men det enkla är ofta det bästa, heter det ju. Fjärrkontrollen har stora och tydligt märkta knappar som det är omöjligt att ta fel på, och menysystemet är enkelt att navigera i. Det märks på menyerna att detta är en nedbantad modell, det finns bara ett fåtal funktioner att gå vilse bland. Erfarna användare känner sig nog lite snuvade, för här finns det inga avancerade inställningar alls.
 
Bildkvalitet
På papperet har inte X20-serien särskilt mycket gemensamt med den dyrare G20. För att få ned priset har Panasonic gallrat bort mycket av den avancerade bildbehandlingen, samt inte minst bytt ut ”Infinite Black”-panelen mot en enklare ”HD ready”-panel som har lägre upplösning och mer måttfulla kontrastvärden. Men det är alltså skillnaden på papperet, vad som är intressant är hur skärmen uppför sig i praktiken!
Svärtan är som förväntat mycket bra, och fullt i klass med de LED-baserade testdeltagarna. Det är bara LG-skärmen med sin dynamiska bakbelysning som kan uppvisa en djupare svärta. Panasonic-skärmen återger dessutom en ytterst exakt gradering av gråtonskalan och gror inte igen i mörka scener som Grundig-skärmen gör.
TX-P50X20 utmärker sig också genom att den kräver mindre justeringar än LED-skärmarna för att ge en korrekt bild. Den saknar det färdigkalibrerade THX-läget som finns i G20-serien och i dyrare modeller, men har fått ett särskilt bioläge med en ytterst neutral färgåtergivning. Färgerna är utmärkta, med bra balans och rikligt med nyanser utan att någon särskilt färg markeras för starkt. I själva verket behövs det inga stora justeringar för att bilden ska sitta som gjuten! Och det är tur det, för Panasonic har en ytterst begränsad tillgäng till bildparametrar om man jämför med de sofistikerade menyerna hos LG och Sharp.
P50X20 saknar Panasonics särskilda 600 Hz-bildbehandling och får nöja sig med vanlig 100 Hz-funktion, som dubblar antalet bildramar varje sekund. Ändå uppför den sig exemplariskt med krävande bildmaterial som rör sig hastigt, oavsett om det är sport eller actionfilmer. Bilden bevarar skärpan även när det går undan på skärmen och har mindre eftersläpningar än flera av LED-skärmarna. Helt i klass med den supermjuka bilden hos LG:s 200 Hz-TV är den dock inte.
Att Panasonic-skärmen inte har lika hög upplösning som de övriga testdeltagarna blir uppenbart först om man tittar på nära håll. På 1–1,5 meters tittavstånd är det uppenbart att bilden är lite mer grovkorning än Full HD-skärmarna, med en tendens till rutmönster eftersom skärmen har lite större avstånd mellan pixlarna. När vi flyttar oss till ett mer normalt avstånd på 3,5 meter är det däremot svårt, för att inte säga omöjligt, att se någon skillnad på skärpan och mängden detaljer mellan Panasonic och LED-skärmarna med 1080-upplösning.
 
Ljudkvalitet
Panasonic-skärmen har ett lite kraftigare ljud än vissa av de tunna LED-skärmarna och särskilt röster har en fylligare klang. Ljudnivån är också acceptabel, men TX-P50X20 spelar inte lika högt och klart som Sony-skärmen. En separat ljudanläggning är alltid att föredra till en skärm av den här kalibern.

Också i detta test: