Traditionellt sett har Sony utrustat sina hemmabioförstärkare med digital förstärkning (S-Master), men numera har de lämnat detta koncept i sina mer seriösa receivrar. Detta gäller även STR-DN1010, som har konventionell analog förstärkning i samtliga kanaler.
 
Utrustning och användning
Den här 7.1-receivern är mindre och lättare än de övriga i testet, och ger därför ett intryck av att vara billigare. Men den har fortfarande möjligheter som iPod/iPhone-anslutning och trådlös överföring till bakkanalerna (båda är extrautrustning). Högtalarkalibreringen är av enklare slag och går därför mycket fort. Det mesta kalibreras, även tonjustering efter rummets akustik. Av en eller annan anledning justeras dock inte tonen om ljudsignalen in till receivern har högre upplösning än 48 kHz, alltså kommer de flesta Blu-ray-filmer inte att kunna utnyttja denna del av kalibreringen.
Ett minus i kanten också för att receivern saknar multikanals förförstärkarutgång (Pre Out).
Sonys skärmmenyer är enkla men överskådliga. Sony har dock mycket att lära på detta område av Yamaha, som erbjuder en mer behaglig rundvandring mellan de olika funktionerna. Vad Sony ska ha ett stort plus i kanten för är att ljudreturkanalen (ARC) fungerar direkt ur kartongen, medan man med de övriga receivrarna måste aktivera olika parametrar i menyerna, vilket kräver att man läser bruksanvisningen.
 
Ljudkvalitet
Lucy Swanns supertuffa elektropo-album ”La Petite Mort” har massor av tryck i basen och Lucys kraftfulla men luftiga röst tränger igenom musiken och blir på många sätt ett bärande element på den här skivan. Men här finns också coola basgångar och lekfulla trummor, särskilt på låten ”The Little Death”.
Sony-receivern återger Lucys röst klart och tydligt, och rytmerna är rappa och potenta. Det finns gott om kraft här och vi blir imponerade av den neutrala och öppna ljudbilden som är full av detaljer.
Efter en stund står det emellertid klart att det vilar något konstlat över tonstrukturen. STR-DN1010 tunnar ut detaljerna och vi blir en smula trötta i öronen efter en stund. Det känns också som om tonerna saknar lite rondör och komplexitet.
Detta bekräftas ytterligare av ”Ole Bull Violin Concertos” på Blu-ray, utgiven av skivbolaget 2L. Ett och ett framträder instrumenten väldigt väl och bakgrunden är tyst. Men fiolernas övertonstruktur är en smula ”enkel”, det låter lite kallt och kliniskt och det finns inte så mycket plats runt varje instrument när flera spelar samtidigt.
”Avatar” har ett av de bästa ljudspåren på Blu-ray. Det har klar dialog, mycket detaljer i ljudbilden och massivt tryck när det behövs. Sony-receivern låter riktigt klart och fint. Film har fler lågmälda än kraftfulla partier, så den aningen sterila klangen gör sig inte gällande på samma sätt. Tvärtom är ljudbilden både involverande, tydlig och engagerande. Dynamiken är fin, men när helikoptrarna dundrar loss och det gigantiska trädet bombarderas i slutet av filmen, är det uppenbart att Sony trivs bäst med en subbas. Vi upplever inte heller bakkanelerna som fullt så faskorrekta som med Yamaha och Pioneer, även om man inte tänker på det förrän man jämför dem direkt.

Också i detta test: