Recension: Zack Snyder’s Justice League

Med storfilmen Justice League (2018) skulle Warner och DC Comics äntligen ta upp kampen med Disneykoncernens mycket större Marvel-universum.

Konstnärliga meningsskiljaktigheter

Det var många av Warner-cheferna som blev överraskade (och besvikna) över hur mörk regissör Zack Snyder gjorde tvekampen mellan DC-ikonerna Superman och Batman i hans första film för filmbolaget.

Stor oenighet mellan studiotopparna och regissören ledde till en lång och stökig inspelning av Justice League. När Snyder sedan, till råga på allt, råkade ut för en familjetragedi drog han sig omedelbart ur hela projektet.

 

I samband med nylanseringen sade filmens producent – och tillika Snyders hustru – Deborah, så här till Vanity Fair, efter att hon sett 2017-versionen för första gången:

It was just…it’s a weird experience. I don’t know how many people have that experience. You’ve worked on something for a long time, and then you leave, and then you see what happened to it.

Trots att det mesta av originalfilmen regisserades av Joss Whedon, som både radikalt skrev om och filmade om massor av scenerna, klistrade Warner Snyders namn på affischen – som regissör.

Resultatet var en märklig och helt oförlöst filmupplevelse. Fyra år och 600 miljoner senare får Snyder sin sköna revansch.

Störst remake någonsin

Snyder hävdar envist att han aldrig har sett 2017-versionen av filmen, han sägs ha blivit ”varnad” av sin fru att han absolut inte borde se den. Det har vi svårt att tro, men nu har han under alla omständigheter gjort en helt ny film.

Vi har ett lite ambivalent förhållande till Snyders kvaliteter som regissör. Visst har han ibland en grymt läcker visuell stil (se till exempel Sucker Punch), en estetisk njutning blandat med läckert foto, koreografi, ljus, kostymer och ett häftigt musikspår, men det är väldigt ofta mycket mer stil än substans och handlingen drunknar lätt i glorifierade slow motion-scener och svallande muskler (till exempel i 300).

I Justice League 2.0 lyckas han balansera mellan polerade ”reklamfilm”-scener och en fängslande historia.

Visserligen var problemet med den första Justice League inte den visuella stilen, utan snarare en rörig berättelse, brist på riktning, karaktärer som kom och gick,plus en obearbetad historia som inte lyckades suga in oss in i handlingen.

Historien ger mening

I remaken får vi en helt annan upplevelse, där berättelsen faktiskt ger mening, karaktärerna och deras motiv byggs upp och backar upp de spektakulära (fast fortfarande väl mycket datorspelsassocierande) actionscenerna.

Berättelsen verkar mycket mer episk, vi bryr oss om superhjältarna och till och med Jared Leto (som Jokern i mental obalans) kommer till sin rätt i en nästan postapokalyptisk epilog.

Till skillnad från Avengers-filmerna är tonen mycket mörkare här, allvarlig och nästan rensad från den lättsamma komik vi får se mellan Thor och Iron-Man i Marvels universum.

Det här är ensamma, opportunistiska och desillusionerade superhjältar, som har sett sina bästa dagar och föredrar ensamheten men som blir övertalade att samarbeta för att rädda jorden från Steppenwolf och hans armé av förvuxna ”flugor”.

Mänsklighetens existens är hotad

I slutet av den pompösa – och alltför utdragna – Batman v Superman: Dawn of Justice var Superman (Henry Cavill) tvungen att offra sig. Varken Batman (Ben Affleck) eller den nyanlända Wonder Woman (Gal Gadot) kunde rädda honom.

När vi nu återser en sliten och lätt desillusionerad Batman är det en ny jättefiende, Steppenwolf, som hotar jordens existens. Lojale Batman tar sitt sociala ansvar på allvar och samlar ihop en elitstyrka av superhjältar för att besegra skurken. Batman, Aquaman, Wonder Woman, Flash, Cyborg och (förhoppningsvis) en avliden hjälte ska rädda mänskligheten från onda aliens.

Av hjältarna är det antagligen Gal Gadots rakt igenom godhjärtade Wonder Woman som lockar till sig mest uppmärksamhet, men remaken ger inte bara Snyder en klapp på axeln, utan är en stabil upprättelse till Ben Affleck i rollen som utskälld Batman. Här uppträder han, bokstavligen, med pondus, värdighet och trovärdig medmänsklighet. Vem hade väl kunnat tro det?

Rollen som filmens humoristiska inslag har tilldelats den unge och oerfarne datanörden Flash (Ezra Miller). Vilket bara fungerar sådär – ibland kul men lite konstlat. Henry Cavill som Superman är en renodlad posterboy, utan skådespelartalang och lika charmig som en gråsten.

Intensiv och klaustrofobisk

Snyder presenterar remaken i klaustrofobiskt 4:3-format, vilket klär historien. Musikspåret (Junkie XL) är väsentligen nytt, massor av scener har plockats upp från golvet i klipprummet och nya har spelats in som både fördjupar och förbättrar historien. Och när det gäller regi och koreografi av actionscener är det få som behärskar konsten bättre än Zack Snyder.

Med remaken ger Snyder oss en i överkant lång film, som bäst kan identifieras som superhjältarna svar på Frodos långa marsch mot Mount Doom i Sagan om Ringen. Ett tätpackat manus, ja visst, men trots de fyra timmarna känns handlingen sällan utdragen och överflödig. All testosteron-action dämpas ibland behagligt av av känsliga scener med lysande Diane Lane och Amy Adams.

Med det sagt, trots alla kvaliteter är Zack Snyders Justice League definitivt inte filmen du ska börja med om du inte är ett fan av superhjältefilmer, den kommer inte att övertyga dig om att superhjälteuniversumet är ”din kopp av te”. Här får du se ett intensivt, ibland lite för upprepande, överflöd av slagskämpar på jakt efter att rädda universum ännu en gång – och deras nemesis är lika ihålig och ointressant som genren ”kräver”.

Justice League som serie?

Vi kan dock inte förstå varför filmen, som släpps exklusivt på strömningstjänsten HBO, inte hellre lanseras som en miniserie på sex avsnitt. När allt kommer omkring har ju Snyder till och med delat in den i sex kapitel.

Är det här däremot din genre så kommer du att stortrivas i protagonisterna popcornunderhållande sällskap. 5 svaga stjärnor till Snyders efterlängtade epos.