Panasonic har tidigare uteslutande satsat på plasma i skärmar som är 42 tum eller större, men i år utökar de sitt sortiment med ett flertal tunna och läckra LED-skärmar. Bildpanelen är en vidareutveckling av Panasonics ISP LCD-panel (bland annat känd för sin fina synvinkel) som försetts med LED-kantbelysning.
Rent utseendemässigt kan den nya D25-serien beskrivas som traditionell. Den gråfärgade ramen har en liten ”vågeffekt” som får det att se ut som om en del av TV:n sticker ut, men det handlar bara om en synvilla. Vi kan inte bestämma oss för om vi gillar designen eller inte, men hur som helst är det ingen tvekan om att TX-L42D25 har en betydligt smalare och läckrare form än exempelvis Panasonics egna plasmaskärmar.
 
Användning och funktioner
Baksidan har ett lite ljusare utförande än fronten och där är det ordning och reda. Flera av de vanligaste anslutningarna är infällda och lätt tillgängliga från sidan, men merparten är fortfarande vända bakåt så att det blir trixigt att få skärmen tätt intill väggen om den hängs upp. Därför gör sig nog Panasonic-skärmen bäst på det vridbara bordsstativet som ingår.
TX-L42D25 har fina anslutningar. 4 HDMI-kontakter finns, varav en är utrustad med så kallad ljudretur (ARC, Audio Return Channel) som kan överföra TV-ljudet digitalt till hemmabioförstärkaren. TV:n har en CI-kortplats (Common Interface) som klarar Boxer och Canal Digital. Kopplar du in en USB-hårddisk kan du pausa direktsändningar och programmera inspelningar av TV-program.
 
Bildkvalitet
Första intrycket av TX-L42D25 är att den har en väldigt bra färgbalans direkt ur kartongen. Här är det uppenbart att Panasonic har arbetat med att få fram naturliga färger. Färgerna är starka utan att vara överdrivna, och glädjande nog syns inga färgstick. Till skillnad från tidigare Panasonic-skärmar, som haft en ganska så tydlig förkärlek för grönt, är det i detta fall bara frågan om en svag rödaktig ton. Men det syns bara om vi jämför med vår kalibrerade Pioneer Kuro-referens.
För att glädja filmfrälsta har TV:n ett särskilt ”äkta bioläge” som är kalibrerat efter D65-standarden (färgtemperatur 6500 grader Kelvin), som påminner mycket om THX-läget som finns i många av Panasonics dyrare plasmamodeller. Här är ljusstyrkan anpassad för filmtittning i mörka miljöer, och färgerna så neutrala som möjligt. TX-L42D25 är dessutom utrustad med fina inställningar för den som vill fintrimma bilden ytterligare. En särskild proffsmeny (ISFccc) gör det möjligt att kalibrera grundfärgerna individuellt.
Det är också imponerande vilken mängd detaljer skärmen lyckas få fram, utan att bilden blir hård eller ansträngande att titta på. Här finns inga tendenser till överdriven skärpa eller markerade konturer, ändå får vi fram en mängd detaljer i både standardupplöst och högupplöst material. Panasonic-TV:n är också bra på att bevara skärpan under rörelser och uppvisar klart mindre tendenser till uppbrytning av bilden än exempelvis Philips.
När det gäller svärtan så är den också väldigt bra, även om den inte är helt i Kuro-klass och inte heller fullt lika mörk som Sony NX700 klarar med sitt filterglas framför skärmen. Å andra sidan plågas inte Panasonics matta yta av spegelbilder, vilket Sonys kan göra när det är ljust i rummet.
 
Ljudkvalitet
Panasonic-skärmen har förvånansvärt bra ljud för att vara en tunn TV. Här finns en riktigt bra fyllighet i mellanregistret som får röster att låta klara och tydliga, och diskanten framträder också bra. Den djupaste basen lyser med sin frånvaro och vi får inte heller något större intryck av rytmer i musikvideor eller ljudeffekter i film.

Också i detta test: