Sony är kanske inte först med att lansera en 3D-TV, men de är definitivt ett av märkena som har längst erfarenhet av 3D. Med proffsavdelningen i spetsen är Sony en av huvudleverantörerna av 3D-produktionsutrustning till film- och TV-industrin. De hade ett nära samarbete med James Cameron och hans produktionsbolag Lightstorm Entertainment under inspelningen av Avatar, och levererade dessutom flera specialbyggda ”3D-lastbilar” för sändning av fotbolls-VM i 3D. Sist men inte minst används Sonys 4K-projektorer i en mängd 3D-biografer över hela världen.
Nya toppmodellen i LX-serien, LX900, är inte heller någon minsting. Med sina 52 tum är den den största 3D-skärmen vi har haft på besök hittills, och gott och väl den stiligaste. Bortsett från Bang & Olufsens svindyra LED-skärmar är det få som kan matcha Sonys stilrena design med sin blanka, heltäckande glasfront och avsaknaden av fula kanter.
Välutrustad
Sony-skärmen är smal och diskret tack vare den sidomonterade LED-belysningen, men är inte rekordtunn om vi jämför med de allra trådsmalaste varianterna där ute. På baksidan är allt förberett för dold kabelföring och flera av anslutningarna ligger dolda bakom en lucka. Det finns gott om kontakter, inklusive 4 HDMI-ingångar, USB-port samt både trådlöst nätverk och nätverkskontakt.
Precis som sig bör för en toppmodell är LX900 utrustad med Sonys Bravia Internet-paket, som består av en samling internetbaserade tjänster som YouTube och Picasa. Nätverkskopplingen ger också tillgång till musik, bilder och video som ligger på datorn hemma.
När det gäller placering har TV:n ett vridbart bordsstativ som även går att luta. Det går alltså att vinkla skärmen svagt uppåt om den står på någon av alla moderna bänkar och TV-bänkar. Vill du verkligen ha det snyggt så kan du komplettera med en läcker metallsockel som är lika bred som skärmen.
Skötsel
En så här avancerad TV gör det extra viktigt att det finns ett välfungerande menysystem som är enkelt att använda. Den senaste generationen Sony-apparater hade ett PlayStation-inspirerat menysystem, som har finputsats ytterligare i årets modeller. Menyerna är logiska och det är enkelt att navigera runt bland olika funktioner tack vare tydliga symboler.
Även om LX900 stöter på hård konkurrens från Samsung och andra så tycker vi att Sony har ett av de klart snyggaste och mest användarvänliga menysystemen för ögonblicket. Detsamma kan vi inte säga om den monolitformade fjärrkontrollen, en riktig tegelsten som inte är vare sig ergonomisk eller bekväm. Det är många knappar att hålla ordning på, men själva navigeringsknapparna är åtminstone välplacerade.
Bildkvalitet
Sony har satt på ett blankt frontglas framför skärmen, vilket har sina för- och nackdelar för bilden. I ljusa rum kan man se sin egen spegelbild i skärmen eftersom glaset reflekterar mycket av omgivningen. Sony har däremot valt en mattare yta än de spegelblanka varianterna man ser hos LG:s och Samsungs LED-skärmar, och tack vare den kraftiga ljusstyrkan från LED-panelen är det ändå ganska oproblematiskt att titta på TV i dagsljus.
Fördelen med den blanka ytan är att svärta och kontrast blir bättre i mer dämpande ljusförhållanden, det kan nästan jämföras med effekten man får när vatten rinner av en nytvättad och polerad bil.
Bravia-skämen har en imponerande svärta och är i princip becksvart när filmscenerna kräver det – även om bilden inte är lika kolsvart som på de bästa LED-skärmarna med ”local dimming”, till exempel vår referens från Philips (46PFL9704, som är på väg att utgå ur sortimentet). LX900:s svärta är ändå klart godkänd, och även om vår plasmareferens från Pioneer fortfarande har en mer exakt gråtonskala från svart ända upp till vitt, är det ingen tvekan om att Sony-skärmens kontrastomfång är väldigt bra.
Bravia-modellens kanske mest imponerande egenskap är bildskärpan. Både i stillbilder och i rörelser syns en enorm mängd detaljer och otroligt få störningar, utan att bilden känns för hård eller ansträngande i längden. Sonys 200 Hz-teknik bidrar också till en bättre känsla av skärpa, och rörelsekompensationen hänger med fint även när vi pressar den med HD-material och snabba kamerarörelser.
Färgåtergivningen kan inte sägas vara annat än väldigt bra, bland det bästa vi har sett från en LED-skärm. Sony-skärmen målar upp färger som är starka utan att vara överdrivna, och nyanserade utan att bli obehagliga. De förinställda bildparametrarna ger i största allmänhet en mycket behaglig och naturlig bild, så man behöver inte göra stora ändringar. Standardläget är tillräckligt bra för de flesta TV-program, men även det dynamiska läget är fullt användbart och ger en bild med riktigt fin intensitet även när man tittar på TV en solig dag. Sony har också givit TV:n ett bioläge (som man når genom att trycka på Theatre-knappen på fjärrkontrollen) och som ger rätt färgbalans för film, samt dämpad ljusstyrka när man tittar på TV i mörker.
3D
3D-funktionen och bildkvaliteten i 3D är viktig i en påkostad TV som den här. Sony har precis som Samsung, Panasonic och andra märken satsat på en teknik med aktiva glasögon, där glasögonen har ett LCD-skikt som öppnar och stänger för höger respektive vänster öga i samma takt som höger och vänster bild visas på skärmen.
Vi har tidigare tittat på 3D-TV från Samsung och Panasonic, och det tar inte långt tid att konstatera att Sonys 3D-upplevelser är fullt i klass med dem, och bättre i vissa fall. Sonys skärm har framför allt ett större lugn i bilden än vi upplevde med Samsungs, som i jämförelse har ett mer framträdande bildflimmer när man har på sig 3D-glasögon. Sonys glasögon verkar inte heller ha samma problem med flimmer från lysrörsbelysning i rummet. Tvärtom verkar både TV:n och glasögonen vara mindre känsliga för omgivningen, och det kändes som om det var lättare att komma in i 3D-känslan även när vi tittade i dagsljus. Sony-skärmen har också fördel av en betydligt större ljusstyrka än Panasonics plasmaskärm TX-P50VT20 – om detta är något man behöver, vill säga.
Panasonic-plasman imponerade på oss med sin ytterst mjuka och flimmerfria 3D-bild med en fenomenal djupkänsla, och är hittills vår referens för 3D-material. Direkt jämfört med Panasonic uppvisar Sony tendenser till en svagt ”pulserande” bild (dock mindre än Samsung), som troligtvis beror på slutarhastigheten man har valt för skärmen och glasögonen. Den svaga tendensen till bildflimmer är antagligen något man vänjer sig vid efter ett par minuter, men kan ändå kännas tröttsam för vissa, i synnerhet om man ska titta på en långfilm. Vi rekommenderar att man får en demonstration av TV:n innan man bestämmer sig, så att man kan se hur känslig man är.
Ljudkvalitet
Eftersom fronten består av en enda stor glasskiva har Sony förståeligt nog utrustat sin 3D-TV med högtalare på undersidan. Ljudet är rent och öppet, med en friskt och tydlig återgivning av röster, och så länge TV:n står tätt intill väggen får man en användbar basåtergivning till musik och film. Fast ljudet blir lite grötigt på hög volym och det är ingen tvekan om att skärmen bör matchas med en passande hemmabio för att göra såväl 3D-film som vanliga TV-program full rättvisa.
