Förförstärkaren
Den slimmade förförstärkaren No 326s är också helbalanserad och utrustad med Arlon-kretskort. Den bygger på Mark Levinsons dyraste förförstärkare, No 32, som var en tudelad historia med separat strömförsörjning. No 326s har däremot allting i en och samma låda.
Strömtillförseln är isolerad från signalvägen och Mark Levinson har också utrustat förförstärkaren med ett internt strömfilter för att hålla borta störningar från stickkontakten. Ljuddelen har dessutom en egen strömförsörjning, som är isolerad från den övriga som styr kontrolldelen och ingångsväljaren.
Ingångarna kan konfigureras så att man anpassar ingångskänsligheten och namnger ingångarna, så att de har ungefär samma nivå och inte bara heter Input 1, Input 2 och så vidare, utan SACD och Radio. Det finns också en ingång som är märkt SSP och som är avsedd för en surroundprocessor så att man kan kombinera hemmabio med stereo. På baksidan finns tre balanserade XLR-ingångar och fyra obalanserade RCA-ingångar, och för 18 000 kronor kan No 326s utrustas med RIAA-steg.

Silkeslen perfektion
Till att börja med är det egentligen inte mycket som imponerar med Mark Levinsons förstärkarkombination. Ljudbilden är stor, oerhört stabil och det verkar som om det finns tillräckligt med kraft för att fyra av en rymdraket. Men det är ingenting speciellt med ljudet som utmärker sig. I stället flyter musiken ut ur högtalarna, oansträngt och ofärgat. Ingen av förstärkardelarna verkar sätta någon prägel eller signatur på tonerna.
Stråkar och röster eller elgitarrer och trummor, det spelar ingen roll. Musiken är sammanhängande och välbalanserad, fantastiskt rik på detaljer och har en anmärkningsvärd mjuk återgivning av mikrodetaljer och klangnyanser Här finns inte en antydan till hörbar förvrängning, inte ens i basen, och klangerna verkar extremt finmaskiga och har en silkeslen textur.
Effektförstärkaren är något av det mest raffinerade – och samtidigt potenta – jag har hört. Den känns mycket kraftigare än man skulle kunna tro, med en genomsolid och oförvrängd kontroll som får små högtalare att inbilla sig att de är PA-högtalare på en stor arena. De ovala, sidmonterade baselementen i Burmester B30 stramades till och var totalkontrollerade även när volymen blev hotfullt hög. Samma sak skedde med Naim Ovator S-600, som har en skjuts i basen som tycks komma från en annan värld. De två basarna i varje högtalare kändes mer som tjugo och fick nästan lösa föremål att börja självsvänga. Det känns i kroppen när en 532:a pumpar bas ur högtalarna.
Men det handlar om så mycket mer än muskler och kraft. Först Pat Methenys ”Orchestrion” och sedan Skunk Anansie, båda lät befriande oansträngda även på hög volym. Mellanregistrets färglösa egenskaper avslöjar skoningslöst inspelningens alla brister, utan att framhäva dem. Krävande sånginsatser sitter som gjutna, med en sublim diskantåtergivning längst upp. Där genomskinligheten tycks vara total.
Tor Espen Aspaas behandling av pianot i ”Mirror Canon” kläs av helt naken i den fullständigt ärliga och praktfulla presentationen, som är gjord i Sofienberg kyrka av skivbolaget 2L, och där inspelningen har hörbara bakgrundsljud utifrån. Vilket i än högre grad får mig att känna att jag är på plats under en live-föreställning. Samma effekt har Leonard Cohens ”Live in London”. Baseffekten på ”Tower of Song” och ”First We Take Manhattan” hålls alltid i ett fast grepp, trummorna hamrar med perfekt precision och samtidigt hörs små nyanser i den smått kaotiska inspelningen, vilket även här förstärker live-känslan.
Man placeras en bit bak i salen av perspektivet. Ljudbilden känns ytterst djup, takhöjden och bredden skapar en snudd på perfekt illusion av 3D, och den extrema upplösningen förstärker känslan av att Mark Levinson-kombinationen förmår flytta musikens innersta harmonier närmare lyssnaren.

Också i detta test: