: Burmester B30

En del högtalare har den sällsynta egenskapen att de klarar av att kombinera rapp dynamik med raffinerad genomskinlighet. Dynamiken gör musiken mer levande och realistisk, och transparensen skapar en känsla av djup. Burmester B30 lyckas med ännu en sak, nämligen att breda ut en rymlig tredimensionell ljudbild som förmedlar känslan av att sitta mitt i konsertsalen.
B30 är den största av de tre modellerna i Burmesters nya generation golvhögtalare. Väljer man den mindre B25 sparar man lite golvyta och 15 000 kronor, och ytterligare 18 000 kronor går att spara om man väljer den smala och kompakta B20. För de extra pengarna får man en attraktiv rival till KEF Reference 205/2 och B&W 802D, även om B30 skiljer sig från dessa och många andra konkurrenter på flera områden.
Baselementet sitter nämligen på sidan. I B30:s fall handlar det om en oval, 30 x 20 cm stor bas med 24 mm slaglängd. Den sitter på den inre sidan, så när man ställer ut ett par B30 (eller B25 eller B20) vänds baselementen mot varandra. Placeringen på sidan gör att kabinettet kan göras smalare än om basarna satt på fronten, som i stället får nöja sig med ett 16-cm mellanregister och en banddiskant monterade på en solid aluminiumplatta.
 
Raffinerad kruttunna
Stora basreflexportar på baksidan innebär att högtalarna inte bör stå tätt intill bakväggen. De sidomonterade baselementen föredrar dessutom ett avstånd på minst 2–2,5 meter mellan högtalarna för att basåtergivningen inte ska bli för dominerande.
Burmester-högtalarna kopplades till Mark Levinsons 400 watt kraftfulla No 532 med Nordost Frey-kablar, och vinklades lite inåt mot soffan. Redan efter de första takterna av Pat Methenys ”Orchestrion” stod det alldeles klart att jag hade med en speciell högtalare att göra.
Methenys instrumentala palett är så rik på detaljer och klanger att man kan lyssna på skivan gång på gång och alltid upptäcka något nytt. Efter ett försiktigt intro byggs titelspåret upp och formligen vräker detaljer över lyssnaren – som väldigt lätt kan drunkna i en komplex ljudbild. Men B30 har järnkoll och musiken flyter välfokuserat och exakt, med blixtrande snabb dynamik som skapar en levande atmosfär i rummet. Basrytmerna från den mer hårtslående låten ”Expansion” hamras ut stenhårt i rummet, med ett drivande och fängslande tryck som verkligen klistrar fast flinet i ansiktet.
Högtalarna har – åtminstone i mitt rum – lite fylligare bas än förväntat. Den är stram och potent på samma gång, samtidigt som instrument som kontrabasar har en klädsamt varm klang, som somliga kallar en färgning av ljudet. Resten av högtalarens återgivning uppfattar jag som tämligen neutral. Och Thomas Dybdahls röst i ”I Just Can’t (…)”, från senaste skivan, har jag sällan hört så klart återgiven från en dynamisk högtalare. B30 drar fram vokalharmoniernas minsta variationer utan att man behöver anstränga sig för att höra dem, och upplevs som öppnare än (förra generationen) B&W 802D.
Ett exempel på hur enastående tungt det kan bli är The Paperboys Live på SACD (Stockfisch Records). I exempelvis ”Stars” eller ”Country” återskapas akustiken från inspelningen så bra att högtalarna får rummet att verka fyra gånger så stort. Man kan höra smådetaljer långt bak i ljudbilden, fokus på de minsta tonala nyanserna är frapperande skarpt, och rösterna låter skrämmande levande. Mycket beror på att den fina banddiskanten knappt har något egenljud, så färgningar av klanger är obefintliga i dess frekvensregister. 
Små harmoniväxlingar från basen, fiolen och gitarrerna markeras omedelbart i liveinspelningen, och i mitt rum upptäckte jag att lite av instrumentens klangbotten i det lägre mellanregistret föreföll vara lite tillbakadragen. Ett exempel är pianot i Tor Espen Aspaas ”Mirror Canon”, även den på SACD, där jag saknar lite energi i lägre mellanregistret/övre basregistret, ungefär där delningsfiltret delar på basen och mellanregistret. Men en sådan attack! Pianot sätter nästan eld på parketten när den stora Mark Levinson-förstärkaren agerar motor åt Burmester-högtalarna.
Pianostyckena har jag bara hört mer levande med KEF Reference 207/2, som kostar nästan tre gånger så mycket som B30. Samma sak händer med en tysk inspelning av ett stycke Tjajkovskij skrev för piano, cello och violin (Op 50, A dur), som har en slående klarhet. Cellons djupare toner låter lite tunna, men kors en sådan transparent ljudbild! Det känns verkligen som om man inte går miste om någonting med de här högtalarna.
 

Teknik
De sidomonterade basarna delas vid 160 Hz, det vill säga att mellanregisterelementets Kevlar-membran spelar från övre basregistret till 2 700 Hz, där banddiskanten tar över. Tillsammans sträcker sig de tre elementen från 32 till 45 000 Hz, vilket är perfekt för allt från de djupaste instrumenten – bortsett från de lägsta piporna i en orgel – upp till ljusa instruments övertoner.
Basreflexporten sitter på baksidan och min erfarenhet är att högtalarna bör stå minst 20 cm från bakväggen för att fungera optimalt. Man kan också täppa till portarna med skumgummipluggar, fast då tappar man lite av basens fina snärt.
Den superlätta banddiskanten är nedsänkt i en kort hornladdning, vilket faktiskt ökar dynamikomfånget i elementets lägsta frekvenser med så mycket som 10 dB enligt Burmester.

 

Kablar
Man klarar sig inte utan bra kablar när man skaffar högtalare i den här prisklassen. Burmester kan leverera egna kablar till sina högtalare, men vi har väldigt fina erfarenheter av Nordosts mer påkostade modeller. Därför utfördes merparten av testet med Nordost Frey.
Nordost har högtalarkablar som kostar allt från en tusenlapp för 2 x 2 meter med kontakter i bägge ändar. Frey kostar 25 000 kronor för en sådan längd, och är ett mycket bra komplement till B30. Kabeln är neutral och välbalanserad, vilket klär en så fyllig högtalare. Frey är samtidigt öppen och ytterst transparent, vilket passar Burmesters banddiskant. Vill man ha ännu lite stramare bas och ännu tydligare detaljåtergivning kan Nordost Tyr vara ett bra val. Hur som helst så rekommenderar vi att man inte snålar på kabelkvaliteten när man kopplar upp Burmester B30.

 

Burmester – sedan 1977
Burmester grundades 1977, samma år som den legendariska förförstärkaren 777 kom. Den fick sitt namn efter året och månaden den lanserades. Förförstärkaren 808 kom 1980 och var den första förförstärkaren som hade utbytbara moduler, vilket gjorde det möjligt att anpassa förstärkaren efter personliga behov. 1983 var Burmester först med helbalanserade kretsar utanför professionella studiomiljöer, och 1987 var de först med DC-kopplade signalvägar.
Burmester hävdar också att de var först med remdriven mekanik i CD-spelare, redan 1991. Grundaren Dieter Burmesters sista stora innovation kom 1995, när Burmester introducerade högtalare där man enkelt kunde välja mellan aktivt och passivt delningsfilter.
Stora delar av Burmesters högtalare, förstärkare och CD-spelare är handbyggda. Med en kvalitet som är sällsynt även i High End-sammanhang. Problemfri och lång livslängd är inte så ovanligt i den här klassen, men Burmester gör alla uppgraderingar med samma precision som när produkten en gång byggdes.