: Canon Ixus 300HS

Man kan lätt få en känsla av att små kompaktkameror egentligen är mer praktiska än användbara, med tanke på att bilderna kan bli oskarpa eftersom kameran inte lyckas föreviga rörliga motiv tillräckligt snabbt. Barn är lekfulla och oförutsägbara, och actionfotografering kan bli en riktig prövning för fotografer som vill frysa ögonblicket när de små liven gör sina upptåg.
Men det är inte alla som är villiga att ta steget till en spegelreflex bara för att få en snabbare kamera. Därför finns det kompakta modeller som Ixus 300HS – där HS står för High Speed. Canon utlovar nämligen 3,7 bilder per sekund i bildserier med full, 10-megapixlars upplösning. Eller hela 8,4 bilder i sekunden om man kan leva med 2,5-Mp-upplösning. Och för alla som verkligen vill analysera golfsvingen i ultrarapid finns det en hastighet med 140 bilder i sekunden, fast då är upplösningen beskedliga 320 x 240 pixlar. Vilket är lika stort som ett frimärke om man tittar på filmsnutten på datorn.
Kameran håller vad den lovar. Utlösarfördröjningen är marginell, och med seriefoto på full hastighet kan man vräka på ända tills minneskortet är fullt. Eller batteriet tar slut. Man kan naturligtvis filma video med stereoljud i HD (720p och 30 bilder/s) och det går att zooma när man filmar. Skärmen på baksidan har 16:9-bredformat men när man tar stillbilder visar den vanligt 3:2-format.
Ixus 300HS är tvålformad men den mattsvarta versionen är pulverlackerad och ligger bättre i handen är den silvergrå versionen, som är glattare.
 
Bildkvalitet
Canon har utrustat sin nya Ixus med en bakbelyst bildsensor som sägs vara dubbelt så ljuskänslig som vanliga sensorer. Bruset ska hållas i schack av en Digic 4-bildprocessor, och det ljusstarka objektivet med maximal ljusöppning på f2,0 vid 28 mm brännvidd ger spännande möjligheter i dålig belysning.
Ljuskänsligheten anges till maximalt ISO 3200, och man kan skymta lite brus om man förstorar bildfiler som är tagna med ISO 400. Men i praktiken lär de flesta inte känna sig plågade av störningar förrän vid ISO 3200. Då blir bilderna plötsligt mycket mer grumliga, tappar detaljer och upplösning och allt ser oskarpt ut.
Bilder som tas vid ISO 800 och 1600 är fullt användbara och bruset är måttfullt för att komma från en kompaktkamera. Canon-objektivet har en del tunnformad förvrängning, särskilt på vidvinkel, men den är inte plågsam och optiken är genomgående skarp nästan ända ut mot hörnen. Bortsett från med bländare f2,0.
Man kan ställa in bländare och slutare manuellt, förstnämnda i 13 steg vid 28 mm och 4 steg vid 105 mm brännvidd. Färgbrytningar är mycket välkontrollerade och objektivet lyckas bevara kontrasten i motivet väl, även i dålig belysning och i motljus.
Färgåtergivningen är mycket god, med lite extra mättnad i rött, grönt och blått, vilket är helt normalt för kompaktkameror. Men det orsakar mer synliga rödflammor i ansikten och bevarar inte hudtoner 100 procent neutrala. Färgsprakande motiv och landskap ser däremot förträffliga ut.
Videokvaliteten i HD är absolut godkänd, men den lilla bildsensorn ger naturligtvis inte samma låga brus och höga skärpa som HD-video med större bildsensorer – som till exempel Panasonics och Olympus hybridkameror eller Canons egna EOS-modeller.